Samvetslöst geni ville bygga Saddams superkanon

Gerald Bull är lycklig där han går genom den mattbelagda korridoren till lägenhet nummer 20. Han ska äta middag med en väninna om en stund, något han ser mycket fram emot.

Just när Bull låser upp sin dörr kommer en person ut ur skuggorna. Det hörs fem dova skott från en ljuddämpad pistol.

Historien om Gerald Bull är som hämtad ur en spionroman kryddad med element från en grekisk tragedi. Som ung man är han Kanadas kanske mest lovande forskare. Hans vision är att hjälpa rymdfarten genom att skjuta ut satelliter i rymden.

Till en början får han USA:s stöd, men när amerikanerna så småningom drar sig ur kan han inte släppa sin stora vision. I stället fattar han det fatala beslutet att slå sig samman med Saddam Hussein, en av Mellanösterns farligaste diktatorer.

Under kalla kriget behövdes nya vapen

Gerald Bulls väg mot att bli en av sin generations främsta vapeningenjörer började 40 år tidigare, kring tiden för Koreakrigets utbrott år 1950.

Koreakriget fick kalla kriget att hetta till och som svar på kapprustningen bakom järnridån lanserade den kanadensiska forskningsenheten Carde år 1951 robotprogrammet Velvet Glove.

Målet var att utveckla en radarstyrd robot som kunde skjuta ner ett sovjetiskt robotangrepp. Vid den tidpunkten studerade Gerald Bull till ingenjör med inriktning aerodynamik vid University of Toronto. År 1951 tog han examen som 23-åring, den yngste i universitetets historia.

Carde anställde den unga talangen för att testa sina robotars aerodynamik. Det var då Gerald Bull fick idén till en superkanon.

Normalt testas robotprototyper i vindtunnlar, men Carde hade ingen vindtunnel, så Bull tvingades tänka kreativt. Forskningsinstitutet hade en 120 meter lång tunnel för testning av artilleri, som han kunde använda.

Det förutsatte dock att Bull konstruerade en liten kanon som kunde skjuta en modell av roboten genom tunneln, där kameror fångade rörelserna genom luften.

Utvecklingen av kanonen för robotavfyrning gav inte bara kunskaper om robotens aerodynamiska egenskaper. Arbetet gav även näring åt Gerald Bulls dröm om att utveckla artilleri som kunde skjuta satelliter ända ut i rymden.

Rymdkapplöpningen gav Bulls projekt vingar

Gerald Bull och hans kollegor hann tillverka omkring 100 Velvet Glove-robotar innan Carde år 1956 lade ner projektet. Därmed tvingades Bull också skrinlägga sitt kanonprojekt.

År 1960 kom emellertid en oväntad gäst på besök i Kanada. Arthur Trudeau, som var chef för den amerikanska arméns utvecklingsavdelning, hade hört talas om Bulls idéer och såg potentialen i en superkanon.

Under ett möte mellan de båda männen hävdade Bull självsäkert att han kunde konstruera en kanon som skulle kunna avfyra en projektil med en hastighet av 12 000 meter per sekund vid mynningen. Det var nästan tio gånger snabbare än de mest kraftfulla kanonerna som tillverkats under första och andra världskriget, då i synnerhet tyskarna lade enorma resurser på att bygga artilleri i kolossalformat.

Bull hade studerat nazisternas vedergällningsvapen V-3, som med hjälp av ett antal 130 meter långa eldrör skulle bombardera London, 165 kilometer från avfyrningsplatsen i norra Frankrike. Kanonen hann aldrig komma i bruk, men den gav Bull något att bygga vidare på.

Amerikanernas intresse för Bulls projekt berodde bland annat på att kanonen kunde användas för att skjuta ner de interkontinentala robotar som Sovjetunionen testat tre år tidigare.

”Om du någonsin lämnar ditt jobb på Carde och behöver stöd för din idé till en superkanon, så är Washington intresserat”, sa Trudeau under mötet.

