Först hördes en öronbedövande smäll. I nästa ögonblick flög eld, stenar och vassa metallbitar i alla riktningar, medan gatan i den amerikanska staden Yorktown fläktes upp.
När röken några minuter senare lagt sig denna majmorgon 1862 låg fem döda och tolv sårade nordstatssoldater på marken. Deras överlevande kamrater stirrade skräckslagna på varandra.
Alldeles nyss hade de skumögda och morgontrötta försiktigt smugit genom en övergiven sydstatsställning – och nu befann de sig mitt i ett blodigt och obegripligt kaos.
Av allt att döma hade soldaterna attackerats av artillerield, men inga kanoner hade synts till inom flera mils omkrets. Så varifrån kom elden?
Svaret fick soldaterna strax därpå, när en observatör undersökt det drabbade området. Soldaterna hade ”lemlästats och dödats” av Sydstaternas nyaste vapen, landminor, konstaterade han. Bakom detta ociviliserade och oetiska vapen kunde det bara finnas en man: den ökände general Gabriel J. Rains.
Indianerna blev första offren
Rains föddes 1803 som ett av åtta syskon i North Carolina, och som de flesta av sina bröder fick han en militär utbildning. Den unge mannens betyg visar att han utmärkte sig framför allt inom ämnen som teknisk teckning, kemi och artilleri – tre discipliner som Rains några år senare kombinerade till en explosiv cocktail, som kom att ändra krigföringen för all framtid.
De första som utsattes för hans intresse för sprängmedel var indianfolket seminolerna i Florida, där Rains år 1839 fick befäl över ett fort. I området förekom det ofta strider mellan vita nybyggare och indianer, och ofta anföll seminolerna även Rains fort.
För att förebygga överraskningsanfall installerade Rains i april 1840 en liten ”torped” – som de allra första landminorna kallades – ungefär 1,5 kilometer från fortet.
Minan bestod i all enkelhet av en tom artillerigranat, som fyllts med krut och apterats med en snubbeltråd. När en fiende drog i tråden utlöstes tändsatsen varpå minan exploderade.
Rains uppfinning visade sig effektiv. Den primitiva landminan var för svag för att döda, men explosionen var kraftig nog att varna soldaterna inne i fortet om eventuella attacker.
Det nya, kreativa försvaret gav Rains en befordran, men i övrigt fick han ingen större uppmärksamhet från sina överordnade. Den lyckade landminan hade dock väckt en tanke hos Rains.
De följande decennierna arbetade han intensivt på sin nya uppfinning och experimenterade med bland annat luntor och tändsatser, medan han deltog i flera indiankrig och i det mexikansk-amerikanska kriget 1846–48.
Rains vägrade att ge upp
I oktober 1861 kom Rains, som nu blivit general, till Yorktown i delstaten Virginia för att ansluta sig till sydstatsarmén. Ett halvår tidigare hade det amerikanska inbördeskriget brutit ut, och Rains hade fått i uppgift att försvara Yorktown mot en gigantisk nordstatsarmé, som belägrade och bombarderade staden.
Rains stred med ”beslutsamhet” och gav prov på ”stor iver och tapperhet”, enligt militära dokument. Trots generalens hårda motstånd beslutade Sydstaternas militära ledning dock att Yorktown skulle evakueras, så att soldaterna skulle kunna hjälpa till att etablera en ny försvarslinje närmare huvudstaden Richmond.
Rains var rasande och vägrade att ge upp sin stad till fienden. Medan hans soldater drog sig tillbaka i skydd av natten till den 3 maj 1862, placerade Rains ut ett stort antal ”torpeder” runtomkring i Yorktown och längs evakueringsrutten.
Några minor skulle gå av, när soldaterna klev på dem. Andra kopplades till snubbeltrådar och skulle explodera, när soldater gick in i trådarna eller öppnade en dörr eller lyfte ett redskap, som kopplats till minan genom en tråd.
Dagen därpå bröts morgontystnaden av höga explosioner. I takt med att nordstatssoldaterna förflyttade sig in i Yorktown, genljöd stadens gator av smällar och förfärliga skrik.
Nytt vapen gjorde alla upprörda
När nyheten om landminorna nådde general George B. McClellan, som hade befälet över nordstatsarmén vid Yorktown, gjorde han ett uttalande i vilket han kraftigt fördömde det fega bakhållet på hans soldater.
Enligt McClellan var angreppet fegt, och fienden hade ”gjort sig skyldig till den mest mordiska och barbariska handling genom att placera torpeder vid brunnar, källor, flaggstänger, kruthus, telegrafkontor, i väskor och mjöltunnor.”
McClellans ord förnärmade de känsliga ledarna från Sydstaterna, som såg dem som ett angrepp på sin stolthet och soldatheder. General Joseph E. Johnston, den ansvarige för försvaret av Richmond, krävde en omedelbar utredning av händelserna i Yorktown.
