10 flygplansfloppar från andra världskriget

Det polskutvecklade LWS-6 Zubr skulle egentligen ha blivit ett passagerarplan, men när det polska flygbolaget LOT 1935 köpte 3 amerikanska DC-2-maskiner i stället, försökte PZL-fabrikerna i Lublin att bygga en militär version med plats för 1200-kilosbomber.

Prototypen störtade emellertid under provflygningen den 7 november 1936, eftersom vingkonstruktionen inte klarade av de kraftigare motorer man testade.

När man sedan förstärkte konstruktionen, måste bombkapaciteten reduceras drastiskt, för att inte flygplanet skulle bli för tungt.

Dessutom fick piloterna rådet att inte fälla in landningsstället under flygning, eftersom det var akut risk för att det inte skulle gå att fälla ut igen före landningen.

Det polska flygvapnet fick 15 exemplar av den osedvanligt fula Zubr, men inget av dem kom någonsin i strid.

När Nazityskland angrep Polen i september 1939, förstördes de flesta på marken, och resten konfiskerades av det tyska Luftwaffe.

Paradoxalt nog hade tyskarna större framgång med planet, som användes i utbildningen långt in under 1942.

Den italienska Breda Ba.88 var en elegant maskin.

Den slanka flygkroppen var före sin tid, och året efter att planet flögs för första gången 1936, satte det nytt hastighetsrekord med 518 km/h och 1938 hela 554,36 km/h på distansen 100 kilometer. Den snabba Ba.88 verkade kunna bli det perfekta krigsflygplanet.

När maskinen skulle användas för militära ändamål började emellertid problemen. Bepansringen ökade vikten kraftigt, och monteringen av tunga vapen gick allvarligt ut över aerodynamiken.

Det innebar att de båda motorerna nu var hopplöst underdimensionerade. Eftersom de dessutom försetts med sandfilter med tanke på operationer i Nordafrika, hade toppfarten nu reducerats till 250 km/h.

Efter erfarenheterna av den första leveransen annullerade staten kontraktet, men bad ändå Breda fortsätta produktionen för att undvika stängning av fabriken.

Maskinerna gjorde en viss insats under krigets första del, men det berodde till största delen på att de allierades flygvapen nästan inte flög i området, varför de långsamma Ba.88:orna i stort sett hade luftrummet för sig själva.

”Icke-strategiskt material” var nyckelordet, när Sovjetunionen konstruerade jaktplanet LaGG 3. Det innebar att hela ramen var byggd i björk, som fanns i rikliga mängder i de ryska skogarna. Ytbehandling med ett bakelitinnehållande lack skyddade den mot fukt och röta.

LaGG 3-maskinen hade rykte om sig att vara tidens modernaste, och efter att Stalin beordrat massproduktion av den byggdes den i 6258 exemplar.

När den tyska invasionen kom 1941, uppvisade emellertid LaGG 3 allvarliga problem. På grund av tekniska svårigheter med den nyutvecklade Ki-106-motorn hade denna ersatts med den driftssäkra Ki-105.

Denna var emellertid svagare, vilket gjorde det omöjligt för LaGG 3 att mäta sig med de tyska jaktplanen.

Dessutom hade träramen en tendens att splittras, när den träffades av skott.

Detat gav näring åt bruket av planets öknamn: LaGG stod egentligen för ”Lavochkin Gorbunov Goudkov”, men piloterna kallade den i stället ”Lakirovanny Garantirovanny Grob”, vilket betyder ”garanterat en lackerad likkista”.

Ingenjörerna på Junkersfabrikerna hade föga erfarenhet av att bygga flygplan i trä, när de valde material till konstruktionen av ett nytt transportglidflygplan i den tunga viktklassen.

Ordern gällde ett flygplan, som kunde medföra minst en stridsvagn i mellanklassen eller 20 ton gods, och den utmaningen visade sig vara för stor.

Först tvingades man reducera nyttolasten till 16 ton, och när prototypen för Junkers Ju 322 Mammut stod klar i april 1941, kunde den bara medföra blygsamma 11 ton.

Modellen hade också andra problem. Kort efter att det bogserande planet – en Junkers Ju 90 – hade fått mammuten på vingarna, steg denna snabbare än beräknat och drog med sig bogserplanets stjärtparti uppåt.

Bogserlinan fick i all hast kapas, varefter den oregerliga Mammut någorlunda säkert kunde landas på en åker i närheten.

Planet sattes aldrig i produktion.

Messerschmittfabrikerna arbetade också med stora glidflygplan och utvecklade den motsvarande Me 321.

Den hade metallskelett, lastade 20 ton och var i bruk tills man inom Luftwaffe bestämde sig för att glidflygplan av denna storleksordning var opraktiska.

Redan 1938 hade de tyska myndigheterna beslutat att man skulle utveckla en förbättrad version av jaktbombaren Messerschmitt Bf 110.

Några dagar efter den tyska invasionen av Polen i september 1939 lyfte Messerschmitt Me 210 därför för första gången, men den nya maskinen visade sig vara synnerligen problematisk.

Provflygaren Hermann Wuster kallade den ”helt oacceptabel, närmast farlig.” Den skakade kraftigt vid svängning och dykning.

Staten hade emellertid redan innan den första prototypen såg dagens ljus beställt 1000 exemplar, och det ändrade man inte på.

Under 1941 och 1942 försökte teknikerna att lösa planets många problem, allt medan produktionen av den nu föråldrade Bf 110 återupptogs.

När Me 210 omsider kom i aktiv tjänst 1943 var den fortfarande inte mycket bättre än den första prototypen.

Dess tjänstetid blev också kort, för snart kom modell Me 410, som i princip var samma flygplan – fast med goda flygegenskaper och ett annat namn.