Några månader senare sa Gerald Bull upp sig från sitt jobb och började arbeta på McGill University i Quebec, där han fick bättre förutsättningar för att konstruera sin kanon. Bulls stora chans kom en kort tid senare, när Sovjetunionen i april 1961 lyckades sända ut den första människan i rymden, kosmonauten Jurij Gagarin.

Därmed hade ryssarna befäst sin ledarposition i rymdkapplöpningen mellan öst och väst. Bedriften chockade amerikanerna, som började investera enorma summor i projekt för att vända kapplöpningen till sin egen fördel.

Ett av dessa projekt var Bulls enorma kanon.

Projektil slog världsrekord

Både USA:s och Kanadas militär erbjöd sig nu att stötta Bulls kanonprojekt, såväl ekonomiskt som materiellt. Amerikanerna donerade gamla kanoner från flottan som ställdes upp i Kanada och USA och på Barbados, där McGill University hade forskningsfaciliteter.

De sju därpå följande åren ägnade Bull åt forskningen inom ramen för programmet Harp (High Altitude Research Programme) för att testa idén att skjuta ut satelliter i rymden med en kanon.

Ur ekonomiskt perspektiv var planen genial. Satelliter behöver sändas upp med en raket som kräver enorma mängder energi för att lätta från marken, där atmosfären är som tätast och raketen tyngs ner av sitt bränsle.

Bulls idé var att Harpkanonen skulle ta över detta första, extremt kostsamma steg genom att skjuta upp en mindre raket med satelliten mot rymden. Därefter kunde raketen själv fortsätta färden.

”Eftersom det går att återanvända eldröret kan detta medföra väsentliga besparingar jämfört med konventionella raketsystem”, skrev Bull i en hemligstämplad rapport.

Enligt hans beräkningar kunde priset för en satellituppsändning minskas med 90 procent.

Därför ställdes två kanoner från USA:s flotta upp på Barbados, båda med 21 meter långa eldrör med en inre diameter på 40 centimeter.

”Sedan jättekanonerna ställts upp här på stranden har fler än bara ett fåtal öbor funderat på om någon har blivit knäpp”, kommenterade en tv-journalist som var på plats.

I januari 1963 hördes sirener ljuda på Barbados när Gerald Bull och hans kollegor för första gången testade den ena kanonen i en nästintill lodrät skottvinkel. I vapnet låg en robot av typen Martlet i en specialdesignad hylsa av metall och plywood samt en laddning bestående av närmare 140 kilo explosiv kordit.

Fönsterrutor över hela Barbados klirrade när den 200 ton tunga kanonen avfyrades mot himlen. När roboten lämnade eldröret föll hylsan planenligt av medan projektilen for iväg, åtföljd av en lång eldslåga.

När en journalist en kort tid senare fick tag i den 34-årige Bull var han märkbart lättad, men också obekväm med den ovana uppmärksamheten: ”Det känns faktiskt bra. Avfyrningen ser ut att vara en framgång och kanonen är i perfekt skick.”

År 1965 hade Bull förlängt kanonens eldrör med 15 meter, så att det nu nådde 36 meter upp i luften. När jättekanonen avfyrades lyckades man sända den 85 kilo tunga projektilen närmare 150 kilometer upp i atmosfären.

Det var nytt världsrekord.

Bull hamnade bakom lås och bom

I november lyckades Bull sända en projektil upp till 180 kilometers höjd, då med en annan Harpkanon, uppställd i Yuma i USA. Därmed hade kanadensaren med god marginal passerat den så kallade Kármánlinjen, som många räknar som gränsen till rymden.

Kármánlinjen ligger 100 kilometer ovanför havsytan, där atmosfären är så tunn att konventionella flygplan inte längre kan hålla sig svävande. Det var dock fortfarande långt till den höjd som exempelvis den sovjetiska satelliten Sputnik 1 nådde år 1957, då den placerades i omloppsbana på en höjd av mellan 230 och 940 kilometer ovanför jorden.

Projektilens hastighet var också bara cirka 2 300 meter per sekund, fem gånger lägre än Bull hoppats på. Ingenjören påstod sig emellertid ha en lösning på problemet.

