Under tidig medeltid drog krigare ut i strid iförda ringbrynja och om de blev nödiga kunde de bara dra upp brynjan.
Att gå på toaletten blev emellertid besvärligare för riddare, när tyska och italienska hantverkare på 1400-talet började tillverka tunga rustningar, som täckte i stort sett hela kroppen.
Lyckligtvis täckte metallplåtarna inte området kring underlivet.
Det området skyddades i stället av rörliga lameller av metall kring höften och skinkorna och ett slags brynjeliknande kjol nedanför dem.
Dessutom var riddarna ofta klädda i vadderade benplagg för att slippa skavsår från den tunga rustningen.
Om en riddare behövde uträtta sina behov fick han be sin väpnare att avlägsna både lamellerna kring midjan och de tunga plåtarna på benen, så att han mödosamt kunde sätta sig på huk.
En rustning gav ett bra skydd, men att gå på toaletten var en utmaning.
En del rustningar var utrustade med en blygdkapsel som täckte könsorganet, och som enkelt kunde avlägsnas, så att det gick att kissa.
Om behovet uppstod vid en olycklig tidpunkt, var det inte mycket annat att göra än att låta naturen ha sin gång.
Detta var socialt accepterat, eftersom dysenteri, som ger kraftig diarré, ofta härjade i medeltidens arméer, när de befann sig i fält.
Lyckligtvis för riddaren hade han alltid en ung väpnare, vars uppgift det var att rengöra rustningen efter ett slag.