B-52 – bombflygets trotjänare

Bakåtsvepta vingar

Det nya bombplanet var ursprungligen likt B-36 med rak vinge och bakåtriktade propellrar, men planerna ändrades när den mindre men mycket futuristiska jetbombaren Boeing B-47 Stratojet kom i luften 1947. Den hade fått bakåtsvepta vingar baserat på erövrade tyska forskningsrapporter, vilket visade sig mycket lyckat.

Efter ett trettiotal olika designförslag spikades att det nya jättebombplanet också skulle få bakåtsvepta vingar. Framdriften blev åtta jetmotorer parade i två kåpor under var vinge. Premiärflygningen skedde vid fabriken i Seattle den 15 april 1952 och tre år senare blev flygplanet operativt under namnet B-52 Stratofortress – men bland piloterna känd som BUFF (Big Ugly Fat Fellow i den rumsrena betydelsen).

B-52 skulle under många år framöver vara i ständig beredskap med kärnvapenlast. Redan något år efter att planet kom i tjänst insåg flygvapnet att det förstärkta sovjetiska luftvärnet var ett allvarligt hot vid atombombsanfall med flyg.

G- och H-versioner

En ny version togs fram, B-52G, som kunde bära en kryssningsrobot (AGM-28 Hound Dog) som på tillräckligt långt håll kunde användas mot Sovjets luftförsvarssystem. G-versionen fick mindre fena och nya vingklaffar för att ge bättre sidostabilitet.

Den följdes av B-52H med samma förbättringar samt nya jetmotorer av turbofläkttyp som gav bättre bränsleekonomi och längre räckvidd. Typerna G och H blev inte bara de sista (i tjänst 1959 respektive 1961) utan även de vanligaste B-52-versionerna.

B-52:s elddop blev inte som domedagsvapen med atombomber utan för ytbombning mot FNL-gerillan i Vietnam när USA trappade upp sin insats där. Det första uppdraget flögs den 18 juni 1965 från Andersenbasen på Guam i Stilla havet.

Debuten blev något av en katastrof när två B-52 kolliderade vid lufttankning och åtta man omkom. Det var symtomatiskt för den första tiden i Vietnam: i början av operationerna förlorades inga B-52 genom fientlig eld, men flera genom olyckor. Först i september 1966, under ett uppdrag norr om den demilitariserade zonen mellan nord och syd, sköts ett plan ned av en luftvärnsrobot.

Massiv bombning i Vietnam

Vietnamkriget kom att präglas av massiva bombinsatser från USA:s sida där armador av B-52 var det viktigaste vapnet. Den nordvietnamesiske artillerikaptenen Huong Van Ban var med om ett av de många bombanfallen utanför Saigon 1967:

”Första gången jag upplevde ett bombanfall var i Ben Cat. Vi satt och åt i en bunker när de kom, två grupper om tre bombplan med fem minuters mellanrum. Det var som en jättestor jordbävning. Hela området täcktes av eld och rök. Träd föll överallt. Min bunker kollapsade trots att den inte träffades – det var som att sitta i en järnburk som någon slog på med en hammare.”

B-52-planen modifierades efterhand för att ta större bomblast. Dessa så kallade Big Belly B-52 tog upp till 19 ton bomber i kroppen samt 8 ton på balkar under vingarna. De typer som användes under Vietnamkriget var B-52D, F och G. Nackdelen med G var att de bara kunde ta 9 ton bomber i kroppen eftersom de inte var Big Belly-modifierade.

Bombade nära egna linjerna

I samband med FNL:s och Nordvietnams Tet-offensiv 1968 flög till exempel bombplanen 1 800 uppdrag per månad från sina baser i Thailand och på Guam. Vid understöd till egna trupper kunde bomberna fällas bara några hundra meter från de egna linjerna, en utmaning för besättningarna.

Ett exempel på ett sådant uppdrag var vid undsättningen av basen Khe Sanh 1968. Marinsoldaten Bill Hancock låg i ett skyttevärn när bombningen genomfördes:

”Det genomfördes kontinuerliga bombanfall med B-52, helikopteranfall och attackanfall med F-4 Phantom. Det fanns många fientliga områden med fientlig trupp varifrån vi såg dem gräva sig fram mot oss. Vårt artilleri besköt dem ständigt och B-52 var fruktansvärda, helt enkelt osannolika. I våra skyttevärn kände vi tryckvågen från deras bomber genom marken. Vi kunde även se tryckvågen fysiskt genom luften. Det kändes som en jordbävning.”

Julbombningarna 1972

Den 17 december 1972 inleddes kampanjen Linebacker II, de omdebatterade julbombningarna för att tvinga Nordvietnam tillbaka till fredsförhandlingarna i Paris. Uppdragen flögs främst mot Hanoi och Haiphong och B-52 spelade en avgörande roll.

