Skaftet gav längd åt kastet
När tyskarna under första världskriget satte ett trähandtag på handgranaterna kunde de slungas iväg dubbelt så långt. Stielhandgranate blev ett tyskt kännetecken under de båda världskrigen.

Tysk soldat med Stielhandgranate på östfronten 1941.
Handgranaten har en lång historia i Europa, men en omistlig del av soldatens utrustning blev den först under skyttegravsstriderna 1914–18. 1915 införde tyskarna sin första Stielhandgranate (”skafthandgranat”). Med sin lätt igenkännbara form är den förmodligen det mest ikoniska av alla vapen i tysk tjänst under de båda världskrigen.
Det som skiljer Stielhandgranate från de flesta andra handgranater är det långa trähandtaget. Tack vare hävstångsprincipen gör handtaget det möjligt att kasta granaten längre än den klassiska äggformiga granaten. Nackdelen var att den vägde mer och tog mer plats, vilket gjorde att man inte fick med sig lika många.
Farlig porslinskula
Granatens detonator fungerade utifrån friktionsprincipen. När man drog i ett snöre antändes en lunta och 4,5 sekunder senare exploderade granaten. Det fanns ingen säkringsring som på moderna handgranater som utlöses först när man kastar dem.
En mindre god egenskap hos Model 1915 var att snöret som gick genom handtaget slutade i en löst hängande porslinskula. Om kulan fastnade i något kunde handgranaten utlösas. Problemet löstes med standardmodellen från 1924, där snöre och kula täcktes av ett skruvlock.