Flygplanet som gör fienden blind

Under kalla kriget hotade avancerade radarsystem att göra USA:s flygvapen föråldrat. Flygplanstillverkaren Lockheed gav sina klipskaste medarbetare i uppdrag att konstruera en helt ny typ av flygplan, som skulle kunna undvika de osynliga radarvågorna. Superavancerad matematik gav svaret.

Under kalla kriget hotade avancerade radarsystem att göra USA:s flygvapen föråldrat. Flygplanstillverkaren Lockheed gav sina klipskaste medarbetare i uppdrag att konstruera en helt ny typ av flygplan, som skulle kunna undvika de osynliga radarvågorna. Superavancerad matematik gav svaret.

Osprey Publishing

Under oktoberkriget 1973 lider Israel stora förluster. På bara tre dagar skjuter Egypten och Syrien ner fyrtionio israeliska stridsflygplan.

I luftstriderna står Israels flyg­vapen ständigt som segrare – förlusterna beror i stället på att de arabiska styrkorna förfogar över ett nytt vapen: luftvärns­robotar.

De är monterade på fordon och flyttas ständigt till nya positioner, där deras effektiva radarsystem upptäcker de israeliska planen på väg mot fronten.

Radarn styr luftvärnsrobotarna mot planen och skjuter ner dem.

Rapporterna från striderna skakar om generaler och ministrar i Washington, för oktoberkriget är inte bara en upp­görelse mellan Israel och dess grannländer.

Konflikten är även en styrkemätning mellan amerikansk och sovjetisk krigsmateriel, och framtiden ser dyster ut för USA.

Om kalla kriget blir varmt, och ­Nato:s flygstyrkor i Europa drabbas av likadana förluster som israelerna kommer Nato att ha slut på flygplan inom två veckor – och sedan kan inget hindra Sovjetunionen från att inta Västeuropa med sin enorma arsenal av stridsvagnar.

USA behöver en helt ny typ av flygplan, som inte kan spåras av radar, som med dödlig precision leder luftvärns­robotarna mot sina mål.

Lockheed bjöd in sig själva

År 1974 bjöd det amerikanska försvarsdepartementet in fem av landets ledande flygplanstillverkare till ”Projekt Harvey” – uppkallat efter en film om en osynlig, två meter hög jättekanin.

De fem företagen ombads att besvara två frågor:

  • Hur litet radareko fick ett flygplan som mest avge om det skulle kunna komma tillräckligt nära sitt mål för att slå ut det utan att upptäckas?

  • Skulle bolaget klara av att konstruera ett sådant flygplan?

Två av bolagen tackade direkt nej till att delta, och ett tredje ville hellre experimentera med elektronisk avledning än att konstruera ett helt nytt flygplan.

Kvar var McDonnell Douglas och Northrop, men 1975 fick de en ny rival i form av Lockheed, när bolaget bjöd in sig självt.

”Hur utformar vi ett flygplan så att det blir osynligt för en radar?” Richard Scherrer, chef vid Skunk Works.

Lockheed, som var beläget i Kalifornien, hade gallrats bort, eftersom bolaget inte hade utvecklat ett stridsflygplan på nästan tio år, men bolagets direktör påminde försvarsdepartementet om att de tillverkat spionflygplan och drönare med litet radareko åt CIA.

Lockheeds utvecklingsavdelning, som gick under beteckningen Skunk Works kunde sätta igång att skriva ett nytt kapitel i luftfartens historia.

För första gången skulle ett flygplan inte utvecklas utifrån aerodynamikens lagar, utan utifrån fysikens lagar för elektromagnetism.

Datorkraft hjälpte ingenjörerna

På Skunk Works satte man genast igång, och chefen bad personalen att komma med idéer.

”Hur utformar vi ett flygplan så att det blir osynligt för en radar?” löd frågan.

”Jamen, det är enkelt”, svarade Denys Overholser. Han var arbetslagets matte­snille och skulle se till att designförslag gav ett tillräckligt litet radareko.

”Du tillverkar det av släta ytor, och så vänder du kanterna bort från radarns siktlinje. På det sättet får du radarstrålen att studsa bort från radarn, varpå ekots storlek reduceras.”

Under de följande tre veckorna utvecklade Overholser ett datorprogram, som kunde räkna ut hur synliga olika utkast till flygplanskroppar skulle vara för radar.

I sitt arbete utgick han ironiskt nog utifrån gamla hypoteser utvecklade av en forskare från ärkefienden Sovjetunionen – forskning som det sovjetiska flygvapnet inte hade ansett var möjlig att tillämpa.

När Overholser var färdig med sitt datorprogram lät han det göra beräkningar av sina kollegors tjugo utkast till ett osynligt flygplan.

Som Overholser hade förutspått bestod alla förslagen av släta ytor och skarpa kanter.

Datorer hade 1975 inte den kapacitet som krävdes för de komplicerade beräkningar som ett flygplan med runda former skulle kräva.

