Grekisk eld till sjöss

Grekisk eld – medeltidens mystiska eldkastare

På 600-talet expanderar den muslimska världen snabbt, men det fanns ett vapen som muslimerna fruktade: grekisk eld. Alla fruktade de heta lågorna och receptet var en av världens bäst bevarade hemligheter.

På 600-talet expanderar den muslimska världen snabbt, men det fanns ett vapen som muslimerna fruktade: grekisk eld. Alla fruktade de heta lågorna och receptet var en av världens bäst bevarade hemligheter.

Osprey Publishing

Åttiofem år efter profeten Muhammeds död hade muslimerna genomfört ett erövringståg vars like sällan skådats i världshistorien. I september 717 nådde deras gigantiska flotta ända till Bosporen och Bysantinska rikets huvudstad Konstantinopel.

Tusentals segervissa soldater stod beredda på fartygen. När Konstantinopel hade intagits skulle vägen in i Europa ligga öppen, och under islams baner skulle det kristna Europa omvändas till profeten Muhammeds lära.

Konstantinopel skyddades av tjocka murar och inloppet till hamnen spärrades av en 750 meter lång kätting. De muslimska soldaterna såg förvånat på när bysantinarna sänkte kättingen, så att flottan obehindrat kunde segla in och inta staden. Innan muslimerna hann göra slag i saken svärmade emellertid små snabba galärer, så kallade dromoner, ut ur Konstantinopels hamn och satte kurs rakt mot dem.

”Fartygen blev till flammande vrak. Vissa, som fortfarande brann, kolliderade med hamnmuren, medan andra sjönk ner i djupet.” Historieskrivaren Theofanes Confessor om muslimernas nederlag vid Konstantinopel, cirka år 815

De starka bysantinska roddarna såg till att deras små fartyg kom tätt intill den muslimska flottan, som inte hann reagera. Plötsligt hördes ett kraftigt dån. Strålar av eld sköt ut från galärerna. Eldkastare placerade i fören siktade på de muslimska träfartygen och via tågvirke, segel och däck spreds elden till soldaternas kläder.

”Fartygen blev till flammande vrak. Vissa, som fortfarande brann, kolliderade med hamnmuren, medan andra sjönk ner i djupet”, berättar den bysantinske munken Theofanes Confessor i sitt verk Chronografia cirka hundra år senare.

Muslimerna försökte rädda sina kamraters liv genom att ösa vatten över dem, men det fick bara elden att blossa upp ytterligare. Desperata av smärta kastade många soldater sig i Bosporen och snart var sundet fullt av brända lik.

Efter det första angreppet sänktes den långa kättingen igen, men muslimerna var inte längre intresserade av att försöka erövra de kristnas största stad. De var övertygade om att det var en fälla. I stället för att fortsätta angreppet vände därför flottans övriga fartyg om och försvann iväg.

Ännu en gång hade Konstantinopel avvärjt en invasion tack vare sitt supervapen grekisk eld, som var fruktad av alla och som skyddade Konstantinopel under de följande 500 åren.

Johannes Skylitzes illustration av grekisk eld

Användningen av den fruktade grekiska elden finns avbildad på ett fåtal illustrationer från vapnets samtid, till exempel den här illustrationen från 1100-talet av krönikeskrivaren Johannes Skylitzes.

© Biblioteca Nacional de Madrid

Flytande eld brände allt

Ingredienserna i grekisk eld är omgärdade med lika mycket mystik som förklaringen till hur Konstantinopels kejsare kom över det fruktade vapnet.

Enligt munken Theofanes Confessor hade receptet kommit till staden drygt 50 år tidigare, omkring år 670, med vetenskapsmannen Kallinikos. När muslimerna intog Syrien på 600-talet hade Kallinikos flytt till Konstantinopel. Med sig förde den kristne syriern kunskapen om en kletig, lättantändlig vätska som inte gick att släcka.

”Kallinikos, en uppfinnare från Heliopolis, flydde till bysantinarna. Han hade tänkt ut sjöelden som antände de arabiska fartygen och brände dem med alle man ombord”, står det i Theofanes Confessors Chronografia.

En av få ögonvittnesskildringar av grekisk eld kommer från den bysantinske vetenskapsmannen Marcus Graecus. På 1100-talet beskrev han den som en mörk, lättantändlig vätska blandad med olja.

