Nikola Tesla ville ge ström åt världen

För att det visionära projektet ska realiseras krävs dock enorma mängder pengar, som Nikola Tesla inte har.

Att överföra ström trådlöst var Teslas mest visionära idé.

Projektet föregrep trådlösa kommunikationstekniker som skulle bli verklighet först flera årtionden efter hans tid.

Den mest ambitiösa delen av projektet var dock idén om trådlös överföring av ström, som potentiellt skulle kunna bespara samhället investeringar i tusentals kilometer kopparledningar och högspänningskablar.

På Teslas tid var elektriciteten fortfarande i sin linda, och överföringen av ström från kraftverk till kunder via dyra kablar var problematisk för elverken.

Idén om trådlös överföring av elektricitet skulle därför kunna avhjälpa ett stort problem. Tyvärr fick Nikola Tesla se sin dröm utvecklas till en mardröm.

Nikola Tesla gav ström åt världen

Lika rik som Nikola Tesla var på geniala infall, lika fattig var han på pengar – trots att han i slutet av 1800-talet hade gjort de största och mest betydelsefulla uppfinningarna i elektronikens historia.

Allt sedan han som treåring strök sin älskade katt Macak över ryggen och upplevde statisk elektricitet, hade han varit besatt av ström och outtröttligt gett sig i kast med djärva experiment med elektriska fenomen och apparater.

Som vuxen berikade Nikola Tesla världen med växelströmsgeneratorn, som omvandlade mekanisk energi till elektrisk energi. Dessutom bevisade han att växelström är idealisk för energiförsörjning över stora avstånd.

Redan 1893 hade han bokstavligt talat lyst upp världen när han vid världsutställningen i Chicago sensationellt demonstrerade växelströmmens förträfflighet för en häpen publik:

Vid öppningen av den prestigefyllda utställningen tände USA:s president Grover Cleveland 100 000 glödlampor genom att trycka på en knapp.

Åsynen av den upplysta utställningsbyggnaden var imponerande och innebar ett genombrott för användandet av växelström för belysning.

”Det var som att uppleva en plötslig drömsyn från natthimlen”, kommenterade en åskådare i ett tidningsreportage.

Efter det kom framgångarna slag i slag för den serbiske uppfinnaren, som var 28 år när han utvandrade till USA.

Nästa stora projekt i utvecklingen av växelströmstekniken var ett kraftverk som utnyttjade vattenkraften från Niagarafallen vid den kanadensiska gränsen.

Det var Nikola Tesla som levererade den generator som var själva nyckeln till kraftverkets enorma produktion av ström.

Nikola Tesla fick förmögen sponsor

Trots dessa imponerande bedrifter – plus en mängd patent som han hade tagit ut under årens lopp – led Nikola Tesla av kronisk pengabrist.

Han hade stora svårigheter att tjäna pengar på alla sina uppfinningar. Han skänkte till och med bort flera av sina patent och när han hade tjänat en dollar, investerade han genast minst två dollar i nya uppfinningar.

En avgörande förutsättning för att han överhuvudtaget skulle kunna realisera sin dröm om Wardenclyffetornet på Long Island var därför att hitta en investerare med massor av pengar och modet att satsa på ett riskabelt projekt.

En sådan hittade han i den stenrike finansmannen J.P. Morgan, som fascinerad hade läst om Teslas trådlösa energisystem i Century Magazine.

Morgan hade tjänat svindlande summor på att köpa upp och fusionera företag och han gick med på att skjuta till 150 000 dollar till Teslas projekt – motsvarande drygt 40 miljoner kronor i dagens penningvärde.

Morgan krävde att han själv fick 51 procent av den vinst som Teslas trådlösa patent skulle ge i avkastning.

”Ni får kontrollen, Ni är huvudsaklig andelsägare. Era villkor är mina”, skrev Nikola Tesla den 10 december 1900 till Morgan i ett brev som beseglade avtalet mellan männen.

Nikola Tesla hade hoppats på ett betydligt större belopp, helst mer än 250 000 dollar, som han beräknade att en komplett anläggning minst skulle kosta.

