Mundaneum – den första sökmotorn var av papper
Med kartotekskort bygger Paul Otlet upp ett arkiv som blir sökmotorns föregångare. Målet är att samla all kunskap på ett ställe – men snart tappar världen intresset för projektet.
Bibliotekarier registrerade alla böcker på kartotekskort och svarade på frågor från hela världen.
Ingen hade satt sin fot där på decennier. Det rum som en ung australiensisk student en dag år 1968 klev in i var fullt av pappershögar och spindelväv.
Han befann sig i Bryssel, i en nedlagd universitetsbyggnad som nu mest av allt påminde om ett mausoleum. Här vilade visserligen inte kvarlevorna av någon person – däremot lämningarna efter en mans storslagna vision.
Studentens namn var W. Boyd Rayward och det var ett antal böcker av en viss Paul Otlet som hade lett honom på spåren till detta övergivna rum.
Den sedan länge bortglömde belgiske fredskämpen hade haft en dröm; att samla all världens kunskap och göra den tillgänglig för alla.
Papprena i den övergivna byggnaden var kartotekskort från hans världsarkiv Mundaneum – ett slags sökmotor hundra år innan Google kom.
Låste in sig i biblioteket som barn
Förutom privatlärarna och hans yngre bror var alla böcker den unge Pauls enda sällskap.
Hans far, en rik belgisk affärsman, var övertygad om att vanlig skolundervisning bidrog till att förstöra barns naturliga begåvning, och lät därför sonen klara av skolgången hemifrån.
Först när Paul var 12 år gammal sattes han i vanlig klass, men till skillnad från sina jämnåriga var han inte ett dugg intresserad av sport och pojkstreck. Han ville hellre sitta i biblioteket.
”Jag kunde låsa in mig i biblioteket och granska det litterära kartoteket, som för mig var ett stort mirakel”, skrev Paul Otlet senare.
Även efter att han hade utbildat sig till jurist, återvände han till biblioteket och böckerna.
Paul Otlet ville dela kunskap mellan alla människor.
Registrerade alla böcker efter ämne
Otlet älskade böcker och han kom också fram till att man borde bygga upp någon form av system så att alla skulle kunna dela all information.
År 1895 fann Otlet en vän och själsfrände i landsmannen Henri La Fontaine, som var professor i internationell rätt.
Båda var intresserade av informationsdelning – La Fontaine fick senare Nobels fredspris.
De två visionärerna bestämde sig för att bygga upp en systematisk överblick, en bibliografi, över världens samlade kunskap.
De började därför samla in data om varenda bok som någonsin hade getts ut.
För att kunna hitta bland denna enorma mängd information uppfann Otlet och La Fontaine ett ämnesindelningssystem, som de kallade för Universella decimalklassifikationen (UDK).
Systemet, som än i dag används på biblioteken, bestod av tio överordnade ämnesgrupper, som i sin tur delades in efter behov. En bok klassificerades efter författare och ämne.
Varje klassificering noterades på ett kartotekskort som sattes i en låda i ett enormt arkivsystem. Men deras vision tog inte slut där. Otlet anställde en stab av bibliotekarier för att bemanna sin pappersbaserade sökmotor.
Människor från hela världen kunde sedan, mot en mindre avgift, sända in sina frågor via brev eller telegraf. Svaret till frågeställaren skrev bibliotekarien ned för hand från det relevanta kartotekskortet.
Otlet och La Fontaine döpte sitt arkiv till det latinska Mundaneum – ”hela världen på en plats”. Med tiden växte Mundaneum till 16 miljoner kartotekskort och arkivet fick över 1 500 frågor om året från hela världen.
Arbetet med att registrera hela världens kunskap växte dock snabbt de två pionjärerna över huvudet.
De sökte därför ekonomiskt stöd från den belgiska regeringen och fick ett par lokaler i Bryssel till sitt förfogande.
I gengäld stöttade Otlet och La Fontaine regeringens arbete med att få huvudsätet för Nationernas förbund, FN:s föregångare, placerat i Belgien.
Nazister trampade på Otlets vision
Paul Otlet var en aktiv förkämpe för världsfreden och mänskliga rättigheter, och för honom var Mundaneum-arkivet en del av detta projekt.
Han ville helt enkelt skapa en ny världsordning genom att göra all information och alla fakta tillgängliga för alla.
Många i hans samtid delade Otlets visioner, men när Belgien ratades som värdland för Nationernas förbund, tappade regeringen intresset för arkivet.
År 1934 stängdes Mundaneum, och när tyskarna invaderade Belgien år 1940 fick lokalerna i stället hysa en utställning med Tredje rikets konst.
I samband med detta förstördes flera tusen kartotekskort. När Paul Otlet dog år 1944 var hans vision i praktiken bortglömd.
Ett kvartssekel senare hittade W. Boyd Rayward resterna av Mundaneum i Bryssel.
Rayward skrev flera böcker om Otlet, men det var inte förrän Internet blev populärt på 1990-talet som intresset för Otlets visioner väcktes till liv igen.
År 1998 öppnades Mundaneum på nytt, som museum i den belgiska staden Mons, och museet har nu inlett ett unikt samarbete; IT-giganten Google betraktar Paul Otlet som en av Internets fäder och sponsrar därför flera arrangemang på hans museum.