Eldkastaren var ett av de vapen som den tyska armén satte in under första världskriget för att bryta dödläget på västfronten.
Uppfinnare Richard Fiedler från Berlin fick redan år 1901 idén till en apparat som kunde spruta brinnande vätska. Han erhöll pengar av arméns ledning och inledde sina praktiska experiment år 1905.
Vid krigsutbrottet 1914 förfogade tyska pionjärenheter över ett litet antal eldkastare. De sattes in i strid för första gången i oktober, men resultatet var en besvikelse. Vapnet lades på hyllan, och inom armén funderade man på hur man skulle kunna utnyttja det bättre.
Eldkastare mot befästningar
Den 28 februari 1915 gick den första specialiserade eldkastarenheten till angrepp mot franska skyttegravar. Soldaterna använde tolv små eldkastare med handpumpar och två större, stationära modeller. Angreppet lyckades, och vapnen visade sig effektiva mot befästa ställningar. Flera enheter grundades, och förbättrade versioner utvecklades ända fram till 1918.
Vid Versaillesfreden efter första världskrigets slut förbjöds Tyskland att i framtiden ha eldkastare i sin vapenarsenal.