Tanken var dessutom att Wardenclyffetornet med tiden skulle få sällskap av mer än trettio liknande torn runt om i världen. De många tornen skulle enligt Nikola Tesla garantera trådlös ström till alla världens invånare.

Tills vidare fick Nikola Tesla emellertid nöja sig med ett enda torn. I gengäld kunde han glädja sig åt att den berömde amerikanske arkitekten Stanford White entusiastiskt erbjöd sig att göra ritningarna till det skyhöga Wardenclyffetornet och den stora tegelbyggnad som skulle ligga vid tornets fot och rymma laboratorium, verkstäder och kontor.

Nikola Tesla imponerar under uppvisning

Redan på 1890-talet hade Nikola Tesla experimenterat med att överföra radiovågor och elektrisk energi. År 1896 hade han kommit så långt att han kunde visa upp historiens första fjärrstyrda modellbåt för allmänheten i en inomhusbassäng i Madison Square Garden i New York.

Farkosten var en och en halv meter lång och inför en trollbunden publik lyckades Nikola Tesla med hjälp av radiovågor styra båten i alla riktningar, få den att stanna och tända båtens små signallampor.

Nikola Tesla lät till och med båten dyka ned under ytan och komma upp igen i en överlägsen demonstration som belönades med stående ovationer.

Nikola Tesla menade att han precis som med radiovågorna skulle kunna överföra ström genom luften.

I Teslas forskning inom trådlös energiöverföring var den så kallade teslaspolen central.

Spolen, som Nikola Tesla uppfann 1891, är en transformator som kan öka strömmens spänning – antalet volt – och därigenom skapa högspänning på flera miljoner volt.

Den höga spänningen visar sig som gnistrande, meterlånga blixtar som joniserar luften, så att den blir elektriskt ledande och kan överföra elektrisk energi och radiovågor över längre avstånd.

Nikola Tesla hade gigantiska ambitioner

Wardenclyffetornet på Long Island skulle i princip fungera som en jättestor teslaspole, men trots att Nikola Tesla dittills endast hade klarat av att överföra energi över relativt korta avstånd, tänkte han nu skicka ström trådlöst över hela Atlanten och ännu längre ut i världen.

Utmaningen avskräckte inte Nikola Tesla, som hemlighöll de tekniska detaljerna i sitt World Wireless System.

Uppfinnaren var känd för att konstruera komplicerade apparater utan att använda ritningar och för att ha ett näst intill fotografiskt minne. Det innebar att många av hans planer och uträkningar inte fanns på papper – bara i hans egna invecklade hjärnvindlingar.

I intervjuer med journalister avslöjade han dock lite om hur världssystemet skulle fungera: Nikola Tesla hade tänkt ut två möjligheter för att trådlöst sända ut ström i världen.

Den ena var att skicka upp stora mängder ström genom atmosfären till de tunnare luftlagren, som han menade kunde leda strömmen bäst.

Elektriciteten skulle spridas från den 55 ton tunga, kopparklädda kupolen på hans torn och via atmosfären nå jorden runt.

Den andra idén var att skicka enorma mängder elektrisk energi djupt ned i marken.

Ett par år tidigare hade han utfört ett flertal elektriska försök i staden Colorado Springs, som ofta hemsöktes av våldsamma åskväder och kraftiga blixtnedslag.

Under ovädren hade Nikola Tesla uppmätt elektriska vibrationer i marken. Han var övertygad om att vibrationerna uppstod när blixtarna träffade marken och att deras elektriska urladdning skapade strömvågor som kunde nå genom hela jordklotet.

Nikola Tesla trodde därför att om han skickade ned ström i underjorden så skulle jorden fungera som ett slags ledning som förde ut strömmen över världen – i stort sett utan någon spänningsförlust.

”I det system jag har utformat är det nödvändigt att få ett ordentligt tag i marken, så att hela jordklotet kan vibrera”, fördjupade han och förklarade att tjocka järnrör skulle säkerställa det nödvändiga greppet om jorden – rören som transporterade strömmen skulle föras djupt ned i jordskorpan.

