Spaningspansarbilen SdKfz 222
En viktig komponent i det koncept för rörlig krigföring som den tyska armén utvecklade mellan de två världskrigen var spaning. Det man behövde var en modern ersättare för de kavallerienheter som tidigare fungerat som spejare framför marscherande infanteridivisioner.
Redan innan Hitler kom till makten hade Reichswehr beställt sina första bepansrade spaningsfordon, Kfz 13 och 14. De var emellertid baserade på chassit till en civil personbil och visade sig inte kunna uppfylla arméns behov av beständighet. Därför inledde man år 1935 produktionen av den mer robusta specialbyggda pansarbilen SdKfz 221. Pansaret var lika tjockt som på Kfz 13 och 14, men eftersom det var vinklat erbjöd det ett bättre skydd.
SdKfz 221 var utrustad med en MG 34 i ett litet torn. Det ansågs räcka bra, eftersom fordonet inte var tänkt för strid annat än i självförsvar. År 1936 bestämde man sig dock för att tillverka en specialiserad Waffenträgervariant (SdKfz 222), som hade större torn och som förutom kulsprutan även var utrustad med en 20-millimeters pansarvärnskanon.
Praktisk erfarenhet efter krigsutbrottet visade att den tyngre bestyckningen ofta var nödvändig, även vid självförsvar, så SdKfz 222 blev snart den vanligaste varianten.
Stor ramantenn runt tornet
Besättningen i SdKfz 222 utökades från två till tre man. Man valde att lägga till en radiooperatör, detta för att vagnchefen – som även ansvarade för vapnen – inte skulle belastas med en tredje uppgift. Standardradioutrustningen på såväl 221 som 222 hade relativt kort räckvidd, så man byggde också en specialversion av 222, SdKfz 223, med bättre radio.
Den är lätt att känna igen på sin stora ramantenn runt tornet. SdKfz 223 var utrustad med en enda kulspruta. Åt pansardivisionernas signaltrupper tillverkades också två varianter helt utan vapen, men med extra radioutrustning, SdKfz 260 och 261.
SdKfz 221 och 222 utvecklades för användning i Europa på ett väl utbyggt vägnät. Det mer solida chassit till trots var den inte i sitt rätta element vid terrängkörning. Det var inget problem i Polen eller Frankrike, men i Nordafrika och särskilt i Sovjetunionen blev fordonens begränsningar märkbara. Kriget på östfronten visade också att de inte hade tillräcklig bränslekapacitet för de stora avstånd som behövde tillryggaläggas där.
Därför beslöt den tyska armén att ersätta fordonen med en version av bandvagnen SdKfz 250 som försågs med tornet från en 222:a. Den begränsade produktionen av denna modell, SdKfz 250/9, innebar dock att 222:an fortfarande var i produktion år 1945.
Fakta: Leichter Panzerspähwagen SdKfz 222
Besättning: 3
Vikt: 4,8 ton
Längd: 4,8 meter
Höjd: 1,8 meter (utan metallnät; 2 meter med metallnät)
Bredd: 1,95 meter
Pansartjocklek: 8 millimeter (ökades i senare versioner till 14,5 millimeter)
Motor: bensindriven Horch/Auto-Union V8-108
Hastighet (på väg): 75–85 kilometer i timmen
Hastighet (i terräng): 40 kilometer i timmen
Räckvidd (på väg): 28–30 mil
Räckvidd (i terräng): 18–20 mil
Publicerad. Militär Historia 1/2014