Flygande hangarskepp fick jaktplan på kroken

Mindre än en och en halv timme senare låg USS Macon – amerikanska flottans stolthet och sorgebarn, världens enda flygande hangarskepp – på Stilla havets botten. Därmed mötte luftskeppet samma öde som sitt systerskepp USS Akron, som störtat bara två år tidigare.

Det skulle gå nästan 55 år innan amerikanska forskare lyckades lokalisera USS Macons sista viloplats på ungefär 450 meters djup. Olyckan innebar det definitiva slutet för en epok i flygets historia.

Tysk greve uppfann luftskeppet

Under första världskriget hade den amerikanska flottan tagit efter tyskarnas utnyttjande av greve Ferdinand von Zeppelins berömda luftskepp med hård stomme. Zeppelinarna, som de kallades, hade ett skelett av lättmetall som gav skrovet stadga.

Därför kunde de till skillnad från ballong-luftskeppen ha last, bomber och rum för en besättning inne i skeppets kropp. Under krigets första år användes de av tyska armén för rekognoscering över havet samt i bombräder över bland annat ärkefienden England.

Luftskeppen var dock inte enbart en succé. De allierade utvecklade så småningom ett effektivt försvar mot luftskeppen i form av luftvärnskanoner och jaktflygplan.

Det var naturligtvis uppenbart att luftskepp fyllda med enorma mängder extremt lättantändligt väte i krigszoner var en katastrofal kombination. Efter kriget koncentrerade sig Europas stormakter därför främst på att utveckla luftskepp för reguljärtrafik och inte för militära ändamål.

Men i den amerikanska flottan såg man fortfarande stora möjligheter för luftskeppen. Amerikanerna kunde nämligen slippa brandrisken. Under USA:s prärie fanns stora fickor med gasen helium. Den var lätt att utvinna och liksom väte är den lättare än atmosfärisk luft, men inte lättantändlig.

Två världshav skulle övervakas

Skälet till amerikanernas stora intresse var att USA är omgivet av två stora hav – Atlanten och Stilla havet – där en större fiendeflotta obemärkt kunde smyga sig nära kusten eller basen Pearl Harbor på Hawaii.

Det var därför viktigt för den amerikanska flottan att övervaka de stora havsområdena så effektivt som möjligt. Redan ett år efter första världskriget rekommenderade experter att den amerikanska flottan skulle investera i luftskepp.

Ledningen för flottan gillade idén. Luftskeppen flög tre gånger snabbare än de snabbaste skeppen färdades på havet.

Dessutom kunde de lastas mycket tyngre än mellankrigstidens största flygplan, och därutöver kunde de flyga minst tio gånger så långt som flygplanen på 1920-talet.

Mellankrigstidens jakt- och bombplan hade sällan en aktionsradie av mer än 400 kilometer och var oftast beroende av landbaserade landningsplatser, såvida de inte kom från något av de få och extremt dyra hangarfartygen.

Teorin var därför att luftskeppen, som hade en räckvidd av uppemot 11 000 kilometer, skulle behärska luftrummet över världshaven.

Luftskepp som krigsskadeersättning

År 1919 fick flottan tillstånd att konstruera ett luftskepp och uppföra en luftstation i Lakehurst. År 1923 var Shenandoah klart – det var amerikanernas första luftskepp med skrov.

Året därpå fick amerikanerna en helt ny zeppelinare från Zeppelin-fabriken i Tyskland som en del av krigsskadeståndet efter första världskriget. Den nya zeppelinaren fick namnet USS Los Angeles.

Båda luftskeppen var dock för små för att kunna operera tillsammans med amerikanska flottan under längre perioder och användes därför bara för träning.

År 1925 gick det illa. Under en storm bröts Shenandoah i två delar och 14 av 43 besättningsmedlemmar omkom.

Det fick flera kongressledamöter, liksom den amerikanska pressen att högljutt kräva ett slut på missbruket av skattebetalarnas pengar på ”dödliga luftskepp”.

