Resan till havets botten

Dykare användes även i krig. Med vasstrån som snorklar simmade den grekiska flickan Hydna och hennes far omkring år 480 före Kristus in under en fientlig flotta och kapade förtöjningarna, så att fartygen rammade varandra.

Vid tiden för vår tideräknings början gjorde japanska kvinnor det till ett yrke att dyka efter pärlor.

Nederländare byggde ubåt av trä (5 meter)

Uppfinnaren Cornelis Drebbel imponerade 1620 på Londons invånare, när hans ubåt – världshistoriens första – dök upp till ytan i Themsen.

Den nederländske invandraren hade byggt ubåten av trä och gjort den vattentät genom att klä den med läder insmort med fett. Ubåten kunde dyka till fem meters djup och drevs av tolv roddare, vars åror stack ut genom vattentäta lädermuffar i skrovet.

Ballasttankar av svinblåsor var monterade under roddarnas säten. Via slangar genom skrovet kunde blåsorna ta in vatten utifrån. Vid dykningar öppnade roddarna blåsornas ihopknutna öppning, varpå blåsan fylldes med vatten. Skulle ubåten upp, pressade roddarna på blåsorna, så att de tömdes på vatten.

Farkosten hade plats för fyra passagerare. En av dem var Englands kung, Jakob I, som fick en provtur under vattnet med stearinljus som belysning. Cornelis Drebbel tycks ha installerat en syreförsörjning med hjälp av en behållare av något slag, men hur den fungerade är ovisst. Inga samtida beskrivningar eller avbildningar av farkosten har överlevt.

Sköldpaddan var ett terrorvapen (5–10 meter)

År 1775 konstruerade amerikanen David Bushnell en undervattensfarkost, som han kallade Turtle (sköldpadda) på grund av dess välvda järnhölje. Turtle sattes in i amerikanska frihetskriget – bland annat 1776, då sergeant Ezra Lee styrde farkosten in i New Yorks hamn för att placera en sprängladdning på skrovet av britternas örlogsfartyg Eagle. Operationen misslyckades, eftersom luften inne i Turtle höll på att ta slut, så farkosten var tvungen att lämna hamnen.

Astronom konstruerade dykarklocka (20 meter)

Utöver att han fick en komet uppkallad efter sig var den engelske astronomen Edmund Halley lite av en Oppfinnar-Jocke. Halley konstruerade bland annat en dykarklocka, som försågs med frisk luft via slangar kopplade till förseglade tunnor med luft i. Blytyngder fick dykarklockan och de primitiva lufttuberna att sjunka.

Från dykarklockan kunde dykare iförda vattentäta huvor och försedda med luftslangar gå på havsbottnen. Halley fick patent på dykarklockan, och vid flera tillfällen användes den ända nere på tjugo meters djup i upp till en och en halv timme. Klockan sänktes och hissades upp med hjälp av rep eller kättingar.

Vrakletare bärgade dyrbarheter (30 meter)

De engelska bröderna Charles och John Deane hade utvecklat en hjälm åt brandväsendets rökdykare. Hjälmen, som fick luft via en slang, visade sig användbar även för dykning, och snart var bröderna världens mest efterfrågade vrakdykare. Deras hjälm blev ett av de första stegen mot dagens tättslutande dykardräkter.

Förmögenhet hotades av havet
År 1829 fick bröderna möjlighet att visa vad deras hjälm gick för. Fartyget Carn Brea Castle hade gått på grund vid Englands sydkust med lastrummet fullt av dyrbara koppartackor, som var försäkrade hos försäkringsbolaget Lloyds. Bolaget bad bröderna att rädda lasten, innan fartyget slukades av havet. Bröderna bärgade koppartackor till ett värde av motsvarande drygt 90 miljoner kronor.

Hittade legendariskt fartyg
Sedan den brittiska flottans stolthet, örlogsfartyget Royal George, förlist 1782, hade dykare försökt bärga de 108 kanonerna från vraket. Fartyget låg på 30 meters djup, vilket innebar att kroppen utsattes för ett enormt tryck. År 1834 konstruerade bröderna Deane emellertid en dykardräkt med luftförsörjning. I samband med bärgningen fann bröderna även Henrik VIII:s berömda örlogsfartyg Mary Rose.

Kanoner och döda på bottnen
Efter Krimkriget (1853–56) anlitade den brittiska flottan John Deane för att undersöka havsbottnen utanför den ryska örlogsstaden Sevastopol. John Deane hittade ryska kanoner och fartygsvrak fulla med metaller, som britterna behövde. En kuslig syn mötte honom, när han stötte på kvarlevorna av ryska ryttare. Hästarnas seldon och soldaternas uniformer höll ihop skeletten.

Sveriges stolthet räddades (32 meter)

Chocken var stor i Sverige, när flottans nya fartyg Vasa 1628 kantrade och sjönk på sin jungfruresa. Med sina 64 bronskanoner var Vasa sin tids mäktigaste örlogsfartyg. Trettiofem år senare bärgade dykare med Albrecht von Treileben i spetsen de dyrbara kanonerna.

