Tyska flottans standardubåt, VII-C, kunde dyka säkert till omkring 220 meters djup. Under denna gräns riskerade besättningen att trycket blev så stort att bultar och skruvar trycktes ut, och att skrovet slutligen krossades.
Ubåtarna byggdes för att klara dyk på minst 150 meter, men på flykt från de allierades sjunkbomber tvingade kaptenerna ofta ned sina undervattensgående krigsfartyg på långt större djup. Flera ubåtar sägs ha klarat dyk på minst 300 meter. På det djupet var ubåtarna helt säkra för fienden.
År 1943 utvecklade tyskarna ubåtstypen XXI Elektroboot som kunde dyka säkert ned till 280 meter. På det djupet hade de allierades krigsfartyg svårt att spåra ubåten med sonarutrustning och kunde i regel inte heller nå ubåten med sina sjunkbomber. Den tyska flottan hann inte tillverka särskilt många av sina nya ubåtar. Bara 118 exemplar av Elektroboot blev klara, innan kriget tog slut.