Under andra världskriget experimenterade både USA och Storbritannien med apparater som kunde registrera flygdata och piloternas samtal.
Den egentliga svarta lådan tillskrivs dock kemisten David Warren, som arbetade för australiska flygvapnets forskningscentrum.
Han hade lagt märke till att jetdrivna passagerarplan flög både så högt och snabbt att de ibland försvann från radarskärmarna.
Vid en olycka kunde utredarna bara gissa om vad som gått snett.
Fackföreningen misstänkte spionage
Han föreslog en kompakt och tålig bandspelare, som skulle kunna överleva en krasch.
Den skulle inte bara registrera piloternas samtal – och därmed vad de visste om vad som gått snett – utan även läsa av planets instrument.
Warren arbetade dock med drivmedel, inte elektronik, så ingen tog hans idé på allvar.
År 1958 började han därför samarbeta med en instrumentmakare för att förverkliga sin apparat, men ännu ville ingen ”ha en spion ombord”, som piloternas fackförening uttryckte det.
Först 1968 blev det obligatoriskt för flygbolag att montera den svarta lådan i sina flygplan.