Dykarna använde en egenhändigt konstruerad dykarklocka med plats för omkring 530 liter luft. När klockan sänktes ner i vattnet bildade luften i den en reservoar av syre. Dykarna simmade in i klockan när de behövde fylla lungorna med luft. Sedan kunde de fortsätta arbeta i det fyra grader varma vattnet.

Arbetet utfördes i mörker, eftersom vattentäta lyktor ännu inte uppfunnits. När dykarna hittade en kanon drog de ett rep runt den, så att den kunde hissas upp av ett fartyg uppe på ytan. På två år lyckades Albrecht von Treileben och hans dykare bärga 53 kanoner.

Simglasögon och simfötter blev populära (39 meter)

Efter en karriär som pilot under första världskriget och senare stuntman i filmindustrin slog amerikanen Guy Gilpatric sig ner vid franska Rivieran. Gilpatric var en hängiven dykare, och han älskade harpunfiske.

Under 1930-talet började han använda sina pilotglasögon som dykarglasögon, och för att uppnå en högre hastighet i vattnet lät han sig inspireras av en tidigare fransk uppfinning: simfötterna.

Gilpatric konstruerade en egen variant av simfötter, som bestod av tunna träplattor klädda med gummi. Inspirerad av ubåtarnas periskop konstruerade Gilpatric även ett andningsrör, som han kallade en snorkel, och med den kunde han simma strax under ytan utan att behöva komma upp och hämta luft.

Även om utrustningen var primitiv väckte den intresse bland andra dykare på den franska medelhavskusten. En av de nyfikna var fransmannen Jacques Cousteau.

Självlärd dykare trollband världen: Djuphavets kung (40 meter)

Efter en bilolycka lärde Jacques Cousteau sig att dyka. Fransmannen inledde nu sin resa mot djupet – och hela världen fick följa med.

Publiken satt som trollbunden i biosalongen, när dokumentärfilmen Den tysta världen visades under filmfestivalen i Cannes 1956. Filmen skildrade livet på forskningsfartyget Calypso och hur besättningen dök bland valar, sköldpaddor och tropiska fiskar. Med specialkonstruerad kamerautrustning hade 46-årige Jacques Cousteau spelat in glasklara bilder i färg – något som ingen hade gjort tidigare.

Cousteaus väg till havsdjupen hade börjat med en bilolycka 1936, då han brutit tolv ben i kroppen och varit tvungen att ge upp sin dröm om att bli pilot. Under rehabiliteringen vid Rivieran upptäckte Cousteau emellertid hur spännande det var att dyka. Snart befann han sig mer eller mindre konstant i vattnet.

Dykandet gjorde att han började leta efter utrustning som skulle kunna göra att det gick att dyka djupare och under längre tid. I samarbete med ingenjörer konstruerade han bland annat en andningsapparat som han kallade ”Aqua-Lung”, och på vilken en ventil på en tryckflaska ser till att dykaren via ett munstycke tillförs luft medan hen dyker. Principen tillämpas än i dag.

Med tiden kunde Cousteau skriva ”dykare, filmare och havsforskare” på sitt visitkort. Inom loppet av en generation blev hans filmer, böcker och tv-serier som Havets hemligheter populära över hela Europa och i USA. Efter visningen i Cannes 1956 belönades Den tysta världen med filmfestivalens förnämsta pris: Guldpalmen. Året därpå mottog filmen en Oscar för bästa dokumentär.

Människan går på havsbottnen (300–900 meter)

Ju längre ner i havsdjupet man kommer, desto högre är trycket. Forskningens svar på utmaningarna från trycket är enatmosfärsdräkter.

För att skydda kroppen mot det höga vattentrycket har uppfinnare under historiens gång presenterat olika förslag till en tryckreglerad dykardräkt. Tack vare en kontrollerad syretillförsel tillförs dräkten luft med exakt en atmosfärs tryck, alltså trycket på jordens yta.

Den första användbara dräkten presenterades 1930 av den brittiske ingenjören Joseph Salim Peress. Hans dräkt, en så kallad ADS (atmospheric diving suit, eller enatmosfärsdräkt på svenska), påminde om en rustning, men den gjorde det möjligt för en dykare att ta sig ner till tidigare otänkbara djup.

Dräkten visade vad den gick för, när Peress assistent Jim Jarrett 1930 tog sig ner till 123 meters djup i den mytomspunna sjön Loch Ness i Skottland. Dräkten fungerade oklanderligt, och Jim kunde kunde röra sig obehindrat nere i djupet. Något sjöodjur mötte han emellertid inte.

I dag fungerar en ADS som ett slags undervattensfarkost för en person, där dykaren kontrollerar dräktens armar och ben och kan fjärrstyra gripredskap på dräktens handskar.