Overholsers program valde ut det mest lovande förslaget, varpå Skunk Works byggde en testmodell i trä.

Lockheeds ingenjörer kom fram till en tämligen oskön formgivning, som påminde om trekantiga klossar på en mattallrik.

© Shutterstock

Lockheeds modell såg märklig ut

Sedd ovanifrån var den trekantig, vingarna och undersidan utgjorde en helt slät yta, medan kroppen och motorerna stack upp på ovansidan som en grupp ­pyramider.

Planets släta ytor och knivskarpa kanter såg ut som fasetterna på en ädelsten, och modellen fick öknamnet ”Hopeless Diamond” – Hopplösa diamanten – en ironisk ordlek med namnet på den berömda och jätte­lika så kallade Hopediamanten.

Flygplanet skulle garanterat inte vinna några priser för varken skönhet eller eleganta manövrer.

Trämodellen placerades på en stolpe, och en radar försökte upptäcka den. Endast själva stolpen dök upp på skärmen, så tekniker fick köra ut till försöksplatsen för att se efter om Hopeless Diamond hade trillat ner.

Modellen satt emellertid kvar på sin plats. Skunk Works fick därför konstruera en ny stolpe, som inte gav ifrån sig något radareko, innan det gick att testa flygplanets formgivning.

Resultatet var så imponerande att Lockheed bjöd in flygvapnet för att inspektera Hopeless Diamond. Uppvisningen började dåligt, eftersom modellen avgav ett långt större radareko än värdarna hade förväntat sig.

Lockheeds tekniker letade febrilt efter en förklaring, tills ett telefonsamtal från försöksplatsen löste mysteriet: en fågel hade landat på planet! Fågeln sjasades bort med hjälp av en biltuta, och då försvann signalen från radarn – modellen var osynlig.

Vid det laget hade rivalen McDonnell Douglas gett upp, medan Northrops testmodell avgav ett nästan tio gånger större radareko än den hopplösa diamanten.

Lockheed var vinnaren, och bolaget började genast konstruera en prototyp.

Katapultstol räddade piloten

Lockheed hade två prototyper klara 1977. Planen gick under den intetsägande beteckningen Have Blue, och arbetet med att konstruera dem hade skett i största hemlighet.

Sovjetunionen fick inte få nys om vad det amerikanska flygvapnet höll på med. Prototyperna kunde knappt ens kallas för flygplan.

”Planets ena sida sjönk två meter och slog ner i landningsbanan.” Amerikansk pilot under testflygningarna.

Priset för det minimala radarekot var en så usel aerodynamik att planet knappt kunde flyga. Fyra datorsystem justerade konstant roder och vingklaffar, och utan datorstöd skulle planet gå i spin.

Have Blue lyfte för första gången i december 1977, och det visade sig att planet inte var så svårfluget som befarat.

Prototypens nyckfullhet visade sig emellertid ett halvår senare, när landningen efter flygning nummer 37 gick snett.

”Jag skulle plana ut och sänka nosen, när min inflygningsvinkel blev helt fel. Planets ena sida sjönk två meter och slog ner i landningsbanan”, berättade testpiloten Bill Park senare.

Mötet med asfalten bockade landningsstället, och Park fick ge upp försöket att få ner Have Blue-01 säkert på marken.

Han utlöste katapultstolen, fick en hjärnskakning på vägen ut ur cockpit och bröt benet, när han hängande medvetslös i sin fallskärm slog i marken.

Olyckan avslutade Bill Parks pilotkarriär, och Have Blue-01 var ett rykande vrak.

Have Blue-02 hann genomföra 52 flygningar, innan flera system lade av, och piloten fick hoppa.

Bulldozrar begravde båda vraken i öknen, och i dag är det ingen som vet var de finns.

Trots dessa olyckor var Lockheed och flygvapnet överens om att planet hade stor potential.

Under kodnamnet Senior Trend finslipades konstruktionen.

Förekomsten av radar ­påverkade efterkrigs­tidens flygplanskonstruktion.

© Shutterstock

Kurragömma i luften

För stridsflygplan har det alltid varit en fördel att gömma sig för fienden, men sätten har varierat under årens lopp.

Låg höjd:

Det äldsta och enklaste sättet att undgå upptäckt är att flyga lågt. Backkrön, träd och höga byggnader skymmer ­radarsignalerna, men hindren utgör även ett
potentiellt hot mot piloten.

Mål överallt:

Går det inte att gömma sig för radarn kan man i stället vilseleda fienden. Under andra världskriget lurade britterna tyska radaranläggningar genom att fälla aluminiumremsor, som gav ett radareko motsvarande mängder av flygplan.

Högre höjd:

Radar har en begränsad räckvidd. Under 1950-talet kunde sovjetisk radar inte spåra plan över 20 kilometers höjd. Därför utvecklade amerikanska Lockheed spionplanet U-2, som kunde flyga på 21 kilometers höjd och ta bilder av sovjetiska baser.

