En nederländsk styrka ska år 1630 försöka erövra den portugisiska kolonin Brasilien. Totalt 67 fartyg från det nybildade handelskompaniet West Indische Compagnie (WIC) stävar ut från Amsterdam med 7 000 man ombord för att lägga vantarna på de rika sockerplantagerna i kolonins östra del.
Den ambitiösa erövringsplanen kan emellertid endast lyckas med lokal hjälp, så nederländarna har allierat sig med krigare från tarairiustammen.
”Somliga använder inte pilbågar utan kastar sina pilar för hand, förutom att de placerar dem på ett stycke urholkat trä.” Georg Marcgrave, tysk naturforskare, 1600-talet.
Tarairiu är kända som skoningslösa krigare – och för att använda så kallade kastträn. Det är ett redskap som ökar kraften i ett spjutkast så mycket att spjutet kan tränga genom de portugisiska soldaternas harnesk.
Med höger hand tryckte krigaren ner spjutets ände i kastträet, samtidigt som han höjde vapnet. Med en kraftfull rörelse förde han kastträet framåt, så att spjutet slungades iväg.
Den tyske naturforskaren Georg Marcgrave, som befann sig i Brasilien vid den här tiden, beskrev redskapet:
”Tarairiu använder inte pilbågar utan kastar sina pilar för hand, bortsett från att de placerar dem på en bit urholkat trä, som en stridstrumpet som kluvits på längden”.
Kastträet imponerade på européerna, för med det kunde tarairiukrigarna kasta förbluffande långt och träffa bytesdjur och fiender med stor kraft. Med tarairius hjälp blev nederländarnas invasion framgångsrik. De ockuperade en stor bit av Brasilien söder om Amazonflodens utlopp i Atlanten.
Kastträet fällde urtidsdjur
Kulturer i större delen av världen har använt sig av kastträn – ett enkelt jaktredskap, som gör det möjligt att slunga iväg en pil eller ett spjut med stor kraft. Ett kastträ består av ett stycke trä eller ben med ett slags krok, som projektilens ände kan vila mot.
Själva kastet kan jämföras ungefär med ett kast med en amerikansk fotboll – energin från benen, torson och armen samlas i kastträet och vidare i projektilen.
Kastträet fungerar sålunda som ett slags hävstång, som förstärker kroppens egen muskelkraft och gör armen en led längre. Ett 30 centimeter långt kastträ kan enligt forskare slunga iväg ett 1,5 meter långt spjut med en hastighet av cirka 80 kilometer i timmen – och spjutet kan träffa mål på upp till 100 meters avstånd. Längre versioner kan enligt uppgift nå en hastighet av 150 kilometer i timmen.
Ingen vet vem som uppfann kastträet, som i dag ofta kallas för atl-atl efter aztekernas namn på redskapet. Forskarna bedömer dock att kastträet är en vidareutveckling av kastspjutet, som utvecklades under stenåldern.
Kastträ fanns i många varianter
Hjort med fågel hittat i Frankrike
Ett av världens äldsta bevarade kastträn kallas på franska ”Le faon aux oiseaux” – hjort med fågel. Kastträet tillverkades av renhorn för 13 000–15 000 år sedan och hittades i en grotta i Frankrike.
Ovanligt exemplar finns i Danmark
Endast ett kastträ från de sydamerikanska tarairiu har överlevt, och det finns i dag på Nationalmuseet i Köpenhamn. Det 88 centimeter långa kastträet från 1600-talet är utformat som ett kluvet rör med en skåra för spjutet.
En woomera var oumbärlig
Det australiska kastträet woomera var en av få ägodelar som aboriginerna alltid bar med sig, när européerna kom till kontinenten. En woomera är i regel utformad som bladet på en åra, och många är sirligt utsmyckade.
Det är inte troligt att neandertalare använde kastträet, som gör det möjligt att nedlägga byten på säkert avstånd. Människorna i den så kallade magdalénienkulturen, som levde i vår tids Frankrike från cirka 15000–10000 före Kristus, använde sig emellertid av redskapet.
I franska grottor har man hittat snidade kastträn, och det äldsta bevarade exemplaret är en omkring 17 000 år gammal modell tillverkad av horn. Två andra kastträn från magdalénienkulturen är utformade som mammutar, vilket tyder på att de användes för att jaga de stora djuren.
Enligt forskare använde människorna i den nordamerikanska cloviskulturen (11000–9000 f.Kr.) kastträn för att fälla urtidselefanter. Det är möjligt att de första nordamerikanerna tog med sig kastträet från Asien, när de korsade Berings sund.
Pilbågen konkurrerade ut kastträet
Under den tidiga historien ersattes kastträet på de flesta håll gradvis av ett annat projektilvapen: pilbågen. En pilbåge kan träffa mindre mål på längre avstånd än kastträet – och en bågskytt kan snabbt få iväg ytterligare en projektil.
Dessutom kräver pilbågen färre rörelser samtidigt som den tar mindre plats, vilket var en fördel framför allt i områden med tät vegetation. Därför övergav stenåldersmänniskorna på till exempel Pyreneiska halvön och i dagens Japan tidigt kastträet till förmån för pilbågen.
Kastträet levde dock kvar på enstaka platser, i synnerhet där det fanns stora, öppna vidder – till exempel i Grönland, Mexiko och Florida. I Nordamerika kunde förbluffade européer på 1500-talet berätta om det uråldriga jaktredskapet.
Den nederländske konstnären Albert Eckhout målade på 1600-talet ett porträtt av en tarairiukrigare, som bar ett kastträ med ett tillhörande cirka två meter långa spjut.
I Australien, där pilbågen inte var känd, använde aboriginerna kastträn, när européerna dök upp på 1700-talet. Men om det effektiva redskapet importerades till kontinenten, eller om det uppfanns där oberoende av omvärlden, är fortfarande en gåta.
Även i bergsskogarna i östra Brasilien höll tarairiufolket fast vid kastträet. Trots sin skicklighet med kastvapnet kunde tarairiu inte stå emot de invaderande européerna, och stammen dog ut under 1700-talet.
Vid det laget hade deras nederländska allierade försvunnit för länge sedan. Den nyetablerade kolonin Nederländska Brasilien blev inte särskilt långlivad. År 1654 hade portugiserna tagit tillbaka området.