År 1191, under det tredje korståget, mötte den engelske kungen Rikard I Lejonhjärta, de kristna styrkornas ledare, den muslimska sultanen och generalen Saladin.
Den engelske kungen ville visa Saladin att inte bara hans armé, utan även kungen själv var starkare än den muslimska hedningen. Rikard tog därför sitt stålsvärd, högg det med full kraft mot en morgonstjärna av metall och klöv vapnet mitt itu.
Saladin bara log när han såg kungens prestation, varefter Rikards följe kom med hånfulla tillrop om att den spenslige Saladin aldrig skulle kunna göra om det.
Sultanen, som tog utmaningen med ro, drog ut sin sabel av damaskusstål ur sin slida. Huggsvärdet såg närmast övernaturligt ut med sin mörkblå egg och alla svarta streck som böljade över den långa klingan.
Därefter tog sultanen en sidenhalsduk ur sitt bälte, som han försiktigt lade över damaskussvärdet. Med en snabb rörelse höjde Saladin svärdet och visade de förbluffade kristna att det knivskarpa damaskusstålet utan problem delade sidenhalsduken i två. Det rådde inget tvivel om vem som hade vunnit.
Historien om två av medeltidens största militära genier som möttes och jämförde stålklingor låter nästan för bra för att vara sann, vilket den också är. Det är en myt som för första gången förekommer hos den engelske författaren Walter Scott år 1825.
Den är dock inte tagen ur luften. Med sina speciella tekniker skapade de hemlighetsfulla smederna i den syriska staden Damaskus medeltidens vassaste vapen, som européerna började få upp ögonen för först under korstågen.
Bilden visar en vapensmed från den syriska staden Damaskus omkring år 1900.
Indier blandade metall med blad
Det vassa damaskusstålet går ännu längre tillbaka i historien än medeltiden. Det förekom hos forntidens tamiler i södra Indien omkring år 500 före Kristus. Tamilerna lärde sig att smälta järnmalm vid 1 300 grader i en smältdegel av lera och på så vis få fram ett gjutstål, wootz, som var mycket rent och starkt, eftersom det var nästan helt fritt från biprodukten slagg.
Hemligheten bakom tamilernas wootz var att blad och träkol packades ihop i smältdegeln tillsammans med järnmalmen. Växterna reagerade med järnet och ökade dess innehåll av kol, vilket förbättrade flexibiliteten utan att metallen för den skull blev skör.
Denna tidiga typ av stål var mycket eftertraktad. Redan under antiken omtalades indisk metall som något av det bästa i världen.
Kring 300-talet upprättade araberna fasta handelsförbindelser med Indien, vilket gjorde det möjligt att importera wootz, framför allt till den växande vapenindustrin i Damaskus.
Cirka hundra år senare nämner den egyptiske alkemisten Zosimos för första gången det han kallar ”ett vidunderligt svärd”, som enligt alkemisten upptäcktes av indierna och vidareutvecklades av perserna.
Stålet kyldes med blod
Syrierna var fullt på det klara med att de satt inne med en teknik som inte bara var guld värd, utan i hög grad också människoliv. Deras vapen var vassast i världen och hemligheten bakom dem skyddades noga och gick i arv från generation till generation.
Faktum är att de var så bra på att hålla sin hemlighet att den aldrig nådde utanför de invigdas krets, och när sanningen inte kom ut spreds i stället myter om damaskusstålet.
Enligt vissa källor i Mellanöstern värmdes svärdet ”tills det lyste som solen i öknen”, varefter det kyldes ner tills det blev lila, för att slutligen ”stickas in i kroppen på en muskulös slav”. På så vis fördes slavens styrka över till damaskusstålet.
Det var inte bara damaskussvärdens styrka och skärpa som gjorde dem eftertraktade, utan även de vackra vågmönstren på klingan. Med tiden lärde sig smederna att bearbeta mönstren så att de kostsamma svärden kunde beställas med olika motiv. Av dessa var de fyrtio stegen på Muhammeds stege till himlen ett av de populäraste.
Efter flera hundra år med några av världens mest imponerande svärd började det emellertid gå sämre för smederna i Damaskus.
På 1700-talet gjorde dels en minskad efterfrågan på traditionella vapen, dels en minskad produktion av wootz i Indien att hemligheten bakom produktionen gick förlorad. Hemlighetsmakeriet gjorde faktiskt att smederna i Damaskus glömde bort hur de imponerande vapnen tillverkades.
Tekniken försvann i århundraden
Tekniken bakom damaskusstålet försvann, men det gjorde inte legenderna. Ett exempel på det är William Scotts påhittade möte mellan Rikard Lejonhjärta och Saladin.
Damaskusstålet antog närmast mytiska dimensioner, och under många år försökte smeder, forskare och arkeologer hitta tillbaka till de hemliga kunskaperna om tillverkningen.
Först år 1973 kom något egentligt genombrott, då vapensmeden William Moran visade sitt sätt att tillverka damaskusknivar.
William Moran hade kommit fram till att de imponerande klingorna åstadkoms genom att växelvis vika och smida papperstunna lager av wootz med mer traditionellt starkt stål, en metod som påminner om hur japanerna vek sitt stål på medeltiden.
På så vis skapades en klinga som kombinerade en enorm skärpa, styrka och flexibilitet, vilket gjorde damaskuskniven mycket tålig.
Med rätt teknik kunde man vika över tusen lager till en enda kniv. Vågorna över klingan, som damaskusstålet är känt för, skapades av de många lagren av metaller.
Den erkänt skicklige vapensmeden William Moran.
Nanorör gav damaskusstålet sin styrka
William Morans upptäckt blev början på produktionen av damaskusknivar som skapas med samma tekniker och samma goda egenskaper som de gamla arabernas. Äkta damaskussvärd från olika museer uppvisade emellertid en kombination av skärpa och flexibilitet som egentligen borde vara omöjlig.
Först när en forskargrupp undersökte en damaskussabel tillverkad på 1500-talet av den berömde smeden Assad Ullah fann de ett svar. De arabiska smederna vek inte bara olika typer av metaller, utan utnyttjade också – av en ren slump – nanoteknik.
Genom att hälla syra över sabeln och därefter studera den med ett mikroskop upptäckte forskarna att ovansidan var full av så kallade nanorör av kol, som är otroligt slitstarka. Nanorören gjorde klingan extra vass samtidigt som de skyddade det mer flexibla stålet i svärdets kärna.
Exakt hur smederna i Damaskus fick fram denna effekt är fortfarande ett mysterium. Forskarna fann dock även små spår av andra metaller, bland annat krom, mangan och kobolt, som de tror kan ha tillförts smedernas wootz.
Under en mycket exakt upphettnings- och nedkylningsprocess har smederna troligen upptäckt att dessa metaller kunde tvingas fram till ytan, där de skapade nanorör, som gav damaskussvärden sin skärpa och hållbarhet.
Trots att hemligheten bakom det ursprungliga damaskusstålet gick förlorad på 1700-talet har många års träget arbete och modern teknik sett till att damaskusknivar återigen håller en oöverträffat hög kvalitet.
Mysteriet om damaskusstålet är ännu inte löst, men om du köper en damaskuskniv i dag får du en av de vassaste, mest hållbara och vackraste knivar man kan tänka sig.