Men kritiken tystades ned av flottans överbefälhavare, som fortfarande ansåg att luftskeppens militära potential var för stor för att bortse ifrån.

Samtidigt hade flottans ingenjörer kommit på tanken att man skulle bygga ett luftskepp som var stort nog att transportera mellan tre och åtta flygplan. Flygplanen skulle givetvis försvara luftskeppet men även användas för ytterligare rekognoscering – de skulle fungera som moderskeppets förlängda armar. Den revolutionerande idén om ett flygande hangarskepp var född. Det hann dock gå tre år innan projektet drogs igång.

En dödfödd idé fick chansen

Den fantastiska tanken på luftskepp med jaktplan ombord föddes inte i USA. Under första världskriget hade både tyskar och engelsmän försökt skicka iväg ett plan från undersidan av ett svävande luftskepp. Och ingen hade tidigare kunnat drömma om att luftskepp rentav skulle kunna användas som hangarskepp med flera jaktplan ombord.

När idén presenterades i Kongressen var politikerna och delar av den amerikanska marinledningen inte längre lika övertygade om luftskeppens militära värde som de varit precis efter första världskriget.

Det hade skett en enorm utveckling inom flygtekniken. Planen kunde nu både flyga långt och bära tung last. Luftskeppen höll på att bli utkonkurrerade för att de blivit omoderna.

Trots det fick man år 1928 klartecken att bygga USS Akron och USS Macon, den amerikanska flottans flygande hangarskepp.

Expertisen kunde bara anlita en enda firma till det mycket komplicerade uppdraget – det nystartade företaget Goodyear-Zeppelin Company, som bildades som ett samarbete mellan den amerikanska däck- och gummifirman Goodyear och det tyska Luftschiffbau Zeppelin, som fram till 1937 tillverkade de berömda zeppelinarna.

VIDEO: Bilder från konstruktionen av USS Akron

Trots den stora erfarenhet som den tyska samarbetspartnern kunde erbjuda var det en enorm uppgift för både de amerikanska och de tyska ingenjörerna. Förutom själva luftskeppen skulle de även konstruera en gigantisk hangar för tillverkningen samt utbilda massor av tekniker på hög nivå och hundratals arbetare inom en teknik som var i stort sett okänd i USA.

Planen hängde i en trapets

Medan USS Akron, det första av de två flygande hangarskeppen, byggdes hade en liten grupp piloter övat start och landning från den något mindre zeppelinaren USS Los Angeles.

Redan i mitten av 1920-talet hade amerikanska piloter ur flygvapnet med framgång testat manövern på det lilla ballong-luftskeppet TC-3, på vars undersida ingenjörerna monterat en trapets som planet skulle hakas fast på.

VIDEO: Bilder av det galna luft-stuntet

Den 15 december 1924 lyckades piloten Clyde Finter bli världens förste pilot att ”landa” ett flygplan på ett annat flygande objekt. Det var just detta konststycke som flottans piloter nu tänkte göra om, och en liknande trapets monterades därför på zeppelinaren USS Los Angeles så att piloterna kunde öva sig inför den dag då Akron och Macon var flygfärdiga.

Experimentet blev en succé. Under en stor flyguppvisning i augusti 1929 stal USS Los Angeles och hennes trapetspiloter föreställningen från alla de andra piloterna, däribland Charles Lindbergh.

De dryga 100 000 åskådarna fick syn på det stora luftskeppet som dök upp vid horisonten eskorterat av en svärm av insektsliknande små plan. Ett flygplan lyfte från marken och hakade sig fast på trapetsen i luften.

En annan pilot, som varit passagerare ombord på luftskeppet, klättrade ned i planet som passagerare, varefter planet återvände till marken. Nu hade piloterna bevisat att den halsbrytande manövern var genomförbar. De flygande hangarskeppen kunde bli verklighet.

