Nedräkningen hade börjat. Tjugo minuter senare skulle det team som hade utvecklat domedagsbomben få veta om deras enastående insatser burit frukt. Alla väntade, ängsliga och spända.
Dagarna före sprängningen av världens första atombomb hade forskarna slagit vad med varandra. Flera trodde att bomben inte skulle fungera alls, andra var rädda att den skulle kunna utplåna hela New Mexico.
Många satsade sina pengar på att den skulle antända hela atmosfären och göra slut på mänskligheten.
Spridda grupper av meniga soldater, officerare och vetenskapsmän stod och småpratade cirka 15 kilometer från bomben. De flesta hade väntat hela natten och stampade i ökensanden för att hålla värmen.
Då och då spanade de mot sydöst – mot ”The Gadget” (manicken). Alla bar svetsglasögon för att skydda ögonen om de inte skulle hinna vända bort ansiktet från explosionen.
”Ta på glasögonen”, kommenderade en officer.
”Åt helvete med dem”, svarade en fysiker. ”Om det så blir det sista jag ser, så vill jag se detta.”
Äntligen! Nu steg röda signalraketer över öknen. Om några sekunder skulle de veta om deras möda varit förgäves.
Världen gick in i en ny era
Experimentet var kulmen på flera decenniers forskning. Omkring år 1900 drog fysikerna Pierre och Marie Curie slutsatsen att atomkärnan kunde frigöra enorma mängder energi. De visste att kärnan bestod av tätt sittande neutroner och protoner som hölls samman av sin inbördes bindningsenergi.
Om partiklarna skildes åt skulle energiurladdningen bli miljoner gånger större än om samma ämne förbrändes på konventionellt sätt.
Tidigare hade atomkärnan ansetts vara stabil och odelbar. Makarna Curie visste bara inte hur man skulle kunna utnyttja energikällan i praktiken.
Fram till 1930 gjordes bara små och få framsteg. Till och med fysikern Albert Einstein avvisade teorin att energiurladdningen från atomkärnan kunde ske snabbare än vid naturlig radioaktiv strålning.
Inte förrän 1932 lyckades britten John Cockcroft och irländaren Ernest Walton klyva en atom. Klyvningen frigjorde dock inte tillräckligt med energi för att starta en kedjereaktion.
Genombrottet kom i december 1938. Tyskarna Otto Hahn och Fritz Strassman upptäckte att de kunde klyva kärnor av grundämnet uran. Strax därefter upptäckte franska fysiker att klyvningen frigjorde neutroner från atomkärnan i uran.
Nu började man fundera över om dessa ”fritt svävande” neutroner kunde klyva de intilliggande uranatomerna och på så sätt starta en explosiv kedjereaktion. I Europas instabila politiska miljö såg många politiker en militär möjlighet i upptäckten.
Den 1 september 1939 invaderade Hitler Polen och andra världskriget var ett faktum. Av en slump publicerades samma dag en artikel av den danske fysikern Niels Bohr i den vetenskapliga tidskriften The Physical Review.
Han skrev att med rätt mängd uran-235, en ovanlig variant av grundämnet, kunde man frigöra en ofattbart stor mängd energi.
Högutbildade akademiker, studenter och soldater arbetade sida vid sida i alla de hemliga fabrikerna.
Forskarna skulle lösa tre problem
Redan före krigsutbrottet flydde många av världens skickligaste fysiker från Tyskland. År 1940 varnade flera av dem den engelska regeringen för att Tyskland med säkerhet tänkte konstruera en domedagsbomb.
Varningen skickades vidare till britternas alla allierade. Snart forskade hela världen kring den nya superbomben.
Utmaningen bestod av tre delar: att komma fram till hur stor Bohrs ”rätta mängd uran-235” var, att hitta uranet och att konstruera mekaniken i bomberna.
Dyrast var att skaffa fram uran-235. Mer än 99 procent av allt uran på jorden är uran-238, bara 0,71 procent är uran-235. Att skilja varianterna åt krävde enorma mängder energi.
Räknefel stoppade nazistbomb
Tyskarna fick en bra start och byggde snabbt en effektiv reaktor.
Den ledande tyske forskaren Werner Heisenberg satsade allt på en särskild process som krävde tungt vatten.
Att framställa tungt vatten är enormt energikrävande och tyskarna hoppades kunna utnyttja den billiga vattenkraften i det ockuperade Norge.
Efter de allierades sabotage mot den norska fabriken för tungt vatten i Rjukan fick emellertid tyskarna aldrig tillräckliga mängder.
