En brittisk armé positionerar sig på en backe utanför den portugisiska staden Vimeiro. Armén leds av Arthur Wellesley, senare hertig av Wellington, som den 21 augusti 1808 planerar att ta upp striden mot fienden, en fransk armé ledd av general Jean-Andoche Junot, en av Napoleons betrodda män.
Tidigare på året har Napoleon erövrat Spanien, och nu är han i färd med en invasion av Portugal, Storbritanniens sista allierade på den europeiska kontinenten. Ett nederlag vore en katastrof för britterna.
Lyckligtvis är backen utanför Vimeiro, som ligger cirka fem mil norr om Lissabon, en utomordentlig försvarsställning. Wellesley har dessutom ett ess i rockärmen: den nya granatkarteschen.
”Granater laddades med 200 muskötkulor och lagom mycket krut för att öppna dem. Sköts ut mot havet från en höjd av 600 fot ovanför ytan. Granaterna öppnades en halv sekund innan de träffade vattnet.” Henry Shrapnel i sin dagbok om testet av den nya granaten.
Nedanför backen kan den brittiske generalmajoren betrakta de 4 200 franska soldaterna som radar upp sig i kolonner. Ordern om att marschera uppför backen ges och luften genljuder av det rytmiska stampet av kängor som närmar sig.
Med ett dån öppnar de brittiska kanonerna eld. Granaterna flyger dock högre än vanligt och exploderar strax ovanför fransmännen. Små dödliga kulor sprids ut och slår ner bland soldaterna. Flera fransmän faller till marken.
En nöjd Wellesley kan konstatera att fransmännen i de främre raderna börjar dra sig tillbaka. Strömmen av retirerande soldater utvecklas till en massflykt. Anfallet kollapsar. Slaget vid Vimeiro slutar med ett förkrossande nederlag för fransmännen. Det är en stor seger för Wellesley och britternas nya supervapen: granatkarteschen.
Löjtnant ville uppfinna nytt vapen
Den nya granaten uppfanns av Henry Shrapnel, som föddes år 1761 som den yngste sonen i en syskonskara om nio barn. Endast 18 år gammal blev han fänrik i Royal Artillery, där han tjänstgjorde i Newfoundland i Kanada mellan åren 1780 och 1784.
När Shrapnel återvände hem till England började han arbeta med en ny sorts granat som skulle avhjälpa ett av de största problemen som dåtidens kanoner hade – de var inte särskilt effektiva mot fientliga soldater på långt avstånd.
På Shrapnels tid fanns det tre olika projektiler till kanoner, av vilka den enklaste var den klassiska kanonkulan av massivt järn.
Efter att ha kommit hem från sin tjänstgöring i Newfoundland utvecklade Henry Shrapnel sin berömda granat.
Kulan hade en räckvidd av en till två kilometer, men när den nådde sitt mål orsakade den bara begränsad skada på fiendens soldater. En enstaka rad fälldes, och i en 500 man stark formation räckte det inte.
En annan typ av ammunition till kanoner var druvhagel. Det var i princip ett stort hagelskott och var särskilt effektivt mot infanteri, men räckvidden var endast 300 meter.
Den sista kanonprojektilen var granaten, en ihålig kanonkula med krut och lunta. Räckvidden var den samma som för en vanlig kanonkula, men explosionen blev liten och mängden splitter begränsad.
Explosioner vållade problem
Löjtnant Shrapnel insåg snart att det var svårt att utveckla en granat med både lång räckvidd och stor sprängkraft. Enda sättet att lösa problemet var genom att tillföra den klassiska granaten någonting som dödade fiendens soldater på ett effektivare vis än granatsplittret.
Det löste han genom att tillsätta muskötkulor till krutladdningen i granaten. Tanken var att när luntan brann ner så skulle krutladdningen explodera, men bara med tillräckligt stor kraft för att öppna granaten. Därefter skulle muskötkulorna falla över fienden som dödligt hagel.
Shrapnel stötte dock på ett problem: granaten riskerade att explodera under transporten eller före avfyrningen, eftersom friktionen mellan muskötkulorna kunde antända krutet. Ett annat problem var att luntorna var oberäkneliga och ofta brann för snabbt. Granaten kunde därför explodera precis efter avfyrningen eller till och med medan den låg kvar i kanonens eldrör.
På det första problemet hittade Shrapnel en ganska enkel lösning: Krutet skulle hällas i granaten först strax före avfyrningen.
Svårare var det att lösa problemet med de oförutsägbara luntorna. Utmaningen bestod i att kanonservisen i fält behövde skära till luntan för att få till rätt tidsinställning, något som ofta blev fel. Shrapnel kom på att han kunde leverera luntor av olika längd, som var färgkodade efter hur länge de brann innan de fick granaten att explodera. Luntorna varierade i längd från tre till nio tum (drygt sju till närmare 23 centimeter).
År 1787, medan Shrapnel var stationerad på Gibraltar, fick han slutligen möjlighet att testa sin nya granat. Testet genomfördes inför Gibraltars kommendant, och i sin dagbok skrev Shrapnel: ”Granater laddades med 200 muskötkulor och lagom mycket krut för att öppna dem. Sköts ut mot havet från en höjd av 600 fot ovanför ytan. Granaterna öppnades en halv sekund innan de träffade vattnet.”
Experimentet blev en succé.
Elddopet skedde i Nya världen
Shrapnel hade svårt att få arméledningen att acceptera uppfinningen, men år 1803 godkändes granaten slutligen av Board of Ordnance, den brittiska arméns materielverk.
Granaten användes för första gången i krig år 1804, under den brittiska belägringen av Fort Amsterdam i Paramaribo, huvudstaden i Nederländska Guyana i Sydamerika. Efter det att artilleriet avfyrat en handfull granatkartescher mot fortets nederländska garnison kapitulerade försvararna.
