Det är många som har använt elefanter i krig både före och efter Karthagos fältherre Hannibal, som spred skräck i romarriket, när han korsade Alperna med 37 krigselefanter.
Här är krigselefantens historia från Alexander den store till Vietnamkriget.
Alexander den store möter krigselefanter
”Galna av smärta for de ut mot både vänner och fiender, stångades runt och trampade ned och dödade dem på alla tänkbara sätt.”
Så beskriver den romerske historikern Arrianos de europeiska soldaternas första möte med en armé utrustad med stridselefanter. Detta inträffade år 326 f.Kr. när Alexander den stores makedonska styrkor drabbade samman med en stor indisk armé vid floden Hydaspes (i dag Jhelum) i Pakistan.
Indierna var i numerärt underläge – men de hade ett trumfkort: 200 vältränade stridselefanter som trampade ned precis allt med sina stora fötter. I stridens hetta kunde både soldater och hästar angripas och förvandlas till en oigenkännlig, blodig sörja.
Skriken från skadade blandades med det hårresande, trumpetande läte som elefanterna utstötte när de med hela sin tyngd brakade in i de täta makedonska formationerna.
De numerärt överlägsna makedonierna lyckades till slut slå ned de enorma mastodonterna men förlusterna var ofattbara och direkt efter slaget avbröt Alexander sitt fälttåg.
Ryktet sade att andra indiska krigsherrar hade tusentals elefanter, och Alexanders män blev skräckslagna inför bara tanken på att ännu en gång behöva slåss mot en så fruktad fiende. Inte ens Alexander den store kunde övertala dem att fortsätta.
Den fyrbenta stridsvagnen i närbild
Fenomenal överblick från elefantryggen
Under de nära 2 500 år som den hann strida i människans tjänst, blev elefanten en väloljad krigsmaskin. I Burma och Vietnam kämpade elefanter på slagfälten långt in på 1800-talet.
Styrkan: Elefanten kan bära upp till 500 kilo på ryggen. Med sin snabel och sina betar kan den lyfta en hel häst med ryttare.
Höjden på elefanter är 2-4 meter och soldaterna hade god överblick från ryggen. Därifrån kunde de också beskjuta fienden med långa spjut och pilar, och med kulor efter att krutet uppfunnits.
Födan var elefantens största svaghet. En vuxen elefant äter 140–270 kilo gräs, bark och rötter per dygn. Det krävs en bördig natur för att föda en stridselefant.
Huden på en elefant är 2,5 cm tjock. Skott från pilar och lätta gevär kan därför ha mycket svårt att tränga igenom.
Elefantdrivaren – en mahout – styrde det tunga djuret genom att dels trycka med benen, dels använda en stav med kraftig krok.
Gångarten för elefanter är mycket speciell. Den kan inte galoppera men den kan röra sig i nästan all slags terräng och springa i ända upp till 40 km/tim.
Asiatiska elefanter var bäst
Historikerna vet inte exakt när människan första gången började använda elefanter i strid, men de äldsta vittnesbörden är från ca 500 f.Kr. I synnerhet i Asien fångades och tränades många krigselefanter och även de något mindre afrikanska skogselefanterna visade sig vara lämpade för strid.
Däremot var världens största elefanter, de afrikanska savannelefanterna, helt omöjliga att tämja och kunde därför inte användas. Indierna föredrog att träna handjuren som var både större och mer aggressiva än honorna. Det krävde emellertid många års tålmodigt arbete att göra en elefant redo för strid.
Först skulle den lugna ned sig. Man tränade elefanten genom att binda den intill andra elefanter som redan var tämjda. Sedan skulle den vänja sig vid att ha en ryttare på ryggen – av indierna kallad en mahout. Indiska mahouter stod högt i kurs för de kunde konsten att förvandla en elefant till ett rasande odjur.
Det skedde steg för steg: Först skulle elefanten vänja sig vid höga ljud från till exempel trummor eller rop. Sedan fick den små stick med svärd och spjut för att lära sig att tåla smärta.
