Ett snabbt drag i manöverhandtaget, in med patronen och geväret var skjutklart.
År 1836 konstruerade vapentillverkaren Nikolaus Dreyse en bakladdare, som på några sekunder kunde laddas bakifrån.
Johann Nikolaus Dreyse började tillverka tändhattar år 1824.
Med det nya geväret kunde sedan den preussiske soldaten ligga skyddad och skicka iväg en svärm av kulor mot fienden, som stod upp för att fylla krut och kulor i loppet på sina gamla framladdare.
Bakladdaren: Så fungerar den
Ammunitionen kördes till fronten på hästdragna ammunitionsvagnar.
Tre snabba om bakladdaren
Dreyses kula var gjord av bly. Han försökte utveckla en ny typ av järn som gav större slagkraft, men den rostade och fastnade i geväret. I stället kom schweizaren Eduard Rubin år 1882 på idén att klä blykulan med koppar.
Före bakladdaren behövde soldaterna ha minst två tänder i munnen. Papperspatronerna till framladdare öppnades nämligen med tänderna innan soldaten hällde krut och kula i loppet. Dreyses gevär kunde hanteras av tandlösa.
Många generaler var rädda att soldater med snabbskjutande bakladdare skulle slösa med patronerna. När vapnen kunde laddas på nolltid var det frestande att skjuta utan att sikta, trodde de, och då riskerade man att ammunitionen tog slut fort. Alla förnödenheter transporterades ju till fronten med häst och vagn.
Papperspatronen innehåller kula, krut och tändhatt i ett paket, klart att stoppas i geväret.
De gamla framladdarna skulle laddas med de tre komponenterna var för sig.
Dreyses nya patron består av en pappershylsa som innehåller 4,8 gram svartkrut, en tändhatt av metall med en liten laddning av tändämnet kvicksilverfulminat och en blykula på 31 gram.
Kulan ligger i en förladdning av kartong som sluter tätt intill sidorna i loppet.
Bakladdaren göms i Berlins arsenal i väntan på nästa stora krig.
Bakladdaren hölls hemlig i tolv år
1824: Dreyse gör vapnet snabbare
I nästan 500 år har soldater i Europa använt framladdare där krut och kula stoppas in i gevärsmynningen.
Det hela går långsamt och skytten blir ett lätt mål – han måste stå upp och ladda.
Dreyse börjar fundera ut ett nytt vapen som kan skjuta fortare och laddas liggande då kulan sätts i bakifrån.
1836: Generaler gömmer geväret
Bakladdarna börjar massproduceras – men de delas inte ut till de preussiska soldaterna.
Generalerna vill hålla det nya supervapnet hemligt till nästa storkrig i Europa för att kunna överraska fienden.
60 000 exemplar av Dreyses gevär förvaras bakom lås och bom i arméns vapenlager i Berlin.
1848: Hemligheten sipprar ut
Preussarnas hemliga gevär avslöjas när revolutionära berlinare stormar stadens arsenal för att skaffa vapen.
Här hittar de bakladdarna som samlat damm i åtta år. Uppgifter om gevärets tekniska detaljer sipprar ut, men till preussarnas förvåning blir grannländerna inte imponerade.
En otät låsmekanism förkortar skottvidden till 600 meter mot framladdarnas 1000 meter. Därför får bara Preussens soldater bakladdare som standardvapen.
1866: Bakladdaren fäller österrikare
Dreyses gevär visar sin överlägsenhet när ett kort krig mellan Preussen och Österrike bryter ut.
Det avgörande slaget utkämpas vid Königgrätz i våra dagars Tjeckien och slutar med stor preussisk seger.
Delar av slagfältet är täckt av skog som hindrar österrikarna från att utnyttja den längre räckvidden hos sina framladdare.
I stället dör de i tusental i skurar av blykulor från de preussiska bakladdarna avfyrade på kort håll.
Österrikarna förlorar tre gånger fler soldater än preussarna, och kejsaren i Wien blir tvungen att vädja om fred.