Dessutom räknade tyskarna fel: de trodde att bomben krävde många hundra kilo uran-235 och betraktade kostnaderna som oöverkomliga. Nazisternas atomprogram föll sakta men säkert i bitar.
Detta visste de allierade inte om, de fruktade hela tiden att tyskarna skulle få bomben först.
Man tillverkade atombomber över hela USA. Fabriken i Oak Ridge, Tennessee, försåg fysikerna med uran-235.
Projektets skickligaste ingenjörer och fysiker fick bo på hemlig ort utanför Los Alamos i New Mexicos öken.
Större än USA:s bilindustri
Amerikanerna räknade med att de tyska forskarna låg två år före dem, och år 1941 beslöt president Roosevelt att dra igång det största vetenskapliga projekt som världen dittills skådat.
I all hemlighet avsatte han totalt två och en halv miljard dollar till ”The Manhattan Project”. Namnet kom av att hela projektet samordnades från ett diskret kontor på Manhattan i New York.
Till projektet anlitade man nu varenda fysiker, kemist, ingenjör och student som gick att uppbringa. Till och med meniga soldater med bara grundläggande kunskaper i fysik fick en tågbiljett och en order stämplad med ordet ”secret” i handen.
De fick order om att anmäla sig på någon av alla de kolossala fabriksanläggningar som växte upp i glest befolkade områden. Totalt anställdes mer än 125 000 personer.
Trots projektets storlek lyckades man hålla arbetet hemligt: dels på grund av att det bara var en handfull personer som kände till dess verkliga omfattning, dels för att utvecklingen av atombomben skedde på så många olika platser över hela landet att det var svårt för utomstående att skaffa sig en överblick över det hela.
När de hemliga fabrikerna skrev kontrakt med tusentals arbetare skedde det med ordern ”att de inte fick veta vilket som var det överordnade syftet med arbetet, men att det skulle serveras biff till middag varje kväll”.
På grund av kriget och den växande patriotismen ställde folk inte så många kritiska frågor när militären kallade.
När projektet pågick som mest intensivt var det större än hela den amerikanska bilindustrin och utnyttjade tio procent av USA:s totala elproduktion.
Fysikern och generalen var ett omaka par
Den ene var en odisciplinerad teoretiker, den andre officer och pragmatiker. Tillsammans lyckades de hålla det enorma projektet på rätt kurs.
Han blev atombombens fader
Det påstods om Robert Oppenheimer att han inte skulle klara att leda och fördela arbetet ens i en korvkiosk.
Men hans kunskaper och skyhöga ambitioner kompenserade med råge hans brister.
Redan före Manhattanprojektet var Oppenheimer känd som en enastående teoretisk fysiker.
Han undervisade vid University of California och California Institute of Technology.
Långt innan president Roosevelt beslöt att satsa stort på bomben försökte Oppenheimer räkna ut hur mycket uran-235 som krävdes för att skapa den explosiva kedjereaktionen.
År 1945 argumenterade Oppenheimer för att släppa atombomber över Japan men efter kriget blev han en ivrig förespråkare för internationell kontroll över kärnkraft och kärnvapen.
Man började tvivla på hans lojalitet och han föll så småningom i onåd.
Han fick upprättelse när president Johnson tilldelade honom ett hederspris år 1963, några år före hans död.
Han var chef över en miljon män
General Leslie Groves var självskriven till tjänsten som högste chef för Manhattanprojektet.
När armén mobiliserade för andra världskriget bar han ansvaret för den amerikanska arméns samtliga anläggningar: kaserner, depåer, flygbaser, sjukhus och försvarsministeriets gigantiska högkvarter Pentagon.
Han ledde byggprojekt för åtta miljarder dollar och var chef över en miljon män.
Som chef skulle Groves anställa den rätte vetenskaplige ledaren.
Han tvivlade inte en sekund på att Oppenheimer var rätt man – trots rykten om att han sympatiserade med kommunismen. Groves struntade i vilket – bomben skulle ju byggas.
6 000 ton silver från riksbanken
Projektets första viktiga delmål uppnåddes i en källare under University of Chicago. På universitetets squashbana lyckades den italienske fysikern Enrico Fermi i december 1942 bygga en liten atomreaktor, starta kedjereaktionen och stoppa den igen.
Förhållandena tillät dock inte att man gjorde beräkningar på kedjereaktioner som var tillräckligt stora för den framtida bomben.
Nästa steg var därför att bygga fler och större reaktorer. Ett problem blev att skaffa tillräckligt med koppar för de elektriska delarna – det löstes genom att forskarna genom ett avtal med den amerikanska riksbanken, som trycker sedlar och präglar mynt, fick låna 6 000 ton silver.