Hängde i rep 300 meter över marken

Efter knappt tre års arbete, år 1931, var det första av de båda flygande hangarskeppen klart. Den amerikanska allmänhetens begeistring kände nästan inga gränser. Den silverglänsande, 239 meter långa, 47 meter höga och 180 ton tunga USS Akron var en otrolig syn.

Inte mindre än 200 000 åskådare vallfärdade till luftskeppets produktionshangar i staden Akron i Ohio, när den flygande jätten gav sig upp på sin jungfrufärd.

Till och med amerikansk press, som tidigare varit synnerligen kritisk till det otroligt dyra projektet, vältrade sig i översvallande ordalag om ”luftens slagskepp” och ”molnens kryssare”.

USS Akron var förvisso tämligen effektiv under övningarna med att hitta och övervaka fientliga flottstyrkor. Men snart började kritiken hagla över luftskeppet.

VIDEO: Bilder av luftens hangarfartyg i aktion

Ett av problemen var att luftskeppet under flera månader tvingades att operera utan sina flygplan, eftersom monteringen av start- och landningstrapetsen lät vänta på sig. Under övningarna dömdes luftskeppet ofta ut som ”nedskjutet” av flygplan från de hangarfartyg som det skulle skugga.

Det stod därför snart klart att luftskeppet självt skulle behöva gömma sig på behörigt avstånd ovanför molnen och helt överlåta rekognosceringen åt sina flygplan.

Kritiken blev inte mindre när USS Akron under en problematisk landning nära San Diego efter ett mekaniskt fel råkade tömma ut fem ton vatten ur sina ballasttankar. Luftskeppet var redan farligt lätt eftersom det hade förbrukat 50 ton bränsle, och steg därför blixtsnabbt till över 300 meters höjd.

Olyckligtvis hann tre män ur markpersonalen, som med hjälp av tjocka linor försökt manövrera luftskeppet på plats vid förtöjningsmasten, inte släppa taget om linorna och rycktes därför med upp.

Två av männen tappade greppet efter en liten stund och störtade mot döden, medan den tredje klamrade sig fast vid linan i mer än en timme innan man slutligen lyckades dra in honom i luftskeppet.

VIDEO: Bilder av förtöjningen

Än en gång haglade kritiken över ”det okontrollerbara luftskeppet”. Det skulle dock inte dröja länge innan en ännu större katastrof drabbade den otursförföljda farkosten.

På kvällen den 3 april 1933 lyfte USS Akron från sin bas Lakehurst för att träna rekognoscering över Atlanten. Av de 76 besättningsmännen ombord skulle bara tre få återse sina familjer.

Man såg inga varningstecken i väderleksrapporterna men vädret slog plötsligt om och en häftig storm blåste upp. Vindstötarna fick USS Akron att tappa höjd i rasande fart, tills aktern slog i vattenytan och hela luftskeppet började sjunka.

En halvtimme senare fiskade ett tyskt fartyg upp fyra män ur havet, varav den ene dog strax därefter. Totalt 73 man drunknade, däribland en av luftskeppens främsta förespråkare, konteramiral William Moffet. Han hade särskilt bett om att få följa med på övningsfärden.

Inga räddningvästar ombord

Olyckan skakade det amerikanska folket och utplånade i ett enda slag nästan en tredjedel av flottans erfarna luftskeppspersonal. Främsta orsaken till det stora antalet döda var att luftskeppet inte hade en enda flytväst ombord och bara en livbåt.

Tragedin blev inte mindre av att ett litet luftskepp, som skickades ut för att söka efter överlevande, också störtade varvid ytterligare två män dog. President Roosevelt blev djupt berörd av olyckan och sa efteråt:

”Förlusten av Akron och dess besättning av tappra officerare och manskap är en nationell katastrof. Skeppet kan ersättas men nationen har inte råd att förlora män som konteramiral William Moffet och hans besättning som dog tillsammans med honom medan de in i det sista upprätthöll flottans traditioner.”

