Först hördes en öronbedövande smäll. I nästa ögonblick flög eld, stenar och vassa metallbitar i alla riktningar, medan gatan i den amerikanska staden Yorktown fläktes upp.
När röken några minuter senare lagt sig denna majmorgon 1862 låg fem döda och tolv sårade nordstatssoldater på marken. Deras överlevande kamrater stirrade skräckslagna på varandra.
Alldeles nyss hade de skumögda och morgontrötta försiktigt smugit genom en övergiven sydstatsställning – och nu befann de sig mitt i ett blodigt och obegripligt kaos.
Av allt att döma hade soldaterna attackerats av artillerield, men inga kanoner hade synts till inom flera mils omkrets. Så varifrån kom elden?
Svaret fick soldaterna strax därpå, när en observatör undersökt det drabbade området. Soldaterna hade ”lemlästats och dödats” av Sydstaternas nyaste vapen, landminor, konstaterade han. Bakom detta ociviliserade och oetiska vapen kunde det bara finnas en man: den ökände general Gabriel J. Rains.
Indianerna blev första offren
Rains föddes 1803 som ett av åtta syskon i North Carolina, och som de flesta av sina bröder fick han en militär utbildning. Den unge mannens betyg visar att han utmärkte sig framför allt inom ämnen som teknisk teckning, kemi och artilleri – tre discipliner som Rains några år senare kombinerade till en explosiv cocktail, som kom att ändra krigföringen för all framtid.
1. När en soldat kliver på minan förstörs en ampull med svavelsyra, som rinner ut i ett rör med kaliumklorat. 2. Tändsatsens blandning av ämnen utlöser en kraftig låga, som antänder svartkrutet i minan.
1862: Tidig mina förstörde allt inom 30 meter
Under amerikanska inbördeskriget uppfann en officer en bomb som kunde döljas under marken och explodera, när en soldat klev på den – ”barbarisk”, ansåg fienden.
General Gabriel J. Rains blev en av nordstatsarméns hårdaste motståndare under det amerikanska inbördeskriget. Han uppfann nämligen en föregångare till den moderna landminan, som visade sig effektiv mot nordstatsarmén och förbättrade Sydstaternas militära förutsättningar.
Rains landmina bestod av en nedgrävd granat fylld med svartkrut, som aktiverades av en tändsats. Sydstatsofficeren lade lång tid på att förfina tändsatsen, och konstruktionen var en av Sydstaternas bäst bevarade hemligheter.
Först efter kriget visade det sig att tändsatsen bestod av en glasampull med svavelsyra. Ampullen placerades upptill i ett rör fyllt med kaliumklorat och pulveriserat glas. Röret hade en förslutning av koppar och fördes in inuti granaten.
Denna grävdes ned, så att endast rörets översta del och kopparförslutningen stack upp. När en soldat klev på kopparförslutningen trycktes den ned och krossade ampullen. Svavelsyran reagerade med kaliumkloratet, varpå en eldslåga antände krutet.
Det tryck som krävdes för att pressa ned kopparhöljet och krossa ampullen var avgörande. Efter flera månaders experiment, som kostade honom pekfingret och tummen på höger hand, kom Rains fram till att ett tryck av 3,2 kilo var tillräckligt. Enligt ögonvittnen var Rains landminor dödliga och förstörde allt inom en radie av 30 meter.
De första som utsattes för hans intresse för sprängmedel var indianfolket seminolerna i Florida, där Rains år 1839 fick befäl över ett fort. I området förekom det ofta strider mellan vita nybyggare och indianer, och ofta anföll seminolerna även Rains fort.
För att förebygga överraskningsanfall installerade Rains i april 1840 en liten ”torped” – som de allra första landminorna kallades – ungefär 1,5 kilometer från fortet.
Minan bestod i all enkelhet av en tom artillerigranat, som fyllts med krut och apterats med en snubbeltråd. När en fiende drog i tråden utlöstes tändsatsen varpå minan exploderade.
Rains uppfinning visade sig effektiv. Den primitiva landminan var för svag för att döda, men explosionen var kraftig nog att varna soldaterna inne i fortet om eventuella attacker.
En stridsvagn som körde över flachminan fick sina band förstörda.
1916: Trälåda hejdade stridsvagnar
Den 15 september 1916 användes stridsvagnar för första gången i historien. Det skedde, när britterna under första världskriget satte in fordonen i norra Frankrike.
Tyskarna fann dock snabbt att pansarbjässarna hade en svag punkt – den oskyddade undersidan – och satte genast igång att utveckla stridsvagnsminor.
De första minorna var bara nedgrävda granater, men med tiden konstruerade tyskarna ett antal egentliga pansarminor, varav Flachmine 17 blev den mest använda.