Till slut tränades det annars så fridsamma djuret att attackera andra elefanter, hästar och människor – vanligtvis i form av dockor. Samtidigt tränades den tjockhudade kolossen även att med huvudet slå in portar i fästningsverk.
I Indien kan besökande i dag se portar med anti-elefant-piggar.
Sylvassa piggar höll elefanterna borta
Elefanter användes inte bara i direkta strider utan även som levande murbräckor när en fästning skulle stormas. Inte många portar kunde stå emot stötarna från en rasande elefant, så i synnerhet indierna utvecklade ett motvapen: sylvassa metallpiggar placerade i ”elefanthöjd”.
Om en elefant stötte pannan i piggarna kunde den fastna eller bli svårt skadad. För att klara de sylvassa portarna tränades elefanterna i stället i att slå in portarna med murbräckor av trä.
Elefantens rörelser styrdes av mahouten, antingen genom kommandon eller med olika tryck med fötterna mot elefantens huvud. Just fotrörelserna var viktiga under ett slag då elefantförarens rop kunde drunkna i larmet.
Mahouterna använde även en stav med kraftig krok, en så kallad ankus, för att styra det stora djuret. För att elefanten skulle bli en än mer fruktad krigsmaskin band man fast vassa svärd vid betarna. Dessutom kom indierna på att de kunde låta elefanterna bära en lång kedja i snabeln. Ett enda slag med den tunga kedjan räckte för att döda.
Brinnande grisar utlöste panik
Efter makedoniernas möte med stridselefanterna i slaget vid floden Hydaspes år 326 f.Kr. bestämde de sig för att själva skaffa elefanter. Kort därefter blev det udda vapnet mycket vanligt i stora delar av Medelhavsområdet. Detta resulterade i en veritabel kapprustning mellan nationer med och utan elefanter.
Elefantens tjocka hud gav den rykte om sig att vara osårbar. Det finns berättelser om elefanter som träffats av över 80 pilar utan att ta någon synbar skada. Inte ens kraftiga svärdshugg verkade få någon effekt.
Men även flera ton tunga elefanter har sina svaga punkter; fienden satsade ofta på att skada ögonen eller fötterna på dem.
Ett populärt knep var att sprida ut vassa föremål på marken. Om en elefant klev med hela sin enorma tyngd på en metallspets sattes den effektivt ur spel.
Därför var en stridselefant omgiven av fotsoldater vars särskilda uppgift var att skydda djurets fötter och ben. Elefantens tjocka hud skyddades dessutom ytterligare av läderplattor eller tygplattor med invävda metalltrådar, och ibland bar de till och med hela rustningar.
Krigselefanterna fick vin före slaget
Till en början satt mahouten direkt på djurets rygg men med tiden spände indierna stora sadlar, så kallade ”howdah” på ryggarna. Sadlarna vidareutvecklades till veritabla torn, fastspända med remmar kring djurets buk.
På gamla teckningar kan man se att det satt upp till 14 ryttare på en och samma elefant, men det är troligen en överdrift. Tre, fyra krigare utrustade med långa spjut, kastvapen eller pil och båge, var förmodligen det vanligaste.
Före själva slaget måste elefanten hetsas upp så att den blev så aggressiv som möjligt. Höga ljud eller musik brukade fungera, men det bästa tricket var att låta elefanten dricka sig berusad – efter en ordentlig slurk vin var elefanten redo att gå bärsärkargång.
En rasande elefant kunde med lätthet kasta omkull en häst med ryttare och utan att tveka trampa ihjäl dem. Med den starka snabeln tog den tag i sina hjälplösa fiender och krossade dem mot träd, murar eller vad som annars råkade stå i vägen.
På 1200-talet lät mongolhärskaren Kublai khan sina elefanter bära på enorma torn.