Silver är en bra ledare och kunde därför i stället för koppar användas i magnetspolar och elektriska ledningar.
Ingen idétorka i öknen
Det räckte förstås inte bara med stora fabriker. Manhattanprojektets främsta fysiker och ingenjörer inkvarterades i husvagnar utanför den lilla staden Los Alamos i ett ödsligt och högt beläget ökenområde i delstaten New Mexico.
En enda slingrande grusväg ledde in till Manhattanprojektets hjärta.
Isolerade från omvärlden skulle de slipade hjärnorna räkna ut hur mycket uran-235 som krävdes och hur de skulle konstruera själva bomben.
År 1943 arbetade 250 vetenskapsmän i Los Alamos. Två år senare var antalet 3 500 – och många av dem hade fru och barn med sig.
Det bildades ett levande minisamhälle där provisoriska byggnader sattes upp i rasande fart och placerades huller om buller i det dammiga landskapet under den ständigt blå himlen.
Mellan bostadsbarackerna hängde kläder och nytvättade blöjor på tork. Medan kvinnorna försökte få vardagen att fungera slet männen med kolvar, geigermätare och formler dygnet runt i laboratorierna.
Men de hade trots allt tid för annat också.
Flera gånger i veckan gick invånarna på stora cocktailpartyn för att hälsa de senast inflyttade välkomna. Kvinnorna födde så många barn att förlossningsavdelningen på det spartanska sjukhuset blev överbelastad.
Mellan festerna roade man sig med teaterkvällar och filmvisningar.
Trots det sorglösa livet var samhället topphemligt och alla familjerna var i praktiken inlåsta. De fick t.ex. finna sig i att all in- och utgående post censurerades.
"Little Boy"
Claus LunauEn vanlig sprängladdning utlöses när radarn registrerar rätt höjd över marken. Den exploderar bakom ett koppformat stycke uran.
Uranstycket far genom ett metallrör.
Det koppformade uranstycket omsluter ett cylinderformat uranstycke. Tillsammans uppnår de ”den kritiska massan” på cirka 50 kg. Neutroner sänds ut och uranatomerna klyvs. Kedjereaktionen har startat och bomben exploderar.
"Fat Man"
Claus LunauVanliga sprängladdningar sitter fördelade på ytan av själva bomben.
Sprängladdningarna pressar ihop ett tjockt skal av aluminium kring en kula av plutonium.
I plutoniumkulans centrum finns ett särskilt ämne (en s.k. neutroninitiator) vars kemiska sammansättning än i dag är en militär hemlighet. Trycket från det omgivande plutoniumet pressar samman neutroninitiatorn så att den avger neutroner.
Neutronerna klyver plutoniumet och kedjereaktionen startar. Bomben exploderar.
Fysikerna satsade på två bombtyper
Redan från början arbetade forskarna med två olika slags atombomber: en baserad på uran och en baserad på plutonium, ett starkt radioaktivt ämne.
Plutonium framställdes på University of California år 1940. Ämnet var snabbare och billigare att producera än uran-235, men det var instabilt. Mekaniken i plutoniumbomben var därför mycket mer komplicerad.
Trots många dispyter mellan militären och forskarna, vetenskapliga bakslag och stora svårigheter att skaffa fram material till fabrikerna lyckades man på bara 27 månader genomföra det som alla andra nationer tvingats ge upp.
De gigantiska fabrikerna hade sommaren 1945 tillsammans framställt cirka 50 kilo uran-235 och så mycket plutonium att det räckte till två atombomber. Bomberna uppkallades efter sin form: ”Little Boy” och ”Fat Man”. De skulle släppas över civila japaner.
Även om det bara fanns en begränsad mängd plutonium beslöt forskarna att använda en del av det till en testbomb. De var nämligen osäkra på om plutoniumbomben skulle fungera.
Testbomben kallades ”The Gadget” (manicken) och var identisk med ”Fat Man”. Att ”Little Boy” med sin dödliga last av uran-235 skulle explodera var forskarna säkra på; den tekniken var ganska enkel.
Världen hotades av 78 000 atombomber
USA försökte bevara atombombens hemlighet. Det gick inte. Snart fick Sovjetunionen också bomben och detta blev startskottet till en ofattbart kostsam kapprustning.
I fyra år efter världskriget var USA den enda nationen som hade kärnvapen. Redan 1949 meddelade Sovjetunionen att de hade provsprängt en atombomb. Kalla kriget hade börjat – med extrem kapprustning och hot om ömsesidigt utplånande som följd.
Sovejtunionen sägs ha fått atombomben eftersom forskaren Klaus Fuchs, som var anställd i Manhattanprojektet, förmedlade atomhemligheter till Moskva. Makarna Rosenberg dömdes till döden för sin medverkan.