Beteckningen ”grekisk eld”, som det gåtfulla supervapnet kallas i dag, är i själva verket missvisande. Namnet kommer från medeltidens korsfarare, som kallade de ortodoxa kristna i Konstantinopel för greker. Bysantinarna själva kallade sitt mirakelvapen ”konstgjord eld” eller ”klibbig eld”. Oavsett vilket namn som användes ingöt emellertid vapnet respekt, eftersom den brinnande vätskan fastnade på allt och inte gick att släcka.

Grekisk eld vapen

Inga exemplar av den maskin som användes för att spruta grekisk eld finns kvar i dag, men utifrån gamla illustrationer har forskarna gjort rekonstruktioner som den här.

© Gts-tg

Blixt från himlen skulle straffa förrädare

Den som förfogade över ett så mäktigt vapen måste göra allt för att hålla receptet hemligt. Enligt Georgios Kedrenos, en bysantinsk historiker från 1000-talet, var det bara den sittande kejsaren och familjen som framställde den grekiska elden som kände till formeln.

Ingen källa namnger denna bysantinska familj, vars medlemmar troligen var ättlingar till Kallinikos och experter på kemi. Kunskaperna om vapnet ”överlämnades av Gud genom änglarna”, skriver den bysantinske kejsaren Konstantin VII Porfyrogennetos i verket De administrando imperio från cirka år 950. Boken är en handbok i statsstyre, avsedd för kejsarens efterträdare.

Den som avslöjade den grekiska eldens hemlighet skulle få ”en dödsdom från himlen”, för enligt kejsar Konstantin var det Guds vilja att endast det kristna Konstantinopel skulle kunna framställa elden. Den som avslöjade vapnet för främmande makt skulle drabbas av ”himlens blixt” om vederbörande gick in i en kyrka. Förrädaren skulle dessutom vara ”fördömd i all evighet”, som kejsaren formulerade det.

”Den arabiska flottan blev helt nedbränd. Bysantinarna välsignades med en stor seger.” Den kristne krönikeskrivaren Agapius, 900-talet

De bysantinska kejsarna var så bra på att skydda hemligheten att det i dag inte finns något recept, men forskarna tror att bysantinarna ursprungligen avfyrade vätskan från ett handhållet rör av brons, en så kallad sifon. I 1100-talsmanuskriptet Synopsis historion av den bysantinske krönikeskrivaren Johannes Skylitzes finns en illustration som visar en bysantinare som blåser grekisk eld mot ett fientligt fartyg med en sifon.

Även om den grekiska elden hade hamnat i fel händer visar emellertid källorna att det var svårt att använda vapnet. När bulgarerna år 812 intog den bysantinska staden Mesambria vid Svarta havet hittade de 36 kopparrör och stora mängder av den lättantändliga vätskan. Det verkade som om bulgarerna hade gjort ett kap, men efter otaliga försök var de tvungna att ge upp ansträngningarna att få eldkastaren att fungera.

Experter utvecklade vapnet

Medan omvärlden hölls i ovisshet arbetade de invigda bysantinska experterna med att effektivisera vapnet. När den ursprungliga formeln kom till Konstantinopel år 670 tillsatte kejsar Konstantins vapenmakare nafta, en mycket lättantändlig råolja som utvanns i Kaukasus. Vissa forskare tror att även harts lades till för att göra vätskan tjockare och klibbigare.

När en muslimsk flotta kom till Bosporen år 674 var bysantinarna beredda att testa sitt nya vapen för första gången. Under dessa tidiga år var systemet enkelt. Man använde sig av dromoner som öste vätska över fiendens fartyg, varefter bågskyttar med eldpilar satte dem i brand.

Konstantin

Konstantin IV hyllades i väst som den förste regenten som lyckades hindra muslimernas erövringar.

© Jozef Sedmak/Imageselect

Effekten var hur som helst fasaväckande. ”Fienden skakade av skräck”, skriver Theofanes Confessor, medan Agapius, en kristen krönikeskrivare från 900-talet, berättar att ”den arabiska flottan blev helt nedbränd. Bysantinarna välsignades med en stor seger. De var de första som använde grekisk eld, och därefter använde de den ofta.”

Med tiden utvecklade bysantinarna sinnrika förbättringar av sitt vapen. Genom att studera dåtida källor tror forskare att vätskan lagrades under däck och sögs upp med läderslangar. Slangarna monterades på ett bronsrör, som satt på en stolpe vid fartygets reling.