Högre fart:

Radar mister sitt värde om det inte går att skjuta ner det som upptäcks. Lockheeds spionplan SR-71 flög under 1960-talet i 3500 km/t., så sovjetiska luftvärnsrobotar hann inte ikapp det förrän deras drivmedel tog slut.

Jaktplanet var bombplan

Lockheed F-117 Nighthawk var redo att sättas in i strid 1983.

Vingarna var större än på prototypen, och stjärtpartiet var helt omgjort. Båda delar gjorde planet stabilare utan att göra det synligare.

F:et i F-117 stod för fighter (jaktplan), men planet var redan från början tänkt som ett vapen för att attackera mål på marken.

Trots alla förbättringar var Nighthawks flygegenskaper så dåliga att det inte skulle ha en chans om det mötte fientligt flyg.

Beväpningen bestod därför enbart av bomber, som kunde väga upp till 2300 kilo.

Lockheeds osynliga flygplan sattes aldrig in i strid mot Sovjetunionen, som det var avsett för.

Kalla kriget var över, när USA 1989 invaderade Panama, och två Nighthawk utförde sina första bombräder.

Det verkliga elddopet kom emellertid först under Kuwaitkriget två år senare, då en internationell koalition skulle kasta ut den irakiske diktatorn Saddam Husseins armé ur grannlandet Kuwait, som Irak invaderat.

”Det verkade inte som om någon visste att jag var på himlen.” USA:s förste pilot över Bagdad 1991.

Nighthawk-planen hade utsetts att inleda flygoffensiven mot Irak natten till den 16 januari 1991.

Första bomben skulle fällas av piloten Gregory Feest, och hans mål var en bunker utanför Bagdad. Det svarta planets förmåga skulle verkligen sättas på prov, för Irak förfogade över ett omfattande och avancerat luftförsvar.

”Det verkade inte som om någon visste att jag var på himlen”, berättade piloten senare.

Han låste sitt infrarödsikte på bunkern, och så snart han var inom skotthåll tryckte han på utlösaren.

Bombluckorna öppnades, och han kände hur planet blev nästan ett ton lättare.

Medan den laserstyrda bomben for iväg mot bunkern och trängde genom betongen, satte Feest kurs mot nästa mål. Det var först när bomben exploderade som irakierna insåg att de var under attack.

”Spårljusprojektiler, ljusblixtar och explosioner syntes överallt. Hela landet hade vaknat – med mer luftvärnseld än jag kunnat föreställa mig. Jag såg flera luftvärnsrobotar stiga och susa förbi framför och bakom mig. Ingen av dem verkade sikta på något. Stealthtekniken fungerade verkligen”, noterade Feest.

Han fortsatte därför lugnt genom infernot till nästa mål, varpå han oskadd återvände till sin bas.

Svagt punkt avslöjades

Inga Nighthawk gick förlorade under Kuwaitkriget. Planet var helt osynligt, när det smög fram genom natthimlen mot sitt mål.

Men nästa gång flygplanet användes i strid visade det sig att det hade en svag punkt.

Denna gång hette fienden Serbien, och uppdraget gick ut på att tvinga den serbiska armén att dra sig ut från Kosovo.

Den amerikanske generalen Norman Schwarzkopf visade under Kuwaitkriget 1991 ofta filmer som visade hur Nighthawk-planen slog ut mål.

© Getty Images

På kvällen den 27 mars 1999 uppfattade ett serbiskt robotbatteri mycket svaga radarekon på himlen.

Serberna gissade att det var ett amerikanskt stealth-flygplan, men gamla luftvärnsrobotar från 1960-talet kunde inte låsas fast på det, för målet försvann från radarn med några ögonblicks mellanrum.

Plötsligt syntes målet klart och tydligt!

Den amerikanske piloten Darrell Zelko hade öppnat bombluckorna, och flygplanets osynlighetsmantel hade kortvarigt lyfts åt sidan.

Två robotar avfyrades mot planet, medan Zelko intet ont anande fortsatte.

Han fällde bomben, stängde luckorna och svängde, medan han ökade farten.

Den ena roboten tappade spåret, men den andra träffade och sprängde bort en stor bit av planets ena vinge.

Zelko utlöste katapultstolen, och strax därpå stod han i fiendeland. Lyckligtvis hittades han av amerikanska helikoptrar.

Nedskjutningen visade att Nighthawk trots sina många styrkor hade svagheter.

Under en övning fäller en Nighthawk en 900 kilo tung laserstyrd bomb, som själv hittar till målet. Samma typ av ammunition användes under Kuwaitkriget.

© USAF/Edward Snyder

Planet hann uppleva ännu ett krig, den amerikanska invasionen av Irak 2003, men fem år senare gick det i pension.

Det byggde på trettio år gammal teknik, och nu var det möjligt att konstruera mycket mer avancerade osynliga flygplan.

Lockheed stod bakom även nästa generation stealth-plan, det betydligt snabbare och manöverdugligare stridsflygplanet F-22 Raptor.

Det håller nu på att fasas ut för att ersättas av Lockheeds F-35 Lightning II.