Den 6 juni 1942 exploderade Sovjetunionens bäst skyddade ammunitionsdepå i hamnstaden Sevastopol.
I flera månader hade tyska artillerigranater haglat ned över staden, men lagret var omöjligt att träffa.
Det låg nämligen djupt nere under markytan.
Dessutom hade ingenjörerna grävt långa tunnlar under viken så att depån även skyddades av djupt vatten.
På morgonen hade tyska trupper, som befann sig 1,5 mil från staden, riktat jättekanonen Dora mot lagret.
Strax därefter plöjde sig den första av kanonens sju tunga granater utan problem genom först 30 meter djupt vatten, vidare ned genom berggrunden, den skyddande betongarmeringen och rakt ned i det explosiva lagret.
Ännu en gång hade Nazitysklands totalförstörande kanon visat vad den gick för.
Skulle krossa fästningar
Med sina 1350 ton var Dora den kraftigaste kanon som någonsin satts in i strid.
Den hade en kaliber på 80 centimeter. Som jämförelse var kanonerna på historiens mest slagkraftiga krigsfartyg, det japanska Yamato, bara 46 centimeters.
Från början var det tänkt att kanonen skulle krossa Frankrikes försvarsverk på gränsen mot Tyskland, den så kallade Maginotlinjen.
Vapenfabriken Krupp fick uppdraget att ta fram den enorma kanonen, men hann inte få den färdig innan Tyskland invaderade Frankrike 1940.
Inte förrän året därpå var Dora klar att testas. Adolf Hitler var närvarande under testet och lät sig imponeras – på goda grunder.
Med sina 7,1 ton tunga pansargranater kunde kanonen träffa mål på 38 kilometers avstånd. De högexplosiva granaterna på 4,8 ton kunde till och med nå mål över sju mil bort.
Hitler var med när Dora och dess granater testades för första gången år 1941.
Krävde två järnvägsspår
I februari 1942 påbörjade Dora sin långa resa mot halvön Krim, där staden Sevastopol envist höll stånd mot den tyska armén. Här skulle kanonen användas för att förstöra forten i den strategiskt viktiga hamnstaden.
Men först måste den transporteras dit – en uppgift som visade sig vara nästan lika stor som själva kanonen.
Den 43 meter långa kanonen kunde inte flyttas i ett stycke utan måste plockas isär och lastas på en karavan av godsvagnar som blev nästan 1,2 kilometer lång.
Det tog två månader att få fram kanonen till området. Därefter började ingenjörstrupperna bygga två parallella järnvägsspår; på dem skulle den hopmonterade kanonen för egen kraft köra fram till sin angivna plats.
Det krävdes 2 000 man för att montera ihop den väldiga kanonen.
Den komplicerade avfyrningsprocessen krävde 500 man. Därtill kom luftvärnstrupper som skulle skydda kanonen mot flygattacker.
Pulvriserade alla mål
Den 5 juli 1942 dundrade Dora för första gången. Målet för de flera ton tunga granaterna var Sevastopols kraftiga kustbatterier, som dittillshade stått emot de drygt 5 000 artillerigranater som tyskarna skjutit in över staden.
Efter bara åtta jättegranater från Dora var batteriet pulvriserat.
Dagen därpå utplånades ammunitionsdepån under havet totalt, och under veckorna som följde krossade den tyska monsterkanonen försvarsverk efter försvarsverk.
Den 17 juni, efter bara 48 avfyrningar, hade kanonen jämnat alla sina mål med marken. Dora demonterades och skickades tillbaka till Tyskland.
När nederlaget var oundvikligt för Nazityskland gav arméledningen order om att de båda monsterkanonerna skulle förstöras för att inte hamna i fiendens händer.
Än i dag är Dora det mest förödande artilleri som någonsin använts i strid.