Den första dokumenterade användningen av obemannade flygfarkoster i krig inträffade 1849, då österrikiska styrkor belägrade Venedig. För att tvinga venetianerna att ge upp skickade österrikarna omkring 200 stora ballonger med bomber mot staden.
Planen var att bomberna skulle lossna och falla över Venedig, men till österrikarnas förtret vände vinden riktning, och endast en av ballongerna nådde målet.
De första stapplande stegen mot drönare i nutida mening – förarlösa flygplan – togs under första världskriget. Britterna utvecklade flera radiostyrda flygplan utan piloter. En del av dessa skulle användas för att utbilda stridspiloter, medan andra var avsedda som flygande torpeder, som skulle fjärrstyras mot fienden.
USA omfamnade drönaren
Inga av britternas drönare togs emellertid i bruk, innan första världskriget tog slut. Egentliga drönare tillverkades inte i stor omfattning förrän under andra världskriget, då U.S. Army beställde 15 000. Dessa drönare användes bland annat för att angripa fiendens örlogsfartyg.
Drönare visade sitt värde som vapen på allvar under Vietnamkriget (1955–1975), då USA flitigt använde drönare med kameror för att rekognoscera okända områden. Farkosterna användes även för att vilseleda fienden, avfyra robotar mot utvalda mål och sprida flygblad.
I dag används drönare fortfarande i krig – inte minst i Mellanöstern.