Tyvärr för Bull tappade både Kanada och USA intresset för projektet år 1968 och slog därmed igen penningkistan. Den besvikne ingenjören vägrade emellertid låta sig stoppas av ”tjockskalliga byråkrater”. Samma år startade Bull det privata företaget Space Research Corporation (SRC).

Företaget skulle fortsätta arbetet, och för egna medel köpte Bull bland annat ett 2 400 hektar stort område på gränsen mellan USA och Kanada, där han inrättade verkstäder och placerade en testkanon med ett hela 52 meter långt eldrör.

För att skaffa pengar till projektet började Bull utveckla och sälja artilleri och granater. Han använde sig av de erfarenheter han gjort i Harpprojektet, och år 1973 sålde han bland annat 50 000 specialdesignade artillerigranater, med betydligt större räckvidd än konventionella granater, till israelerna.

Granaterna blev en så stor succé att USA:s kongress hedrade Bull med amerikanskt medborgarskap.

Bull sålde emellertid även till mer dubiösa köpare och utnyttjade det faktum att han från sina verkstäder på gränsen mellan USA och Kanada hade rätt att använda sig av båda ländernas vapenexportlagar. Om ett vapen var olagligt att exportera från det ena landet exporterade SRC helt enkelt från det andra.

År 1977 gick det emellertid illa när det visade sig att Bull hade sålt granater och delar till haubitsar av typen GC-45, en självkörande kanon utformad av Bull själv, till Sydafrika, som löd under ett vapenembargo utfärdat av FN. Sydafrikanerna vidareutvecklade därefter vapnet till haubitsen G6.

Brottet mot embargot gjorde att SRC tvingades betala böter, medan Bull dömdes till ett års fängelse. När Bull släpptes var han bankrutt.

En rasande Bull lämnade Nordamerika och bosatte sig i Belgiens huvudstad Bryssel, där han med hjälp av bland andra sin son Michel startade ett nytt företag.

År 1987 fick Michel ett telefonsamtal som skulle förändra allt.

Räddaren Saddam Hussein

Mannen i andra änden ringde från Iraks regering. Han hade ett meddelande från Iraks ledare Saddam Hussein. Diktatorn bjöd in Gerald Bull till Bagdad.

Vid den här tidpunkten var Saddam Hussein världens största vapenköpare. Sedan utbrottet av Irak–Iran-kriget år 1980 hade diktatorn spenderat 50 miljarder dollar på vapen.

Saddam var besatt av tanken på att göra Irak till en stormakt i Mellanöstern, men han drömde också om att Irak skulle bli en rymdnation.

Det var åtminstone den förklaring som Bull och hans son fick när de i januari 1988 träffade Hussein Kamel, Iraks minister för militärindustriell produktion.

Irakierna kände till programmet Harp och ville nu att Bull skulle fortsätta arbetet i Irak, så att de kunde skjuta ut ända upp till två ton tunga satelliter i rymden.

Gerald Bull trodde knappt sina öron: ”Ni kommer att kunna bombardera himlen med satelliter och genomföra uppsändningar åt alla länder i Mellanöstern”, sa han entusiastiskt.

I planet på väg hem gav emellertid sonen uttryck för oro över projektet. Han befarade att många skulle uppfatta kanonen som ett vapen som kunde bomba städer och länder på enorma avstånd.

Gerald Bull avfärdade sonens oro. ”Direkt efter en avfyrning skulle alla sofistikerade militärmakter i världen känna till kanonens exakta placering”, påpekade han.

Eftersom kanonen inte kunde flyttas skulle den bombas sönder och samman om den användes som ett vapen, menade fadern.

Michel gav upp diskussionen. Hans pappa hade en särskild förmåga att blunda för alla risker när det gällde hans livslånga projekt.

Om man ska tro ministern Hussein Kamel, som senare flydde till Jordanien, var dock oron befogad.

”Superkanonen var avsedd för dels angrepp över stora avstånd, dels nedskjutning av spionsatelliter”, kommenterade han efter sin flykt.

För den nu 61-årige Bull var det emellertid nu eller aldrig, oavsett konsekvenserna. I ett brev till en kollega medgav kanadensaren att han kände av sin ålder: ”Efter hand som jag blir äldre tycks allt ta längre tid. Veckor känns som dagar.”

