Kort om höghjulingen: Framhjulet sprängde ramarna
Omkring år 1869 fick cykelns framhjul växtvärk när den nya velocipeden intog vägarna. Med ett framhjul på 1,5 meter i diameter fick cyklisterna upp farten ordentligt, men många störtade över styret eller ramlade när de skulle upp på det höga fordonet. I Danmark fick åkdonet snart det lustiga namnet ”vältepeter”.
På 1800-talet växte cykelns framhjul ordentligt.
Höghjulingens uppfinnare: Cykellopp var fin reklam
Inte förrän i våra dagar har man på en internationell cykelhistorisk konferens slagit fast att fransmannen Eugène Meyer är höghjulingens fader. Före utnämningen var såväl Meyer som britten James Starley kandidater till titeln eftersom de båda två har utvecklat cykeln.
Titeln gick till Meyer för att han år 1869 tog patent på sina stora hjul med uppspända metallekrar i stället för tunga ekrar av trä. Meyer deltog själv i cykeltävlingar för att göra reklam för det nya åkdonet som tack vare sitt enorma framhjul kunde susa förbi alla konkurrenter.
Jorden runt på höghjuling
På 1880-talet blev britten Thomas Stevens först med att köra jorden runt på höghjuling. Landsmannen Joff Summerfield har nyligen gjort om hans bedrift och utforskat världen från sin höga sits.
Höghjulingen i siffror*
- Framhjul, diameter (max): 1,5
- Bakhjul, diameter (max): 0,45
- Hastighet (max): 28 km/tim.
- Vikt (ram av rör): 11 kg
- Vikt (massiv ram): 50 kg
- Siffrorna gäller 1800-talets höghjulingar.