Under de tolv dagar kampanjen varade fällde B-52 mer än 15 000 ton bomber över Nordvietnam under 729 uppdrag. Bombkriget fördes med ”dumma” ostyrda bomber mot militära mål och kommunikationer, men drabbade i hög grad civila och förstörde stora ytor.

De väldiga bombmattorna som B-52 spred kunde ses i tv-soffan varje kväll, vilket ökade protesterna mot kriget såväl i USA som i omvärlden. Inte minst i Sverige där statsminister Olof Palmes skarpa fördömande ledde till djupfrysta förbindelser med USA.

Hanoi hade ett massivt luftförsvar av sovjetisk modell med tusentals robotar samt eldrörsluftvärn. Under de första dagarnas anfall sköts över tusen luftvärnsrobotar och ett antal B-52 träffades.

Kraschade i djungeln

Flera dramatiska episoder utspelade sig då piloterna försökte undvika robotar eller träffades. En av dessa var när kapten John Mizes plan träffades av splitter från en SA-2-robot. Splittret skadade Mize och två till i besättningen. Med ren muskelkraft lyckades han dock behålla kontroll över det brinnande planet där fyra motorer slutat fun­gera.

Efteråt sa Mize att han inte var den första som flugit en B-52:a på fyra motorer, men här var det fyra på ena vingen! Han kämpade vidare för att försöka nå Thailand. Trots hans ansträngningar var det omöjligt och han gav order till besättningen att skjuta ut sig.

Alla lyckades utom navigatören, vars nedåtskjutande katapultstol hängt sig. Mize instruerade honom att krypa ut genom hålet efter den andra katapultstolen i buken. Snart slocknade alla system och därefter sköt även Mize ut sig.

Redan vid första anropet om träffen hade en omfattande räddningsoperation inletts och ett pärlband av helikoptrar hade inom femton minuter plockat upp alla ur den laotiska djungeln. Mize tilldelades senare Air Force Cross, den näst högsta tapperhetsmedaljen, för sin flygning.

Effektiva störmedel

Efter några dagar hade de nordvietnamesiska robotförråden sinat genom att de sköt dem i svärmar för att öka träffsannolikheten då de amerikanska störmedlen var så effektiva.

Bland annat användes den lilla roboten GAM-72 Quail (vaktel), speciellt framtagen för B-52. Det var ett skenmål som gav samma radareko som flygplanet. Eftersom varje plan kunde ta fyra sådana överbelastades luftförsvaret när roboten användes.

Bara sjutton sköts ner

Genom att bombningarna slagit sönder infrastrukturen kunde inte Nordvietnam få fram nya robotar. Tillsammans med amerikansk taktikanpassning gjorde det att flygplansförlusterna sjönk markant och mot slutet kunde de operera nästan ostört.

Det svaga nordvietnamesiska jaktflyget kunde inte heller göra något. Istället kom två MiG-21 att skjutas ner av B-52. Detta gör B-52 till det största flygplan som vunnit en luftstrid.

Under Vietnamkriget utförde B-52 även bombningar av Kambodja och Laos under åren 1969–73. Detta för att skära av FNL:s försörjningsväg Ho Chi Minh-leden, som gick genom länderna.

Totalt flög B-52 125 000 uppdrag och fällde 2,6 miljoner ton bomber under kriget. Bara sjutton plan sköts ner av fientlig eld (femton av dem under Linebacker II) medan ytterligare tolv förlorades av andra orsaker.

Kärnvapenbärare igen

Efter Vietnamkrigets slut återgick B-52 till sin ursprungliga roll som en del av USA:s kärnvapen­bärare. En mera udda uppgift fick några B-52 som anpassades som marin­attackplan med sjömålsrobotar eller för fällning av minor. Dessa var tänkta att användas mot sovjetiska flottan och var baserade dels i Maine vid Atlantkusten, dels på Guam i Stilla havet.

Antalet B-52 kom att minska genom nedrustningsavtalet SALT 1 mellan USA och Sovjetunionen 1972. Det innebar att runt hälften – 365 stycken – skrotades. De kvarvarande moderniserades med bland annat ny elektronik och nya sikten.

Ett antal fick också kapacitet att ta kryssningsrobotar (ALCM). De fick en modifierad vingframkant för att de skulle synas från sovjetiska spaningssatelliter och därigenom kunna räknas enligt SALT-avtalet.

Deltog i Kuwaitkriget

Dygnetruntberedskapen på kärnvapenbärarna fortsatte till 1991, men redan efter Iraks invasion av Kuwait året innan fick besättningarna förbereda sig för en ny roll.

