Armborstet var det första bärbara skjutvapnet som inte krävde träning. Till skillnad från pilbågen, som krävde stor fysisk styrka och flera år av övning, var ett armborst enkelt att ladda, sikta och avfyra.
Den inbyggda låsmekanismen gav användaren möjlighet att spänna strängen med stor styrka och därmed skjuta iväg en pil med enorm kraft.
Mot slutet av medeltiden kunde en pil från ett armborst tränga genom en rustning och döda på ungefär tvåhundra meters avstånd.
Moderna experiment med autentiska medeltida armborst har dock visat att vapnet lätt kunde skjuta upp till 350–400 meter.
Trots sin långa räckvidd betraktades armborstet under medeltiden ofta som ett tarvligt och föga ärorikt vapen.
Uppfattningen var vanlig inom adeln, eftersom armborstet gjorde att en vanlig bonde kunde fälla en riddare eller bågskytt som hade övat i åratal.