Med värja och musköt
Musketörerna fick namn efter dåtidens vapentekniska nyskapelse, musköten. Värjan var dock deras viktigaste vapen.
Klingan på musketörernas värja var lång och smal – cirka en meter lång och högst tre centimeter bred. Foto: DK Images
Musköten var tung och besvärlig
De franska musketörerna fick sitt namn efter musköten som kung Ludvig XIII utrustade sin kår med år 1622. Det långa geväret var en teknisk nymodighet och kunde till skillnad från sin föregångare, hagelbössan, avfyra en stor kula som trängde igenom både pansar och plåt.
Å andra sidan var vapnet tungt och klumpigt. En musköt vägde 7–9 kilo och var så svår att hantera att den måste placeras på ett gaffelliknande stativ när den avfyrades. En erfaren musketör kunde ladda och avlossa sitt vapen på 30–60 sekunder.
Värjan var musketörens adelsmärke
Musketörkårens namn till trots var gardets viktigaste vapen inte musköten utan värjan. Den fanns alltid nära till hands och musketörerna blev kända för sin förmåga att använda det eleganta vapnet. Till skillnad från svärdet kunde värjan användas med en hand och tekniken gick ut på att stöta spetsen in i motståndarens kropp.
Värjan var tillräckligt lång för att användas från hästryggen och kunde därmed användas som en lans. Fästet var ofta klätt med fiskskinn – vanligen från haj eller rocka – för att det skulle vara behagligt att hålla i.
Musköten avfyrade kulor på upp till två centimeter i diameter och träffade mitt i prick från cirka 50–65 meters håll.