År 1906 intog en helt ny typ av bepansrade örlogsfartyg haven. Det brittiska slagskeppet HMS Dreadnought och efterträdarna i samma klass var större, snabbare och hade större eldkraft än föregångarna.
Eldkraften fick fartygen från grovkalibriga kanoner monterade i vridbara kanontorn.
Ett slagskepp hade i regel fyra kanontorn, som vart och ett vägde omkring 750 ton.
Ett system av hissanordningar och hydrauliska system förde granater och drivladdningar från magasinen i fartygets inre genom fyra däck upp till de 100 ton tunga kanonerna på fartygets översta däck.
Den effektiva arbetsgången gjorde att den 20 man stora servisen kunde avfyra två skott i minuten från var och en av tornets båda kanoner.
Granaterna kunde tränga igenom pansar från ett avstånd av 17 kilometer.
Titta in i ett kanontorn
Den snabba vägen från magasin till kanon innebar emellertid en stor risk, så manskapet var ålagda stränga regler, till exempel fick endast tre granater åt gången finnas i tornet, som även var försett med automatiska dörrar, som skiljde de enskilda utrymmena åt.
Olyckor kunde emellertid inte förhindras. Under Skagerrakslaget 1916 sprängdes flera brittiska fartyg i luften.
Se ett brittiskt örlogsfartygs kanontorn ge eld
Katastroferna berodde dels på att korditen, det röksvaga krut som britterna använde i drivladdningar, var instabilt, dels den mänskliga faktorn. I stridens hetta lät männen granater hopas eller så lät de säkerhetsluckorna stå öppna.
