Kanonen som satte skräck i de allierade
Få vapensystem har blivit så mytomspunna som den tyska 88-millimeterskanonen – luftvärnskanonen som blivit mer omskriven som pansarvärnsvapen. Trots avgörande insatser i ökenkriget och på östfronten har dess överlägsenhet ofta överdrivits.

Tyska soldater ger eld mot stridsvagnar med en luftvärnskanon 88 mm FlaK (Fliegerabwehrkanone) under strider i Nordafrikas öken 1942.
Onsdagen den 27 maj 1942 slog ökenräven Erwin Rommel till mot brittiska 8. armén i östra Libyen. Trots en brittisk överlägsenhet med 630 stridsvagnar mot 320 tyska och 240 italienska lätta stridsvagnar valde Rommel att gå till anfall. Hans plan var att genom ett överraskningsanfall kringgå de brittiska försvarsställningarna söderifrån och slå till rakt mot hamnstaden Tobruk. Det innebar en framstöt nio mil norrut, bakom de starka brittiska ställningarna i väster.
Det var en operation som balanserade på den tunna gräns mellan genialitet och dumdristighet som var så typisk för Rommel. Han chansade på att hans motståndare, general Neil Ritchie, inte skulle ha gjort det Rommel själv skulle ha gjort i dennes ställe – grupperat starka pansarreserver i öster. Men här tog Rommel grundligt miste. Genom Ultra, som avkodade tyska radiomeddelanden, var Ritchie förvarnad om sin motståndares planer.
Underhållsstyrkorna flydde i panik
Några timmar senare befann sig såväl Rommels planer som hela Afrikakåren i ett tillstånd av fullkomligt kaos. Ritchies 8. armé hade inte bara slagit till mot Rommels underhållsförband utan även satt in ett stort antal av den amerikanska medeltunga stridsvagnen Lee/Grant, som med sin 75 mm kanon var vida överlägsen samtliga stridsvagnar i Afrikakåren.
Angripna av starka formationer av brittiska stridsvagnar flydde de tysk-italienska underhållsstyrkorna i panik. Mitt i detta virrvarr av retirerande fordon, och med fientliga stridsvagnar bara ett par kilometer bort, befann sig general Rommel själv. I denna stund var Afrikakåren och dess ryktbare chef nära att fångas in och oskadliggöras av Ritchies pansar. Det kunde mycket väl ha slutat så om det inte varit för överste Alwin Wolz, chefen för tyska luftvärnsregemente 135.
Gick i eldställning
Wolz lyckades bland de flyende fordonen få stopp på ett halvdussin fordonsdragna 88 mm luftvärnskanoner. Dessa gick hastigt i eldställning.
”Feuer frei!” (fri eldgivning), ropade Wolz och 88:orna gav eld. På 1 500 meters avstånd blev de första brittiska stridsvagnarna träffade och fattade eld. Detta fick det brittiska anfallet att tillfälligt stanna upp.