Då operation Desert Storm inleddes den 16 januari 1991 var B-52G bland de först planen i elden med en ny kryssningsrobot (AGM-86C). Uppdraget flögs från USA och är ett av de längsta som genomförts. Målet var Iraks luftvärn och deras ledningssystem.

Det följdes upp med låghöjdsanfall mot flygfält och andra strategiska mål, vilka gick så bra att tredje fasen av USA:s invasion kunde inledas betydligt tidigare än planerat.

Flög i Irakkriget

Även i de efterföljande bevakningsuppdragen och under Irakkriget 2003 deltog B-52 flitigt. På Irakkrigets andra dag sköts till exempel över etthundra kryssningsrobotar mot olika mål i landet, vilket följdes av flera konventionella anfall med ostyrda bomber.

Det irakiska luftförsvaret lyckades aldrig återhämta sig från förlusterna från Desert Storm och saknade förmåga att ens störa de amerikanska bombplanen.

Under 1990-talet användes B-52 också i kriget på Balkan. Våren 1999 kom konflikten om Kosovoprovinsen att resultera i ett krig mellan Nato och Serbien som pågick mellan den 22 mars och den 11 juni. Precis som i Kuwait dominerade flygkriget.

Redan den 24 mars kom åtta Englandsbaserade B-52 att skjuta kryssningsrobotar. Det följdes av många uppdrag med vanliga ostyrda bomber. Även flygblad som hotade med fler bombanfall av B-52 släpptes.

De stora bombplanens demoraliserande verkan på fienden märktes redan i Vietnam. Inte heller i Serbien hade försvaret något verksamt motmedel mot de högt flygande bombplanen. Däremot hade man ett effektivt, ryskkonstruerat luftvärnsrobotsystem mot låghöjdsanfall som drabbade attackflyget med flera förluster.

Kriget i Afghanistan

De senaste uppdragen för B-52 var kriget i Afghanistan. Liksom Kuwaitinvasionen kom terrorattentatet mot World Trade Center i New York den 11 september 2001 som en överraskning för USA. Deras reaktion blev kampanjen för att störta talibanerna i Afghanistan.

Redan på krigets första dag (7 oktober) sköt B-52:orna kryssningsrobotar. Därefter användes bombplanen främst för fällning av precisionsstyrda vapen från hög höjd, en uppgift de var väl lämpade för genom sin långa räckvidd. Vanliga ytbombningar har också genomförts där.

Svårt få fram ersättare

Flera försök har gjorts att få fram en ersättare till B-52 både som kärnvapenbärare och för konventionella bomber. 1963 påbörjades det projekt som efter många om och men blev Rockwell/Boeing B-1B Lancer, ett låghöjdspenetreringsplan som sedan 1990-talet bara används för konventionella vapen.

Smygteknologibombaren Boeing/Northrop B-2 Spirit påbörjades 1979 och visades upp för världen 1988. Även detta är ett plan som vanligen gör sina anfall på låg höjd och följer terrängen. Nackdelen är att det är dyrt att hålla i luften och oerhört komplicerat.

Till exempel var tillgängligheten för B-2 bara 30 procent under åren 2000–2001 medan den för B-52 var 80 procent. I den typ av konflikter som USA har varit inblandade i efter kalla kriget – mot stater med begränsad luftförsvarskapacitet – är därför B-52 ett betydligt mera ekonomiskt flygplan att använda.

Next Generation Bomber

Nu är två nya ersättare planerade. Next Generation Bomber (även kallad LRS-B) är ett medeltungt bombplan med smygegenskaper som ska kunna ta kryssningsrobotar och komma i tjänst i mitten av 2020-talet och även ersätta B-2. Ett tungt bomplan, 2037 Bomber, är sedan tänkt som den rena ersättaren till B-52 under 2040-talet, men lite har projekterats och möjligen blir det ett förarlöst plan som ersätter veteranen.

I dag finns omkring nittio B-52 i tjänst och allt tyder på att den kommer att sätta rekord i tjänstetid. Under 2012 har USA tagit beslut att modernisera flottan under 2013–15. Meningen är att behålla typen till efter 2040, nästan nittio år efter första flygningen.

En anledning till att B-52 fortfarande har en viktig roll i det amerikanska försvaret är att den är det enda bombplan som enligt gällande nedrustningsavtal får bära kärnladdade kryssningsrobotar.

En annan orsak är att det inte finns någon motsvarighet som kan medföra en så stor last av konventionella bomber. Den psykologiska effekten på fienden av ett B-52-anfall har om och om visat sig avgörande.

Publicerad i Militär Historia 1/2013