Flachmine 17 var en liten trälåda fylld med högexplosivt bomullskrut. Upptill hade minan fyra detonatorer, som aktiverades när en stridsvagn körde över den. Explosionen var kraftig nog att förstöra stridsvagnens band. Vapnet kunde även fjärrstyras med hjälp av en ledning.
Det nya, kreativa försvaret gav Rains en befordran, men i övrigt fick han ingen större uppmärksamhet från sina överordnade. Den lyckade landminan hade dock väckt en tanke hos Rains.
De följande decennierna arbetade han intensivt på sin nya uppfinning och experimenterade med bland annat luntor och tändsatser, medan han deltog i flera indiankrig och i det mexikansk-amerikanska kriget 1846–48.
Rains vägrade att ge upp
I oktober 1861 kom Rains, som nu blivit general, till Yorktown i delstaten Virginia för att ansluta sig till sydstatsarmén. Ett halvår tidigare hade det amerikanska inbördeskriget brutit ut, och Rains hade fått i uppgift att försvara Yorktown mot en gigantisk nordstatsarmé, som belägrade och bombarderade staden.
Rains stred med ”beslutsamhet” och gav prov på ”stor iver och tapperhet”, enligt militära dokument. Trots generalens hårda motstånd beslutade Sydstaternas militära ledning dock att Yorktown skulle evakueras, så att soldaterna skulle kunna hjälpa till att etablera en ny försvarslinje närmare huvudstaden Richmond.
Rains var rasande och vägrade att ge upp sin stad till fienden. Medan hans soldater drog sig tillbaka i skydd av natten till den 3 maj 1862, placerade Rains ut ett stort antal ”torpeder” runtomkring i Yorktown och längs evakueringsrutten.
Några minor skulle gå av, när soldaterna klev på dem. Andra kopplades till snubbeltrådar och skulle explodera, när soldater gick in i trådarna eller öppnade en dörr eller lyfte ett redskap, som kopplats till minan genom en tråd.
Dagen därpå bröts morgontystnaden av höga explosioner. I takt med att nordstatssoldaterna förflyttade sig in i Yorktown, genljöd stadens gator av smällar och förfärliga skrik.
Nytt vapen gjorde alla upprörda
När nyheten om landminorna nådde general George B. McClellan, som hade befälet över nordstatsarmén vid Yorktown, gjorde han ett uttalande i vilket han kraftigt fördömde det fega bakhållet på hans soldater.
Enligt McClellan var angreppet fegt, och fienden hade ”gjort sig skyldig till den mest mordiska och barbariska handling genom att placera torpeder vid brunnar, källor, flaggstänger, kruthus, telegrafkontor, i väskor och mjöltunnor.”
McClellans ord förnärmade de känsliga ledarna från Sydstaterna, som såg dem som ett angrepp på sin stolthet och soldatheder. General Joseph E. Johnston, den ansvarige för försvaret av Richmond, krävde en omedelbar utredning av händelserna i Yorktown.
Klusterbomben dalade mot marken med hjälp av ett slags fallskärm.
1940: Döden kom från ovan
Ett av tyskarnas mest banbrytande vapen under andra världskriget var Sprengbombe Dickwandig 2 Kg (SD2) – historiens första klusterbomb.
Vapnet fälldes från flygplan och delade sig i två på väg ned mot marken. Det yttre skalet fungerade som en fallskärm för den två kilo tunga sprängladdningen. Bomberna var konstruerade så att en tredjedel av dem exploderade så snart de träffade marken.
En tredjedel detonerade när någon rörde vid dem, och den sista tredjedelen hade en tidsinställning och exploderade efter en viss tid. Metoden visade sig vara synnerligen effektiv – vapnet krävde många offer och kunde lamslå ett stort område i flera dagar.
Innan denna hann inledas klev Rains emellertid fram som de explosiva anordningarnas upphovsman och förklarade att han bara hade försökt jämna ut styrkeskillnaden mellan fiendens enorma armé och hans eget underlägsna förband.
Landminorna hade använts för att förstärka den defensiva linjen, så att sydstatssoldaterna kunde ”rädda våra sjuka, sårade och svaga”, förklarade Rains.
Vann en halv seger
Rains ord tjänade inget till. Försvarsledningen ville inte acceptera dolda vapen och utfärdade ett dekret som förbjöd landminor.
I stället för att acceptera sitt nederlag skrev Rains en skriftlig redogörelse, som försökte övertyga hans överordnade om att Sydstaterna kunde ha stor nytta av landminor.
