Det första dokumenterade tillfället då gummiballonger användes var 1824 i den brittiske fysikern och kemisten Michael Faradays laboratorium.
Han lade ihop två tunna lager gummi och strödde mjöl mellan dem för att gummit inte skulle klibba ihop. Sedan förseglade han kanterna och fyllde ballongen med väte för att använda den i sina experiment.
Redan året därpå gjorde den driftige engelske gummihandlaren Thomas Hancock ballonger av mjukt gummi tillgängliga för allmänheten.
Hancock, som blev känd som den brittiska gummiindustrins grundare, sålde paket som innehöll en flaska flytande gummi och en spruta som köparna kunde använda för att gjuta två halvklot av gummi.
Innan ballongen kunde blåsas upp måste halvorna läggas ihop, varefter fogen skulle gnuggas ihärdigt, tills gummit blev mjukt och klibbade ihop.
Den moderna, tunna ballongen blåstes upp första gången 1847, men blev en kommersiell succé först på 1930-talet.