”Så snart tornet står färdigt kan en affärsman i New York diktera order som omedelbart dyker upp i London eller någon annanstans.
Han kommer att kunna ringa upp från sitt skrivbord och tala med vilken telefonabonnent som helst i hela världen, utan förändringar i den befintliga utrustningen. Ett billigt instrument, inte större än en vanlig klocka, kommer att ge ägaren möjlighet att överallt – både till havs och på land – lyssna på musik eller sång, en politisk ledares tal. På samma sätt kommer varje bild, tecken, teckning eller text ögonblickligen att kunna överföras från en plats till en annan”, förklarade Nikola Tesla och förekom därmed både internet och smartmobilen.

I samma andetag konstaterade han dock att den trådlösa överföringen av ström var den viktigaste delen av hans uppfinning och långt mer betydelsefull än överföringen av information.

Telegrafen gick om Nikola Tesla

Den 12 december 1901, bara ett par månader efter att uppförandet av Wardenclyffetornet inleddes, förändrade en revolutionerande nyhet världen – och Teslas projekt.

Den dagen meddelade italienaren Guglielmo Marconi att han hade lyckats skicka morsesignaler trådlöst över Atlanten, en sträcka på 3 500 kilometer från Storbritannien till Newfoundland i Kanada.

Nyheten skapade sensation världen över och Marconi utsågs till tidernas största geni.

Nikola Tesla reagerade med upphöjt lugn: ”Marconi är en bra man. Låt honom bara fortsätta. Han använder sjutton av mina patent”, konstaterade han.

Nikola Tesla hade själv hoppats bli den förste att telegrafera över Atlanten, men genom att använda Teslas patent hade Marconi kommit först över mållinjen.

Nikola Tesla tog inte Marconis genombrott som ett hot mot sitt eget projekt, men finansiären Morgan såg annorlunda på saken.

Nikola Tesla försökte lugna honom med att hans system var vida överlägset Marconis och inte bara kunde sända signaler utan även överföra tal, bilder och energi, men Morgan hade börjat tvivla på projektet.

Han var rädd att hans investering skulle gå förlorad och att framtiden tillhörde Marconis radiosändare.

När den förmögne affärsmannen dessutom fick veta att Teslas plan innebar att den trådlösa energin gavs bort gratis som en gåva till mänskligheten, greps han nästan av panik:

”Jamen, var ska mätaren sitta?” frågade han häpet Nikola Tesla, eftersom han vägrade tro sina öron.

Morgan hade förväntansfullt sett fram emot att kassaapparaten glatt skulle plinga till varje gång någon någonstans i världen hämtade trådlös ström.

Att Tesla ens kunde komma på idén att skänka bort energin övergick hans förstånd. Morgan avslutade med omedelbar verkan samarbetet med Nikola Tesla.

Pengarna sina för Nikola Tesla

Trots att Morgan slog igen plånboken och inte investerade mer i Wardenclyffetornet fortsatte byggandet och i juni 1902 flyttade Nikola Tesla in sitt laboratorium i tegelbyggnaden intill det ännu ofärdiga kraftverkstornet.

Han hade sålt i stort sett allt han ägde för att få råd att realisera sin vision, och nu hankade han sig fram på smålån från vänner och bekanta, samtidigt som horden av indrivare svärmade som gamar runt Wardenclyffe.

Med tiden blev Nikola Tesla skyldig alla i sin umgängeskrets pengar, och obetalda vatten- och elräkningar började också komma ikapp honom.

Desperat sökte uppfinnaren upp finanslejonen på Wall Street i hopp om ett tillskott av pengar, men alla sa nej.

När ett finansgeni som Morgan inte kunde se fördelen med trådlös ström måste det bero på att projektet var omöjligt, resonerade investerarna.

Till råga på allt kunde Nikola Tesla i en artikel i tidskriften The Electrical Age i februari 1903 läsa en av hans karriärs dittills största förödmjukelser, när författaren under rubriken ”Nikola Tesla – hans verk & oinfriade löften” skrev att Nikola Tesla för tio år sedan var den mest lovande elektroingenjören någonsin:

”Men i dag väcker hans namn endast medlidande” stod det längre in i artikeln, som var den första som mer än antydde att Teslas ambitiösa World Wireless System var ett stort fiasko.