”Ingen soldat kommer att marschera över minerat land, och en kår av ingenjörssoldater, som var och en har två tiotumsgranater, två tändsatser (för att göra minor, red.) och en mulåsna för transport, kan hejda en armé”, fastslog Rains.
Landminorna skulle hindra fienden från att rycka fram snabbt och därmed ge sydstatsarmén värdefull tid för att omgruppera och göra sig klar för nya slag, förklarade generalen. Dessutom skulle vapnet kraftigt försvaga fiendens stridsmoral, hävdade han.
1. En sprint håller tändsatsen på plats och förhindrar att den aktiverar minan i förtid. 2. Tändsatsen aktiverar med en liten laddning minans cirka 200 gram sprängmedel.
1942: Enkel mina skulle sprida skräck
År 1942 utvecklade tyskarna den ökända Schützenmine 42 – känd som Schü-mine. Den tekniskt sett enkla konstruktionen var fylld med cirka 200 gram av sprängmedlet TNT, vilket var tillräckligt för att slita foten av en olycklig soldat, men samtidigt inte tillräckligt för att döda honom.
Praktiska och ekonomiska överväganden låg bakom minan. Den lilla mängden sprängmedel gjorde minan liten – cirka 12 cm lång, 8 cm bred och 5 cm hög – och därmed billig att producera, lätt att transportera och snabb att gräva ned.
För tyskarna var minans största fördel dock att de många sårade soldaterna hämmade fienden, som behövde lägga resurser på medicinsk behandling av sårade.
En del tyska officerare hävdade att varje gång en soldat klev på en Schü-mine skulle fienden förlora tre soldater, eftersom två av den sårades kamrater var tvungna att överge sin position och bära bort honom. Dessutom var tyskarna övertygade om att åsynen av skrikande och lemlästade soldater skulle demoralisera övriga soldater mer än de stupade på slagfältet.
Den blodiga skrämseltaktiken bakom tyskarnas Schü-mine kom att bilda skola och tillämpas än i dag inom produktionen av landminor.
Via omvägar hamnade rapporten från Rains på bordet hos George Randolph, Sydstaternas krigsminister, som själv hade stor erfarenhet av artilleri.
Till skillnad från så gott som alla generalerna ar han inte avvisande till Rains landminor utan ansåg att det avgörande måste vara ”syftet” med användningen av vapnet.
Landminorna fick inte användas för ”att enbart förstöra liv”, utan hade sitt berättigande ”ett värn, som kunde stå emot angrepp, eller på en väg på ett hejda en förföljare”. Resultatet blev ett officiellt uttalande från krigsministeriet om att landminor fick lov att användas under särskilda förhållanden.
”Minorna uppskattas nu”
De ”särskilda förhållandena” infann sig tidigare än Sydstaterna hade befarat. Redan i slutet av 1862 kunde försvarsledningen se att ett fullkomligt nederlag låg farligt nära. Man upprättade därför en särskild ”Torpedo Bureau”, där Gabriel J. Rains fick helt fria händer och i det närmaste obegränsade resurser för att kunna utveckla nya landminor.
Generalen arbetade bland annat med en ny tändsats, som skulle ”explodera vid minsta tryck” och göra minorna ännu dödligare.
Kycklingar skulle ge värme i minan, så att den fungerade i köld.
1954: Atombomb skulle stoppa ryskt anfall
Som skydd mot en sovjetisk invasion av Västeuropa började britterna 1954 utveckla en gigantisk kärnvapenmina. Planen var att de 7,3 ton tunga Blue Peacock-minorna skulle grävas ned på olika håll i Västtyskland och sprängas om ryssarna gick till attack.
För att undvika funktionsfel på vintern övervägde britterna att placera levande kycklingar i vapnet. Djurens kroppsvärme skulle se till att minans elektronik inte blev för kall och inte fungerade.
År 1957 beställde det brittiska försvaret tio minor för leverans till Tyskland. Innan de var klara avbröt och mörklade försvarsdepartementet i februari 1958 dock projektet.
Man fruktade en politisk skandal, om allmänheten fick nys om att britterna planerade Västtysklands – det vill säga en allierads – undergång.
Formellt höll Rains emellertid fortfarande fast vid att han endast skulle använda sitt vapen som ”ett försvar mot abolitionist-armén (nordstatsarmén, red.), som invaderar vårt land med det uttalade målet att utplåna oss”.
Hotet om nederlag fick nu även Sydstaternas president Jefferson Davis att uttala sitt fulla stöd för Rains, som strax därefter började gräva ned minor kring flera stora sydstatsstäder för att skydda dem mot förestående invasioner.
Sommaren 1863 led sydstatsarmén flera allvarliga nederlag och man tvingades till en hastig reträtt. I ren desperation vände president Davis sig till general Rains och beordrade att han skulle utnyttja sin uppfinnings ”fullständiga potential”.