Forskare tittade ut genom en liten ventil (923 meter)

År 1934 lät havsforskarna William Beebe och Otis Barton sig sänkas ner nästan en kilometer under havsytan i ett ihåligt stålklot. Ingen människa hade nått så djupt tidigare, och forskarna såg okända rovfiskar med huggtänder och fjäll som skimrade i blått.

Inne i klotet hade männen 137 centimeter i diameter att röra sig på, och de fick luft från medförda tryckflaskor. Farkosten hade två ventiler: genom den ena lystes omgivningen upp med en strålkastare och genom den andra gick det att göra observationer.

Vajern räckte till 923 meters djup, där trycket är cirka 100 kilo per kvadratcentimeter. Tack vare formen höll det 2,25 ton tunga stålklotet för trycket.

Robotar arbetar under dödligt tryck (4 500 meter)

Havsbottnen är full av mineraler och metaller som kan användas i till exempel batterier och mobiltelefoner. För att få tag i havets resurser har människan utvecklat fjärrstyrda robotar. En av dem är den 25 ton tunga Patania II, som sedan 2018 har arbetat på 4 500 meters djup i norra Stilla havet, där det finns gott om mineraler.

Patania II suger upp och renar mineralerna, varpå de läggs i travar på havsbottnen. En hjälprobot suger med hjälp av en slang upp de renade mineralerna till ett fartyg på havsytan.

Dansk ubåt besökte havsdjupet (10 890 meter)

År 2010 lät den danske marinbiologen Ronnie Glud sänka ner sin egenhändigt konstruerade robotubåt Lander nästan elva kilometer i Challengerdjupet från ett japanskt forskningsfartyg. Efter tre timmar nådde den fjärrstyrda ubåten botten av djuphavsklyftan Marianergraven – uppkallad efter ögruppen Marianerna.

Syftet med ubåtens resa ner i det bläcksvarta djupet var att undersöka oceanernas roll i jordens kolkretslopp. Lander medförde därför ett antal mätinstrument för att ta prover av sedimenten på havsbottnen.

Ubåten hade en robust konstruktion, för nere i Marianergraven är trycket mer än tusen gånger högre än vid havsytan.

Filmregissör gjorde solodyk (10 908 meter)

Med hjälp av DeepSea Challenger, ett slags bemannad torped, lyckades den berömde filmregissören James Cameron år 2012 genomföra historiens dittills djupaste dyk för en enstaka person – och på rekordtiden 70 minuter, vilket var mer än dubbelt så snabbt som det dittills snabbaste dyket ner i Challengerdjupet.

Cameron medförde kameror och specialutrustning och längs vägen dokumenterade han det mörka och otillgängliga djupet. Expeditionen genomfördes i samarbete med tidskriften National Geographic.

Bilderna var enastående. Vid tidigare dyk i Challengerdjupet hade inte så sofistikerad kamerautrustning medförts. Undersökningar av Challengerdjupet visar att det på det djupaste stället är mer än elva kilometer upp till havets yta. Djupet skulle alltså enkelt kunna sluka världens högsta berg, Mount Everest, som är cirka 8 849 meter högt.

Farkost når bottnen (10 916 meter)

År 1960 kröp den schweiziske havsforskaren Jacques Piccard ombord i den specialbyggda undervattensfarkosten Trieste tillsammans med den amerikanske örlogsofficeren Don Walsh. Efter fyra timmars färd nådde Trieste 10 916 meters djup i Marianergravens djupaste område: Challengerdjupet. Därmed hade de båda passagerarna genomfört världens djupaste dyk någonsin för människor.

Genom en ventil observerade Piccard och Walsh bland annat plattfiskar och räkor, vilket överraskade dem. Tidigare hade forskarna trott att liv inte kunde existera så långt nere. Efter tjugo minuter släppte männen ballasten av järnkulor, varpå Trieste började stiga.

Rekorddyk avslöjade plastpåse och godispapper (10 928 meter)

År 2019 genomförde den förmögne pensionerade amerikanske örlogsofficeren Victor Vescovo det hittills djupaste dyket i Marianergraven. Dykningen skedde i specialfarkosten Limiting Factor med ett nio centimeter tjockt hölje av förstärkt titan. Höljet skyddade farkosten mot att krossas av det massiva trycket på nästan elva kilometers djup.

Victor Vescovo nådde cirka tolv meter längre ner än tidigare dyk i Marianergraven. Under fyra timmar samlade han prover från bottnen med hjälp av sina fjärrstyrda redskap.

Genom farkostens båda ventiler fick Vescovo till sin förfäran syn på mänskligt avfall – bland annat en bärpåse i plast och godispapper. Sannolikt har avfallet lagt sig på havsbottnen efter att ha kastats från ett fartyg.

Vescovo och hans team upptäckte även tidigare okända djurarter – till exempel en manet av något slag och en variant av det säckliknande havsdjur som kallas sjöpung.