Redan omkring 1770 konverterades flintlåspistoler till enkla tändare.
De fungerade i stort sett som en mekaniserad version av ett elddon, där bitar av flinta slogs mot varandra eller mot ett stål för att få en gnista att antända ett stycke brännbart material.
Först 1823 uppfann den tyske kemisten Johann Döbereiner den första praktiskt användbara tändaren, som fungerade med hjälp av en kemisk process, den så kallade Döbereinersches Feuerzeug.
Döbereiner utnyttjade det faktum att väte börjar brinna om det kommer i kontakt med platina. På det sättet var det möjligt att åstadkomma en riktig låga och inte enbart en gnista.
Därför var den nya uppfinningen en klar förbättring i förhållande till exempelvis elddon, och på bara några år hade omkring 20 000 exemplar sålts i Tyskland och England.
Döbereiner tog aldrig patent på sin smarta uppfinning, men den tyske affärsmannen Heinrich Gottfried Piegler såg en fantastisk vinstmöjlighet i produkten.
Han lät sin fabrik massproducera tändarna och lär ha sålt omkring en miljon av dem enbart under 1820-talet.
Tändare som byggde på Döbereiners konstruktion producerades fram till 1880-talet, då mindre och smartare modeller kom ut på marknaden.
Vid det laget hade tändaren dock mist många marknadsandelar till säkerhetständstickorna, som blev otroligt populära från 1850-talet.
Så fungerade Döbereiners tändare
- Den yttersta behållaren innehåller svavelsyra.
- Svavelsyran reagerar med zinkstycket i den innersta bottenlösa behållaren och bildar därmed väte.
- Den bottenlösa behållaren samlar upp vätet, som pressas mot ventilen.
- När ventilen öppnas strömmar vätgasen över platinan. Ämnena reagerar med varandra, och vätet antänds.