Innan denna hann inledas klev Rains emellertid fram som de explosiva anordningarnas upphovsman och förklarade att han bara hade försökt jämna ut styrkeskillnaden mellan fiendens enorma armé och hans eget underlägsna förband.
Landminorna hade använts för att förstärka den defensiva linjen, så att sydstatssoldaterna kunde ”rädda våra sjuka, sårade och svaga”, förklarade Rains.
Vann en halv seger
Rains ord tjänade inget till. Försvarsledningen ville inte acceptera dolda vapen och utfärdade ett dekret som förbjöd landminor.
I stället för att acceptera sitt nederlag skrev Rains en skriftlig redogörelse, som försökte övertyga hans överordnade om att Sydstaterna kunde ha stor nytta av landminor.
”Ingen soldat kommer att marschera över minerat land, och en kår av ingenjörssoldater, som var och en har två tiotumsgranater, två tändsatser (för att göra minor, red.) och en mulåsna för transport, kan hejda en armé”, fastslog Rains.
Landminorna skulle hindra fienden från att rycka fram snabbt och därmed ge sydstatsarmén värdefull tid för att omgruppera och göra sig klar för nya slag, förklarade generalen. Dessutom skulle vapnet kraftigt försvaga fiendens stridsmoral, hävdade han.
Via omvägar hamnade rapporten från Rains på bordet hos George Randolph, Sydstaternas krigsminister, som själv hade stor erfarenhet av artilleri.
Till skillnad från så gott som alla generalerna ar han inte avvisande till Rains landminor utan ansåg att det avgörande måste vara ”syftet” med användningen av vapnet.
Landminorna fick inte användas för ”att enbart förstöra liv”, utan hade sitt berättigande ”ett värn, som kunde stå emot angrepp, eller på en väg på ett hejda en förföljare”. Resultatet blev ett officiellt uttalande från krigsministeriet om att landminor fick lov att användas under särskilda förhållanden.
”Minorna uppskattas nu”
De ”särskilda förhållandena” infann sig tidigare än Sydstaterna hade befarat. Redan i slutet av 1862 kunde försvarsledningen se att ett fullkomligt nederlag låg farligt nära. Man upprättade därför en särskild ”Torpedo Bureau”, där Gabriel J. Rains fick helt fria händer och i det närmaste obegränsade resurser för att kunna utveckla nya landminor.
Generalen arbetade bland annat med en ny tändsats, som skulle ”explodera vid minsta tryck” och göra minorna ännu dödligare.
Formellt höll Rains emellertid fortfarande fast vid att han endast skulle använda sitt vapen som ”ett försvar mot abolitionist-armén (nordstatsarmén, red.), som invaderar vårt land med det uttalade målet att utplåna oss”.
Hotet om nederlag fick nu även Sydstaternas president Jefferson Davis att uttala sitt fulla stöd för Rains, som strax därefter började gräva ned minor kring flera stora sydstatsstäder för att skydda dem mot förestående invasioner.
Sommaren 1863 led sydstatsarmén flera allvarliga nederlag och man tvingades till en hastig reträtt. I ren desperation vände president Davis sig till general Rains och beordrade att han skulle utnyttja sin uppfinnings ”fullständiga potential”.
Rains minerade vägar, broar, järnvägar och försvarsanläggningar för att hålla fienden borta, medan Sydstaterna samlade sig för ett sista, desperat försvar. ”Landminorna är som en vakt som aldrig sover”, skrev uppfinnaren, som enligt egna noteringar grävde ned 1298 minor i trakten kring Richmond.
Med Sydstaternas existens på spel började även de generaler som tidigare motarbetat vapnet nu söka hjälp hos Rains i strävan att fortsätta kriget. ”Minorna uppskattas nu”, skrev Rains 1864. ”Jag får fler beställningar på dem än jag har möjlighet att uppfylla”.
Nytt vapen var framtiden
Trots att Rains minor sårade och dödade ett stort antal fientliga soldater kunde vapnet inte stoppa nordstatsarmén, och i april 1865 kapitulerade Sydstaterna.
Rains gav emellertid inte upp landminorna. År 1873 tog han patent på en ny, förbättrad tändsats, och fyra år senare skrev han en artikel, i vilken han bland annat diskuterade frågan huruvida användningen av landminor över huvud taget var etiskt försvarbart.
”Det finns inga klara regler för etik i krig. Nya vapen har alltid förkastats som illegala och barbariska, när de använts första gången, men trots det har alla nationer tagit dem till sig på grund av att de är så effektiva på att döda människor”, skrev minans uppfinnare.
Rains fick rätt i sin förutsägelse – sedan amerikanska inbördeskriget har minor använts på världens alla slagfält.