År 1906 intog en helt ny typ av bepansrade örlogsfartyg haven. Det brittiska slagskeppet HMS Dreadnought och efterträdarna i samma klass var större, snabbare och hade större eldkraft än föregångarna.
Eldkraften fick fartygen från grovkalibriga kanoner monterade i vridbara kanontorn.
Ett slagskepp hade i regel fyra kanontorn, som vart och ett vägde omkring 750 ton.
Ett system av hissanordningar och hydrauliska system förde granater och drivladdningar från magasinen i fartygets inre genom fyra däck upp till de 100 ton tunga kanonerna på fartygets översta däck.
Den effektiva arbetsgången gjorde att den 20 man stora servisen kunde avfyra två skott i minuten från var och en av tornets båda kanoner.
Granaterna kunde tränga igenom pansar från ett avstånd av 17 kilometer.
Titta in i ett kanontorn
Projektilerna lagras långt ner
Ett slagskepp medför omkring 1 000 granater, som var och en väger 879 kilo. För att skydda projektilerna förvaras de djupt nere i fartyget. Inför en strid för en hissanordning upp granaterna till kanonen, som befinner sig på däcket cirka 20 meter högre upp.
Sprängmedlen är skyddade
Örlogsfartyget medför mer än 130 ton högexplosivt kordit. Krutet används som drivladdning för granaterna. Varje laddning väger 194 kilo och är packad i säckar av siden.
Omladdning minskar explosionsfara
I omladdningskammaren flyttas granater och kordit över i en behållare. Med en separat hissanordning lyfts denna upp till nästa kammare, där kanonen befinner sig, skyddad bakom tjocka luckor.
Britternas kanoner överträffade fiendens
De kraftfulla brittiska 381-mm-kanonerna hade en räckvidd av 17 400 meter. Räckvidden överträffade de tyska konkurrenternas och gav därmed britterna en väsentlig fördel i första världskrigets sjöslag.
Tjockt pansar skyddar mot fientlig eld
Ett tjockt pansar skyddar kanonerna och manskapet mot fiendens granater. Pansarets tjocklek varierar, men det är i regel mellan 279 och 330 millimeter tjockt.
Den snabba vägen från magasin till kanon innebar emellertid en stor risk, så manskapet var ålagda stränga regler, till exempel fick endast tre granater åt gången finnas i tornet, som även var försett med automatiska dörrar, som skiljde de enskilda utrymmena åt.
Olyckor kunde emellertid inte förhindras. Under Skagerrakslaget 1916 sprängdes flera brittiska fartyg i luften.
Se ett brittiskt örlogsfartygs kanontorn ge eld
Katastroferna berodde dels på att korditen, det röksvaga krut som britterna använde i drivladdningar, var instabilt, dels den mänskliga faktorn. I stridens hetta lät männen granater hopas eller så lät de säkerhetsluckorna stå öppna.