Israelerna upptäckte superkanonen

Bulls kontrakt med den irakiska militären innebar att 25 miljoner dollar skulle satsas på utveckling av två superkanoner vid namn Big Babylon samt en något mindre prototyp, Baby Babylon. Det innehöll emellertid också ett specifikt krav: Bull skulle samtidigt hjälpa irakierna att förstärka sitt artilleri.

Redan i maj 1988 stod den 45 meter långa Baby Babylon klar. I teorin kunde kanonen avfyra projektiler över ett avstånd på upp till 750 kilometer.

Komponenterna till de två Big Babylon-kanonerna beställdes hos olika tillverkare i Europa. De fick veta att delarna skulle användas i bland annat Iraks oljeindustri.

I själva verket skulle de enorma stålrören fogas samman till den största kanon världen någonsin skådat. Med en längd av 156 meter och en vikt av 1 665 ton skulle kanonens eldrör slunga en två ton tung laddning cirka tusen kilometer upp i luften.

Hur Bull rent praktiskt skulle ge den tunga laddningen tillräckligt hög hastighet för att nå långt ut i rymden höll han hemligt.

Sommaren 1988 förändrades emellertid allt för Iraks diktator. Saddam Hussein var tvungen att ingå vapenvila med Iran. I stället började Saddam skramla med sabeln mot Israel.

Därmed bröt Irak banden med USA, som tidigare stöttat landet i kriget mot Iran. Med amerikanskt stöd gjorde israelerna därför allt för att kartlägga Iraks vapenprogram.

Det gjorde att de fick nys om Gerald Bull.

Bull mördades troligen av Mossad

Gerald Bull var fullt på det klara med Saddam Husseins allt besvärligare situation. Kanontillverkaren befann sig emellertid nu så nära sitt mål att han inte kunde ge upp.

För att sopa igen sina spår skaffade han sig en mängd olika lagerbolag i Europa och Asien och ägnade praktiskt taget all sin tid åt att resa mellan de olika länderna. I ett brev till en gammal kollega från Harpdagarna medgav han i maj 1989 att de ständiga resorna var en pina.

”Jag bor ombord på flygplan. Mina sekreterare, som håller koll på mina resor, har räknat ut att under de senaste fem åren har jag på årsbasis inte vistats mer än 60 dagar i något land”, skrev Bull.

”Det gör mig berättigad till uppehållstillstånd bland molnen”, sammanfattande han ironiskt.

Det stod dock klart att varenda rörelse han gjorde övervakades. Under de många flygningarna ”försvann” hans bagage för att ”hittas” först flera dagar senare. Det fanns också tecken på att någon hade sökt igenom hans lägenhet i Bryssel.

Trots alla varningar fortsatte Bull envetet med sitt arbete, tills han en regnig i mars 1990 för sista gången vandrade genom korridoren till sin lägenhet. När polisen kom fram låg den kanadensiske ingenjören med den stora visionen över tröskeln till sin lägenhet. I den livlösa kroppen satt fem projektiler.

Gärningsmännen hittades aldrig, men mycket tyder på att israeliska Mossadagenter låg bakom mordet. Det hävdade åtminstone Saddam Hussein, som några dagar efter mordet hotade Israel med kemiska vapen och i samma veva nämnde Gerald Bull: ”Det talas om att den irakiska underrättelsetjänsten är utspridd över Europa, men ingen talar om mänskliga rättigheter för den här kanadensiske medborgaren. Efter att han kom till Irak dödade de honom.”

Fem månader senare invaderade Saddam Husseins styrkor Kuwait. När den amerikanskledda koalitionen i februari 1991 drev ut de irakiska trupperna ur det ockuperade landet ålade FN Irak att låta vapeninspektörer inspektera Iraks vapenarsenal.

Bland fynden fanns delar till Bulls superkanon, som genast förstördes. En enda sektion av superkanonens eldrör finns i dag kvar. Den står utställd i England och utgör en påminnelse om att höga ambitioner kan raseras om man förlorar sin moraliska kompass längs vägen.