Nikola Tesla ilsknar till

Trots att Morgan klargjort att pengaströmmen stängts av vägrade Nikola Tesla acceptera hans beslut.

Märkbart pressad skickade han den 3 juli 1903 en vädjan till sin före detta välgörare:

”Vill Ni hjälpa mig eller låta mitt stora verk – som nästan är komplett – gå om intet?” frågade Nikola Tesla och påpekade ännu en gång för Morgan att hans spektakulära uppfinning skulle kunna ”förflytta världen ett århundrade fram i tiden och skapa en industriell revolution”.

Elva dagar senare fick han Morgans kortfattade men tydliga svar:

”Jag har mottagit Ert brev och mitt svar är att jag inte för närvarande känner mig benägen att investera ytterligare”.

Samma kväll, den 14 juli, och flera kvällar framåt, gav Nikola Tesla sin vrede och frustration fritt utlopp:

Från kupolen på Wardenclyffetornet sprang gnistor och enorma blixtar ut i mörkret i en storslagen föreställning som lyste upp natthimlen och syntes inte bara från New York utan från hundratals kilometers avstånd.

Grannarna på Long Island jublade åt den spektakulära synen som ledsagades av dundrande åskknallar och det kryllade av nyfikna journalister från New York som ville höra vad den galna vetenskapsmannen nu höll på med.

Nikola Tesla vägrade uttala sig, men tidningen The New York Sun rapporterade den 16 juli om ”Teslas överraskande blixtar” och noterade att uppfinnaren inte ville avslöja vad hans experiment gick ut på.

”Grannarna är djupt fascinerade av den nattliga, elektriska uppvisningen från det höga tornet, där Nikola Tesla utför sina experiment med trådlös elektricitet och telefoni. Olika sorters blixtar gnistrade från tornet i går kväll. Vid ett tillfälle genomskars luften av bländande ränder av elektricitet, som såg ut att skjuta ut i mörkret i ett mystiskt ärende”.

När pressen till slut fick NikolaTesla att kommentera det nattliga skådespelet, sa han hemlighetsfullt:

”Experimenten har pågått under en tid. Om personer som bor här hade varit vakna i stället för att sova, hade de vid andra tidpunkter kunnat se märkligare saker. En vacker dag, men inte just nu, kommer jag att meddela något jag aldrig tidigare hade vågat drömma om”.

Vad Nikola Tesla hade i rockärmen – eller om han bara gäckade journalisterna – framkom aldrig. Med tiden stod det däremot klart att uppfinnaren höll på att förlora förståndet.

Han berättade bland annat att han trodde sig ha uppfattat signaler från Mars.

Påståendet hånades av andra vetenskapsmän och situationen blev inte bättre av att Nikola Tesla hade en minst sagt besynnerlig livsstil:
Sedan år 1900 hade han bott i ett rum på Hotel Waldorf Astoria i New York, och hans enda vänner var stadens duvor, som han förde djupa samtal med.

Dessutom var han besatt av talet tre: Alla hans handlingar skulle vara delbara med tre och han gick alltid runt en byggnad tre gånger innan han gick in i den.

Framför allt var han en enstöring och led av sjuklig rädsla för bakterier.

Kyparna i restaurangen på Waldorf Astoria, där Nikola Tesla intog de flesta av sina måltider, var väl insatta i Teslas säregenheter.

De såg därför alltid till att ge honom arton rena linneservetter, med vilka strömgeniet pedantiskt torkade av bestick, glas och tallrikar innan han vågade äta och dricka.

Drömmen låg i ruiner för Nikola Tesla

Med ett ännu ofärdigt trådlöst energisystem och en skuld som övergick hans ekonomiska förmåga, såg Nikola Tesla ingen annan utväg än att försöka skaffa pengar till sitt uppehälle genom att sälja det enda han hade kvar: sig själv.