Enkel och genial taktik kom för sent

Mindre än tre veckor efter USS Akrons förlisning stod USS Macon klart och kunde ge sig ut på sin första resa. Ingenjörerna hade tagit lärdom av de fel som det olycksaliga systerskeppet drabbats av.

Macon kunde till exempel redan från första resan ta med sig hela fem små jaktplan. Övningarna gav därför anledning till mycket större optimism. Efter flera experiment med olika rekognosceringssätt utvecklade besättningen en synnerligen effektiv taktik.

Flygplanen skickades ut åt både babord och styrbord och flög i en 60 graders vinkel med order om att flyga dubbelt så snabbt som luftskeppet. Efter en halvtimme skulle planen svänga 60 grader igen och flyga tillbaka mot Macon, som under tiden förflyttat sig så långt framåt att plan och luftskepp möttes.

Den nya taktiken innebar att luftskeppet och dess plan nu kunde spana över jättelika områden. Den innebar samtidigt att Macon verkligen blev ett flygande hangarskepp vars främsta syfte var att fungera som moderskepp för sina jaktplan och i övrigt hålla sig utom synhåll för fienden.

Problemet var bara att tiden för länge sedan hunnit ikapp luftskeppen. Med tiden hade flygplanen fått en så stor räckvidd att de med lätthet kunde konkurrera ut luftskeppen. Och dessutom hade man byggt allt fler vanliga hangarfartyg med egna flygplan.

Macon och hennes plan hade dock fortfarande en fördel: hastigheten. Den var många gånger högre än hangarfartygens fart på havet, men kunde trots det inte uppväga luftskeppets stora sårbarhet för anfall med luftvärnskanoner eller hangarfartygsbaserade jaktplan. Luftskeppens bruksvärde kunde inte uppväga vare sig ekonomiska eller mänskliga kostnader.

Slutet för en flygepok

Några månader före Macons sista resa hade flera metallsträvor i stjärtsektionen skadats under en övning med flottan. Strävorna hade blixtsnabbt reparerats provisoriskt så att luftskeppet kunde fortsätta sin flygning.

Under månaderna som följde hann ingenjörerna byta ut de delar som stadgade upp och band samman de två vågräta stjärtvingarna samt nedersta stjärtvingen med resten av luftskeppet. Mekanikerna hann dock aldrig åtgärda den översta stjärtvingen innan Macon åter skulle ut på övning över Stilla havet.

På kusten vid Point Sur i Kalifornien stod fyrvaktaren och hans assistent den 12 februari 1935 och spanade med sina kikare. De såg att Macon hade stora problem.

Den översta av luftskeppets stjärtfenor slets loss och efter en halvtimmes lönlös dödskamp träffade luftskeppet havsytan drygt fem kilometer från Kaliforniens kust. Mindre än en timme senare försvann det sista av USS Macon ned i djupet.

Till skillnad från Akron var Macon utrustad med både flytvästar och gummibåtar. Bara två av de totalt 83 männen ombord omkom vid störtningen, som blev dödsstöten för de flygande hangarskeppen.

Tron på luftskepp för passagerartrafik gick också upp i rök två år senare, 1937, då hela världen blev vittne till en katastrof.

Det tyska passagerar-luftskeppet Hindenburg, som på grund av ett amerikanskt förbud mot att exportera helium flög med hjälp av väte, fattade eld under en landning vid förtöjningsplatsen i Lakehurst. Det brinnande infernot filmades. Bilderna visades över hela världen och chockade alla som såg dem.

Sex år efter att det sista amerikanska flygande hangarskeppet förliste lyfte japanska flygplan från en stor oupptäckt flottstyrka och anföll USA:s flottbas Pearl Harbor på Hawaii.

Man kan bara spekulera i huruvida ett flygande hangarskepp skulle ha kunnat varna i tid. En sak är dock säker – det var just en sådan situation amerikanerna ville förhindra när man började bygga luftskeppen USS Akron och USS Macon.