B.26 Botha var ett av krigets minst framgångsrika flygplan.

När Blackburnfabrikerna började utveckla planet 1936, fanns det inte tillräckligt med motorer av det slag som krävdes, så man ersatte dem med 850 hästkrafters Bristol Perseus-motorer, som var underdimensionerade för detta plan.

Det gav det mycket dåliga flygegenskaper, och planet togs ur aktiv fronttjänst efter bara tre månader.

Visserligen förlorade man bara en enda maskin, men detta hände genom att den helt omotiverat kolliderade med ett annat plan i luften. B.26 var så instabil att den befanns vara helt olämplig för formationsflygning.

Redan i maj 1940 pensionerades planet som jaktbombare, och 473 exemplar överfördes till utbildningsenheter.

När 169 av dem hade störtat under skolflygning skrotades modellen slutgiltigt i juli 1943.

”Den tingesten är livsfarlig, men inte för tyskarna”, var en pilots dom över det misslyckade flygplanet.

Blackburnfabrikerna i Skottland hade inte turen med sig, när de den 23 december 1938 presenterade Blackburn Roc, som var baserad på den effektiva störtbombaren Blackburn Skua.

Beväpningen på Roc var originell, men visade sig vara ett misstag.

Ombord fanns en skytt, som via en elektrisk anordning kunde styra ett litet, vridbart kanontorn, som satt bakom cockpit.

De fyra kulsprutorna kunde skjuta bakåt, åt sidorna och uppåt, men de kunde inte skjuta framåt, vilket är en viktig förutsättning för att klara sig i traditionell luftstrid.

Ännu allvarligare var det dock att kanontornet var så tungt att en Roc bara kunde hinna ikapp de långsammaste av de tyska bombplanen, som den skulle skjuta ned.

Trots att det tillverkades 136 exemplar, finns det bara ett enda bekräftat fall då en Roc skjutit ned ett fientligt flygplan.

Det skedde den 28 maj 1940, när en Roc utanför Ostende i Belgien lyckades komma in under en tysk Junkers Ju88 och beskjuta den underifrån.

Paradoxalt nog var Ju 88 bland tyskarnas snabbaste bombplan. Dess toppfart på 550 km/h var nästan dubbelt så hög som Rocs.

Under 1941 började Messerschmitt bygga en motoriserad version av transportglidplanet Me 321. Det blev till ett av andra världskrigets största flygplan, Me 323, med namnet Gigant.

Prototypen hade haft fyra motorer, men man hade inte lyckats få den att lyfta. Den färdiga versionen hade sex, och även då gick det bara med nöd och näppe, så flygegenskaperna var dåliga.

Planet hade en marschhastighet på blygsamma 218 km/h, och även för att vara ett transportplan var det osedvanligt klumpigt i luften.

Den 22 april 1943 gick det helt galet, när 27 fullt lastade gigantplan var på väg över Medelhavet med förnödenheter till Rommels Afrikakår.

Engelska Spitfire och amerikanska Curtis P-40 Warhawk gick till anfall, och de eskorterande jaktplanen var i hopplöst numerärt underläge.

De tunga transportplanen kunde inte göra tillräckliga undanmanövrer, och 21 av dem störtade i havet.

Icke desto mindre tillverkades maskinen ända fram till april 1944, varefter Messerschmitt satte in alla resurser på att bygga jetjaktplanet Me 262.

Biplanet Fairey Swordfish var föråldrat redan när brittiska Royal Air Force tog det i bruk 1936.

Det var en vidareutveckling av en prototyp, som havererat under provflygningen, och ända från starten kritiserades det för att vara för långsamt.

Fairey Swordfish skulle användas som torpedflygplan, men med en toppfart på 222 km/h var det svårt att få fart nog på torpeden för att den skulle träffa exakt.

Piloterna visade sin bristande respekt genom att kalla planet för Nätkassen.

Icke desto mindre överraskade Svärdfisken. Den 11 november 1940 anställde planen, som var stationerade på hangarfartyget HMS Illustrious, svåra skador på tre italienska slagskepp på flottbasen vid Taranto.

Under jakten på det tyska superslagskeppet Bismarck i slutet av maj 1941 var det Fairey Swordfish-maskiner som avfyrade de torpeder som gjorde Bismarck manöveroduglig.

När tillverkningen av planet upphörde den 18 august 1944 hade man trots dess uppenbara brister byggt 2396 exemplarer, och planet togs inte ur aktiv tjänst förrän i maj året därpå.

Det lilla jaktplanet Messerschmitt Me 163 var genialt uttänkt.

Efter att ha sett planet i aktion fick japanerna rätten att själva tillverka det.

Den japanska ubåt som i mars 1944 lämnade Kiel och troligen hade en färdig Me 163 ombord sänktes emellertid i Atlanten. De kompletta ritningarna till flygplanet gick också förlorade under transporten till Japan.

Därför bestämde japanerna sig för att konstruera planet utifrån bruksanvisningar och annan sparsam information, och efter ett par mindre lyckade prototyper stod planet klart för sin första flygning under namnet Mitsubishi J8M. Det var den 7 juli 1945.

Provflygaren Toyohiko Inuzuka fick fart på "Det skarpa svärdet", som maskinen populärt kallades. Han lyfte och steg i en vinkel på 45 grader, men på 396 meters höjd dog motorn plötsligt.

Planet stallade, men Inuzuka fick kontroll över det och glidflög ned.

Kort före landningen träffade planet ett tak, fattade eld och exploderade.

Teknikerna ansåg att det hade varit något fel på bränslepumpen i det avancerade flygplanet, men innan de hann gå till botten med saken kapitulerade Japan den 15 augusti 1945, och kriget var därmed slut.