På kommando öppnade det specialutbildade manskapet en ventil, varefter vätskan sprutade ut ur bronsröret. Anordningen var rörlig, så att vätskan kunde ”sprutas framåt, åt höger och åt vänster samt falla ovanifrån och ner”, berättar kejsar Leo VI i verket Tactica, en militär avhandling från 890-talet.

En liten fackla vid rörmynningen antände vätskan när den passerade lågan. Enligt kejsar Leo skedde det ”med dån och brinnande rök” när elden antände vätskan och sköt ut i långa strålar. Åsynen och ljudet fyllde alla fiender med skräck.

Vapnets psykologiska inverkan var viktig, så mynningarna var utformade för att vara skrämmande. ”De var gjorda i mässing eller järn med öppen mun och såg ut som lejon eller andra eldsprutande monster”, skriver den bysantinska prinsessan Anna Komnena i sin krönika Alexiaden från år 1148.

Supervapnet var inte oövervinneligt

Konstantinopels fiender fruktade den grekiska elden, men det lättantändliga terrorvapnet var inte problemfritt. Motvindar kunde till exempel skapa kaos om de bysantinska fartygen själva träffades av den klibbiga vätskan.

Hovintriger fick imperiet att falla samman

Terrorvapnet hade emellertid sina begränsningar. Eftersom vätskan var extremt eldfängd och följaktligen riskabel att förvara på ett fartyg av trä användes grekisk eld endast vid mindre blixtanfall mot fientliga fartyg. Vapnet användes sällan på land, eftersom vätskan var så svår att transportera.

Bysantinska riket präglades av ständiga intriger. En bysantinsk kejsare löpte risk att när som helst mördas eller avsättas och skickas i kloster för att tyna bort.

Bara mellan åren 695 och 717 tog sex kejsare i rad makten med våld, och år 797 störtades Konstantin VI och fick ögonen så brutalt utstuckna att han en kort tid senare avled av sina skador.

”En utbredd misstro till följd av de många våldsamma maktövertagandena gjorde att riket och staden försummades”, skrev Konstantinopels ärkebiskop Nikeforos i sin krönika Chronographikon från omkring år 870.

Bysantinare med eldkastare

Illustrationer från medeltiden visar att bysantinarna skapade en lätt variant av sin eldkastare som var tänkt för strid i fält. Det är dock ovisst om den någonsin färdigutvecklades.

© Christos Giannopoulos/Imageselect

De många olika kejsarna fruktade ständigt uppror inom flottan – och att hemligheten med mirakelvapnet skulle komma ut. Därför var vapnet förbehållet kejsarens egen flotta, som huvudsakligen användes för att försvara huvudstaden. Det gjorde rikets övriga kuster sårbara, eftersom provinsflottans fartyg inte var utrustade med vapnet.

Från 800-talet ökade antalet angrepp från bulgariska, ryska och muslimska flottor. Kreta plundrades regelbundet och erövrades slutligen av muslimer år 824. På 900-talet hade Bysantinska riket krympt till Mindre Asien och delar av det som i dag är Grekland och Italien.

I det orosdrabbade riket kände sig varken kejsaren eller hans kemister säkra på att överleva länge nog för att lugnt kunna föra vidare receptet till sina efterträdare, och någon gång kring år 1200 gick formeln förlorad. Vapnet nämns till exempel inte längre i källorna när fjärde korstågets korsriddare plundrade Konstantinopel år 1204. Ryktet om det fruktade vapnet levde dock vidare.

År 1250 utsatte en muslimsk armé de franska korsriddarna för ”en eldsvans som såg ut som en drake som flög genom luften”, skriver den franske krönikeskrivaren Jean de Joinville, som själv var där.

Vapnet som han beskriver var troligen bara ett brinnande föremål som avfyrats med en katapult, eller möjligen någon av flera medeltida varianter som kallades grekisk eld, men som inte var alls lika förödande.

Det finns inget som tyder på att någon på 1200-talet kände till receptet på det skräckinjagande vapnet. När sultan Mehmet II intog Konstantinopel år 1453 saknade kejsarstaden sin berömda eld. Sultanen krossade då den mäktiga stadsmuren med hjälp av världens nya supervapen: krutet.