År 1904 lät han trycka en broschyr på stiligt pergament av kalvskinn, i vilken han erbjöd sina tjänster som rådgivande ingenjör inom elektricitet.

”Varje uppgift som lämnas till och accepteras av mig, kommer att utföras grundligt”, garanterade han.

För att understryka sitt värde räknade han i broschyren upp samtliga 93 patent som han dittills hade tagit ut.

Framsidan visade hans framtidsdrömmar i form av det väldiga Wardenclyffetornet, med texten ”Strömöverföring utan ledningar”, medan baksidan pryddes av en bild av en av de drömmar som faktiskt hade gått i uppfyllelse: det stora kraftverket vid Niagarafallen.

Nikola Tesla tvingades emellertid inse att ingen längre efterfrågade hans tjänster.

Hans anseende som en av världens allra främsta vetenskapsmän hade fått en svår knäck av det havererade energiprojektet och 1905 gav en bitter och djupt skuldsatt Nikola Tesla slutgiltigt upp sitt World Wireless System.

Vetenskapsmannen lämnade obemärkt Long Island och lade det höga monumentet över sitt nederlag bakom sig för att isolera sig på ett billigt litet hotellrum.

En vaktmästare var nu den enda som dagligen hade tillträde till byggnaderna i Shoreham, och han tog emot horder av journalister som till och med fick klättra upp i det höga tornet, varifrån de kunde njuta av en spektakulär utsikt över Long Island sundet.

På rundvisningarna i tegelbyggnaden möttes besökarna av något som påminde om en trollkarls övergivna verkstad.

Lådor med tusentals glödlampor, kolvar och lysrör stod utspridda huller om buller bland verktyg och generatorer.

I hörnen låg högar med ledningar och kablar, i ett skåp syntes den fjärrstyrda båt som Nikola Tesla 1897 hade imponerat på världen med och på kontoret låg böcker, anteckningsblock och papper i travar och samlade damm.

”En atmosfär av mystik vilar över platsen, kolvarna tycks sända ut en överjordisk kraft som är som hämtad från den interstellära rymden och som sprids över landskapet för att skapa förundran och vördnad i huvudena hos grannskapets jordbrukare och bybor”, skrev en reporter från dagstidningen Brooklyn Eagle.

Rykten om tyska spioner

Den mystiska atmosfär som enligt tidningen tycktes prägla Teslas anläggning avlöstes ganska snart av ett sorgligt förfall.

Sand från Long Islands stränder blåstes upp runt tegelbyggnaden och hotade att begrava den, tornets imponerande fackverkskonstruktion av trä började ruttna och den 4 juli 1917 fick historien om Teslas Wardenclyffetorn sitt slut.

Den dagen skakade en dynamitexplosion tornet och fick det att delvis kollapsa. Kort tid senare började det ryktas att det var den amerikanska regeringen som legat bakom sprängningen.

Fyra månader tidigare hade USA gått med i första världskriget och bland de boende i trakten och i tidningarna florerade historier om att spioner från Tyskland använde tornet som en bas, från vilken de övervakade fartygstrafiken och skickade information till tyska ubåtar.

I och med sprängningen sades den amerikanska regeringen ha satt stopp för det fientliga spionaget.

Bakgrunden till förödelsen var i själv verket lika banal som den var ledsam: Den nya ägaren av tomten hade sålt tornet till en skrothandlare, som emellertid fick erfara att det var betydligt robustare än väntat.

Tornet gav inte efter för sprängämnena.

Först i september 1917 lyckades rivningsfirman fälla tornet helt och hållet med en gigantisk sprängning som spred alla Teslas efterlämnade papper för vinden.

Skrotvärdet uppgick till blygsamma 1750 dollar.

Nikola Tesla bevittnade inte själv ödeläggel­sen, men när han senare såg sitt livsverk ligga i ruiner blev han skakad:

”Jag grät inte när jag återsåg min plats efter så lång tid”, skrev han i ett brev till sin tidigare assistent.

”Men jag var nära”.

Nikola Tesla avled 1943 på ett hotellrum i New York – ensam och i stort sett bortglömd av omvärlden.