Under Vietnamkriget blev Claymore-minan ett viktigt vapen för USA:s soldater. Sprängmedlet C-4 slungar iväg minans 700 stålkulor upp till 250 meter.
1956: Supermina blev amerikanernas nya ”soldat” på slagfältet
Massanfall under Koreakriget pressade USA:s styrkor hårt och gav idén till en fjärrstyrd mina, som kunde ersätta soldater.
De amerikanska soldaterna trodde inte sina ögon. Vågor av kinesiska soldater vällde in över dem i självmordslika frontalanfall. Desperat försökte soldaterna hålla de kinesiska styrkorna stången med kulsprutor och artilleri, men strömmen av fiender verkade aldrig ta slut.
Under Koreakriget (1950–53) ställdes amerikanerna för första gången inför en fiende, som angrep utan hänsyn till förluster.
Tusen och åter tusen kinesiska soldater skickades medvetet i döden, och USA insåg att man behövde ett nytt vapen i det grymma utnötningskriget. Svaret blev M18 Claymore – en fjärrstyrd mina, som effektivt kunde utplåna en mindre armé.
Minorna placerades i regel nära utsatta ställningar, och när fiendesoldater gick till angrepp, kunde en laddning av C-4-sprängmedel inne i minan slunga ut 700 stålkulor med en fart av 1200 m/s – farten var så hög att stålkulorna formades till spetsiga projektiler. Explosionen skapade en solfjäderformad, två meter hög dödszon, som kunde döda på ett avstånd av upp till 50 meter och såra inom 250 meter.
Den 1,6 kilo tunga Claymore-minan visade sin dödliga potential under Vietnamkriget. USA tillverkade då varje månad 20000 minor, som effektivt hejdade många nordvietnamesiska angrepp.
Claymore-minan ingår fortfarande i U.S. Armys arsenal och har kopierats av så gott som alla större länders försvar.
Rains minerade vägar, broar, järnvägar och försvarsanläggningar för att hålla fienden borta, medan Sydstaterna samlade sig för ett sista, desperat försvar. ”Landminorna är som en vakt som aldrig sover”, skrev uppfinnaren, som enligt egna noteringar grävde ned 1298 minor i trakten kring Richmond.
Med Sydstaternas existens på spel började även de generaler som tidigare motarbetat vapnet nu söka hjälp hos Rains i strävan att fortsätta kriget. ”Minorna uppskattas nu”, skrev Rains 1864. ”Jag får fler beställningar på dem än jag har möjlighet att uppfylla”.
Nytt vapen var framtiden
Trots att Rains minor sårade och dödade ett stort antal fientliga soldater kunde vapnet inte stoppa nordstatsarmén, och i april 1865 kapitulerade Sydstaterna.
Minor avfyrade små projektiler mot flyende östtyskar.
1970: Diabolisk mina höll östtyskar fångna bakom järnridån
I april 1976 avslöjade Michael Gartenschläger – en tidigare politisk fånge i DDR – en hemlighet för den västtyska allmänheten: På gränsstängslet mellan Öst- och Västtyskland hade den östtyska regimen installerat minor, som skulle hejda flyende östtyskar.
Vapnet som skakade västtyskarna var Splittermine Modell 1970 (SM-70). För att dokumentera den kommunistiska regimens brutalitet hade Gartenschläger korsat gränsen till Östtyskland och hämtat en SM-70, och nu kunde västtyskarna med egna ögon se vapnet: En trattformad mina, som satt monterad på gränsstängslet.
Minan aktiverades av trådar fästa i stängslet och fungerade som ett hagelgevär. När minan utlöstes exploderade 110 gram TNT och avfyrade en skur av 80 stålfragment mot den som försökte komma över gränsstängslet. Fragmenten var dödliga på 25 meters avstånd.
På 1970-talet installerade DDR 60000 minor längs den tysk-tyska gränsen. Efter ett handelsavtal med Västtyskland togs minorna bort – de sista 1984.
Rains gav emellertid inte upp landminorna. År 1873 tog han patent på en ny, förbättrad tändsats, och fyra år senare skrev han en artikel, i vilken han bland annat diskuterade frågan huruvida användningen av landminor över huvud taget var etiskt försvarbart.
”Det finns inga klara regler för etik i krig. Nya vapen har alltid förkastats som illegala och barbariska, när de använts första gången, men trots det har alla nationer tagit dem till sig på grund av att de är så effektiva på att döda människor”, skrev minans uppfinnare.
Rains fick rätt i sin förutsägelse – sedan amerikanska inbördeskriget har minor använts på världens alla slagfält.