Eldkastaren var ett av de vapen som den tyska armén satte in under första världskriget för att bryta dödläget på västfronten.
Uppfinnaren Richard Fiedler från Berlin fick redan 1901 idén till en apparat som kunde spruta ut brinnande vätska.
Han fick pengar av den tyska arméledningen, och 1905 inleddes de praktiska experimenten.
Vid krigets utbrott 1914 förfogade tyska pionjärförband över ett litet antal eldkastare, men först den 28 februari 1915 användes de med ett imponerade resultat.
Då angrep den första specialiserade eldkastarenheten franska skyttegravar.
Tyska soldater använde eldkastare i grupper om två. De angrep från de främre skyttegravarna, så de levde farligt.
Det är en myt att eldkastaren löpte stor risk att börja brinna om den träffades av ett skott.
En normal kula som genomborrar tanken med bränsle är nämligen inte varm nog att antända oljan.
Soldater med eldkastare utsattes emellertid för stora faror, eftersom de var tvungna att komma väldigt nära fienden.
Förbud mot eldkastare ignorerades
Soldaterna använde tolv små eldkastare med handpumpar och två stora, stationära modeller.
Vapnen visade sig effektiva mot befästa ställningar. Lågorna i sig dödade sällan fienden, men de orsakade så mycket panik att soldaterna sprang ut på den öppna marken, där de mejades ner.
Tyskarna utvecklade förbättrade versioner ända fram till 1918, bland annat Wechselapparat från 1916, som med sin runda form var mycket lättare att bära än tidigare modeller.
Efter första världskriget förbjöd Versaillesfördraget användningen av eldkastare som vapen, men även under andra världskriget användes de flitigt av både tyskarna och de allierade.