När arsenalerna var som störst hade USA 33 000 kärnstridsspetsar på lager och Sovjetunionen gav svar på tal med 45 000. Efter nedrustningsförhandlingar har tusentals bomber destruerats sedan dess.
I dag har åtta nationer officiellt kärnvapen: USA, Ryssland, Frankrike, Kina, England, Israel, Indien och Pakistan. Antalet stridsspetsar i världen i dag är enligt FN cirka 28 000.
Sanden blev till glas
Det tog tre dagar att montera testbomben. Den placerades högst upp i ett 20 meter högt ståltorn för att simulera effekten av en bomb som släppts från ett flygplan.
Bomben skulle sprängas kl. 04.00 på natten men regn och åska försinkade nedräkningen som i stället påbörjades kl. 05.10.00.
Två bunkrar hade byggts på betryggande avstånd från testområdet och här följde officerare och vetenskapsmän provsprängningen. Bland dem fanns både projektets vetenskaplige chef, Robert Oppenheimer, och dess militära ledare, Leslie R. Groves.
De låg platt på marken och liksom alla andra som övervakade provsprängningen bar de skyddsglasögon.
Klockan 05.29.45 detonerade bomben. Det var som om världen badade i kritvitt ljus. Åskådarna bländades trots att de blundade.
I flera sekunder lystes bergen upp av det enorma eldklotet och en orkan av glödhet luft spred sig åt alla håll. Efter 40 sekunder kom tryckvågen och ett domedagsdån som hördes 32 mil bort. En 1,2 mil hög svamp steg upp mot himlen. Ökensanden smälte och blev till en glasliknande, radioaktiv massa.
”Den fungerade”, konstaterade Robert Oppenheimer torrt. Några timmar senare citerade han en hinduisk text: ”Jag har blivit döden, den som förstör världar.”
Trots att ljusskenet och svampmolnet sågs av många och dånet hördes av ännu fler lyckades militären hemlighålla orsaken.
I ett pressmeddelande på bara 50 ord hävdade militären att dånet kom från en explosion i ett avlägset ammunitionsförråd. ”Ingen skadades vid explosionen”, konstaterade man.
Två månader efter explosionen återvände Robert Oppenheimer och general Groves till resterna av det 20 meter höga torn som testbomben varit placerad i. Sanden hade smält till glas.
Hitler var död – nu gällde det Japan
I Europa hade kriget tagit slut några månader tidigare. I Stilla havet pågick det fortfarande och striderna mellan USA och Japan var extremt blodiga.
Amerikanerna hade insett att Japan aldrig tänkte kapitulera. Under slaget om ögruppen Okinawa 1 500 km söder om japanska fastlandet hade USA några veckor tidigare mist 12 500 man och japanerna fler än 100 000.
Kejsarens trupper kämpade fanatiskt till sista blodsdroppen och amerikanerna fasade för våldsamma slag under en kommande invasion i Japan.
Månaderna före provsprängningen hade bombplan flugit över staten Utah med attrapper av ”Fat Man” och ”Little Boy”.
Några veckor efter provsprängningen gav den amerikanske presidenten Harry S. Truman order om att släppa den första bomben – han hoppades att det ultimativa vapnet skulle få japanerna att ge upp. Bombplanet stod redan klart när ordern kom.
Samma dag som provsprängningen ägde rum lastades ”Little Boy” på en jagare som förde bomben till en amerikansk bas på stillahavsön Tinian.
Även den andra bomben, ”Fat Man”, transporterades till ön. Båda bomberna gjordes klara att användas.
Den 6 augusti 1945 satte B-29-bombplanet Enola Gay kurs mot Hiroshima. Tusentals japaner dog en bråkdel av en sekund efter att de hade sett ljusskenet.
Tusentals andra i stadens utkanter fick en långsam och plågsam död – de flesta på grund av svåra brännskador. 140 000 personer dog och av stadens 76 000 byggnader lades 70 000 i ruiner.
Förödelsen var så total att all kommunikation bröts. Inte förrän nästa dag fick den japanska regeringen veta vad som skett.
Men Japan gav sig inte. Tre dagar senare släppte USA därför ”Fat Man” över staden Nagasaki. Ytterligare 80 000 japaner dog.
Den 15 augusti kunde de japanska lyssnarna höra sin kejsare tala i radio: ”En ny och fasansfull bomb med en helt oberäknelig förmåga att förstöra har tagit många oskyldiga människors liv”. Medan han talade förklarade kejsaren det hittills otänkbara – att den uppgående solens land kapitulerade villkorslöst.