MG 42 – den perfekta kulsprutan
Mellan de två världskrigen utvecklade tyskarna en ny taktisk doktrin där kulsprutan blev infanteriets huvudvapen. Under andra världskriget tog de även fram det perfekta vapnet för den här rollen: MG 42.

Tyska fallskärmsjägare med en MG 42 kulspruta under striderna i Normandie i juni 1944.
Under första världskriget blev kulsprutan infanteriets viktigaste vapen. Till en början användes tunga kulsprutor som försvarsvapen och placerades ofta i ställningar framför skyttegravar.
Som namnet antyder vägde de mycket, både för att de var solitt byggda och för att det satt en vattentank runt pipan som var till för att förhindra att den överhettades. Därför stod de i princip alltid på en lavett och var besvärliga att flytta.
I gengäld kunde de leverera en nästintill konstant ström av kulor utan att bli överhettade och var också tämligen träffsäkra, eftersom tendensen att automatisk eld får pipan att stegra sig motverkades av den stabila lavetten.
LIVET I FÖRSTA VÄRLDSKRIGETS SKYTTEGRAVAR
Under krigets lopp blev det uppenbart att den tunga kulsprutan gav försvararen en mycket stor fördel. Ett angripande infanterikompani beväpnat med gevär hade betydligt mindre eldkraft än ett försvarande infanterikompani med bara en eller ett par kulsprutor. Följaktligen måste angriparna vara många fler och kunna acceptera stora förluster.
Lätt kulspruta utvecklades
För att motverka det här problemet utvecklades den lätta kulsprutan under krigets lopp. Den fick inte väga mer än att en soldat kunde bära den med sig genom ingenmansland under en framryckning och sedan använda den för att utjämna oddsen när han nådde fram till fiendens linjer.
Kravet på ett lätt vapen medförde naturligtvis också vissa begränsningar. Som regel var man tvungen att klara sig utan vattenkylning. I stället fick man nöja sig med ett mindre effektivt luftkylningssystem.
GEVÄR FRÅN 1800-TALET HÖLL HELA 1900-TALET
För att pipan inte skulle bli överhettad kunde vapnet då inte ge samma ihållande ström av kulor som en tung kulspruta. Men eftersom en lätt kulspruta inte hade någon lavett som höll vapnet stabilt och magasinen dessutom var relativt små, var de lätta kulsprutorna ändå begränsade till korta salvor.
Begränsningar i Versaillestraktaten
Versaillestraktaten år 1919 begränsade den tyska arméns storlek till hundratusen man eller tio divisioner (varav sju infanteridivisioner). Antalet lätta och tunga kulsprutor som varje division fick ha specificerades också i traktaten.