Ludvig XVI miste huvudet år 1793, en händelse som blev startskottet för en lång rad militära konflikter i olika delar av världen.
Napoleonkrigen var ett världskrig
Mellan åren 1792 och 1815 låg Storbritannien nästan oavbrutet i krig med Frankrike. Striderna utkämpades runtom i världen och de flesta europeiska länder drogs in i konflikterna.
Franska revolutionen utbröt år 1789 på grund av fattigdom och ett utbrett missnöje med bristande politiskt inflytande. Revolutionen eskalerade och de kungliga institutionerna störtades. År 1793 avrättades Ludvig XVI och hans drottning i giljotinen, medan Europas övriga monarker med fasa följde händelseutvecklingen.
De befarade att deras egna undersåtar skulle inspireras av revolutionen i Frankrike. Monarkerna ingick därför en koalition och invaderade Frankrike, ett angrepp som blev inledningen på totalt 23 år av blodiga konflikter.
Under de så kallade revolutionskrigen genomförde den franske generalen Napoléon Bonaparte en kupp mot republiken år 1799 och utropade sig till förste konsul. Fem år senare krönte han sig själv till kejsare. Napoleonkrigen utkämpades i Europa och i kolonierna, tills Napoleon led sitt slutliga nederlag till Storbritannien och Preussen i slaget vid Waterloo år 1815.
Effekten av Shrapnels uppfinning blev dock uppenbar först i slaget vid Vimeiro år 1808, då de nya granaterna gav britterna segern över Napoleons styrkor. Nederlaget i Portugal var extra bittert för fransmännen, som två år tidigare erövrat en intakt granatkartesch och försökt efterlikna den. Alla försök slutade emellertid med fiasko.
Britterna gjorde allt för att förhindra att ärkefienden lärde sig hemligheten bakom granaten. I den brittiska pressen tonades vapnets effekt ner. På så vis hoppades britterna att andra länder inte skulle upptäcka hur avgörande de nya granaterna kunde bli på slagfältet.
Shrapnel själv skrev att ”uppfinningen inte bör offentliggöras på något vis, för då kommer fienden att bli varse dess betydelse”.
Granaten var viktig vid Waterloo
Även under Napoleons slutliga nederlag spelade Shrapnels granat en viktig roll. Vid Waterloo i Belgien den 18 juni 1815 böljade striderna fram och tillbaka. En av de viktigaste positionerna i slaget var den lilla bondgården La Haye Sainte, som låg mitt på slagfältet.
Före slaget var gården i britternas besittning, men under eftermiddagen erövrades den av fransmännen. Napoleons styrkor ville placera ut kanoner på gården, och använda dem för att driva bort Wellingtons armé från en närbelägen höjd.
Enligt en brittisk officer var det granatkarteschen som avgjorde striden om den strategiskt viktiga bondgården La Haye Sainte under slaget vid Waterloo.
Det brittiska artilleriets högste officer, överste sir George Wood, skrev direkt till Shrapnel efter slaget: ”Så beordrade hertigen (av Wellington, red.) oss att avfyra dina granater mot och kring bondgården, varefter vi lyckades slita ställningen ur fiendens händer. Om Bonaparte hade fått upp sitt artilleri skulle det ha kostat hertigen slaget.”
Shrapnels vapen satte följaktligen stopp för Napoleons dröm om att återigen bli Europas starke man.
Harts förbättrade uppfinningen
Trots att Shrapnels uppfinning var viktig för den brittiska armén, blev han inte omedelbart belönad för den. Efter hårda påtryckningar fick han år 1814 en pension på 1 200 pund om året, en ansenlig summa med tanke på att hans årslön som överste i armén var 400 pund, men byråkratin i statsapparaten letade kryphål för att slippa betala ut alltihop. Samtliga löneförhöjningar till följd av senare befordringar avräknades till exempel från pensionen.
År 1842 dog Shrapnel efter att ha uppnått rangen generalmajor i reserven. Först tio år efter hans död namngavs granaten officiellt efter honom. Dessförinnan var den känd som spherical case shot (klotformig kartesch).
När granatkarteschen exploderade regnade kulor över fiendens soldater på slagfältet.
Granatkarteschen var visserligen banbrytande, men den hade förbättringspotential. Problemet med för tidiga explosioner på grund av friktion mellan krutet och kulorna fick en slutlig lösning först på 1850-talet, då av kapten Edward Boxer. Han göt in kulorna i harts, så att de inte kunde rulla omkring och krutet lät han innesluta i järn inne i granaten.
När industrialiseringen tog fart i Europa blev granatkarteschen ett verkligt effektivt vapen. På 1860-talet försågs kanonernas eldrör med räfflor samtidigt som granaterna blev avlånga och strömlinjeformade, vilket ökade deras räckvidd och precision. Därtill kom kraftfullare sprängmedel och pålitligare luntor, som kunde tidsinställas.
Skyttegravarna förändrade kriget
När första världskriget bröt ut grävde arméerna ner sig i skyttegravar, som skyddades av tjocka bälten av taggtråd och betongbunkrar. Dessa försvarsverk kom granatkartescherna inte åt. Kulorna var för små för att kapa taggtråden och soldaterna skyddades av skyttegravarna och bunkrarna.
När arméerna grävde ner sig i skyttegravar under första världskriget blev granatkarteschen obrukbar.
I stället gick arméerna över till att använda högexplosiva spränggranater, vars skadeverkan kom direkt från explosionen när de träffade målet. Shrapnel lever dock vidare i det engelska språket, där hans namn har blivit synonymt med alla metallfragment som slungas genom luften i en explosion.
