Snabblim uppfanns av en ren slump. Under andra världskriget experimenterade en grupp amerikanska forskare med olika kemiska material för att utveckla ett kikarsikte av plast till försvarsmakten.
Under arbetet skapade forskarna en klibbig massa som på ett irriterande vis klibbade fast vid allting i laboratoriet. Ämnet, cyanoakrylat, var helt omöjligt att arbeta med och förkastades.
Några år senare, 1951, höll en av forskarna, Harry Coover, på med ett annat projekt, då han skulle utveckla plastrutor till en flygplanscockpit.
Då plockade han fram formeln till den klibbiga massan igen och började experimentera med den. Coover upptäckte bland annat att materialet kunde fästa vid i stort sett alla slags ytor utan vare sig värme eller tryck.
Sammanfästningen var varje gång så oerhört stark att vare sig Harry Coover eller hans kollegor kunde dela de hopklistrade delarna.
Coover blir berömd
Coover såg genast en kommersiell potential och tog patent på det klibbiga ämnet. Därefter ägnade han sig helhjärtat åt att utveckla det till ett praktiskt användbart lim.
Resultatet blev superlimmet Eastman 910, som lanserades på marknaden 1958 och genast blev en stor framgång. Harry Coover blev berömd i hela landet och uppträdde bland annat i reklam och på tv, där han demonstrerade limmets styrka.
Eastman 910 blev populärt framför allt efter att Coover i en talkshow med en enda limdroppe satte ihop ett stativ, som bar både programledaren och honom själv inför den häpna publiken.