Elefanterna kämpade vanligtvis mot ryttare och fotfolk men ibland stred de även mot andra elefanter. Effektivast var de när de fick kämpa mot beridna truppslag: Hästar är av naturen rädda för elefanter och ibland kunde hästarna gripas av panik bara de kände lukten av en elefant.
Då kunde ett helt kavalleri lösas upp redan innan slaget hade börjat. Elefanterna kunde även själva råka i panik, till exempel på grund av smärta.
Då blev elefanterna omöjliga att tygla och under djurens våldsamma flykt kunde de krossa både vänner och fiender. Bland krigsherrarna i Asien var tilltron till de livsfarliga djuren mycket hög. ”En armé utan elefanter är lika föraktlig som en skog utan lejon”, hette det.
Nya vapen utvecklades hela tiden, bland annat djupa gravar som djuren föll ned i. Romarna, som år 280 f.Kr. led ett förkrossande nederlag mot den grekiske kung Pyrrhus stridselefanter, utvecklade dessutom ett avancerat biologiskt vapen.
De kom nämligen på att elefanter grips av panik när de hör grisar skrika. När romarna återigen drabbade samman med kung Pyrrhus fem år senare hade de finslipat sitt hemliga vapen till perfektion.
Enligt de antika källorna smorde de in ett stort antal grisar med ett tjockt lager fett, tände eld på djuren och drev dem sedan ylande av smärta fram emot fienden. Pyrrhus annars så oövervinneliga mastodonter drevs på vild flykt av tjuten.
Hannibals 37 elefanter korsade Alperna
'Karthagenserna - Hannibal korsar Alperna'. Kolorerat träsnitt av Heinrich Leutemann (1824–1905).
Trots sin uppfinningsrikedom när det kom till anti-elefantvapen, insåg romarna till slut att de var tvungna att göra som sina fiender: skaffa stridselefanter.
Gång på gång hade de fyrbenta, terränggående stridsvagnarna vållat dem riktigt förödmjukande nederlag, och 216 f.Kr. fick de lära sig ytterligare en läxa då Karthagos berömde fältherre Hannibal med hjälp av 37 stridselefanter attackerade Italien från ett helt oväntat håll.
Hannibal lyckades nämligen korsa Alperna med sina elefanter under en 15 dagar lång mardrömslik marsch. Under slaget som följde vann Hannibal en makalös seger över en betydligt större romersk armé, bland annat tack vare sina vältränade stridselefanter. Färden över Alperna hade emellertid slitit så hårt på de gigantiska djuren att de efter slaget dog en efter en.
Under de följande 150 åren spelade elefanterna en viktig roll i de romerska styrkorna. Men det var svårt att skaffa fram nya elefanter eftersom de måste fraktas ända från Indien eller Afrika och omkring år 50 f.Kr. var det stopp.
Romarna slutade att använda sig av dem. Innan dess hade en enda stridselefant tillsammans med fältherren Julius Caesar tagit sig ända till England där den sägs ha skrämt de lokala kelterna från vettet under den romerska invasionen.
Kanonen – slutet för stridselefanten
I Asien fortsatte man att använda stridselefanter. Vissa furstar hade flera tusen djur i sina arméer och till och med sedan skjutvapnet hade gjort sitt intåg var elefanterna det bästa vapnet. Skott från de första gevären var inte tillräckligt kraftiga för att skada de tjocka hudarna.
Men när de stora kanonerna introducerades på slagfälten på 1500-talet blev det början till slutet. Ett enda kanonskott kunde oskadliggöra en elefant – och den var knappast svår att träffa.
Trots det fortsatte flera länder i Sydöstasien att använda de tunga djuren i krig ända fram till slutet av 1800-talet. När fransmännen under sin invasion av Vietnam år 1885 hamnade i närstrid med lokala styrkor attackerades de av stridselefanter som enligt de imponerade fransmännen fortsatte att attackera även efter att de träffats av en hel skottsalva.
Till och med under Vietnamkriget för 30–40 år sedan spelade elefanter en viktig roll – dock bara som pålitliga terränggående transportdjur.