Det går inte att säga exakt när det första mekaniska uret konstruerades, även om det mesta tyder på att det skedde i Europa någon gång under slutet av 1200-talet.
Medeltida manuskript från denna tid talar om en ny typ av dyrbara klockor. Men ordet som till en början användes – horologium – var detsamma som för andra tidmätare som redan existerade, till exempel solur och vattenklockor. Det gör att man inte säkert vet vilken sorts ur vissa av dessa texter syftar på.
Kineserna var inte först
Precis som när det gäller många andra stora uppfinningar finns det olika åsikter om i vilken del av världen de första mekaniska klockorna egentligen konstruerades.
En del anser att de stora astronomiska uren som byggdes i Kina på 1000-talet bör räknas som de första mekaniska uren. Men det är tveksamt. De kinesiska uren var visserligen avancerade konstruktioner, men de byggde alla på vattenurets princip – där ett flöde av vatten används för att mäta tidens gång.
I slutet av 1200-talet började Europas kyrktorn utrustas med klockor.
Klockan har 3 500 år på nacken
1500 f.Kr.
Solur och vattenur utvecklades redan under förhistorisk tid.
1200–1300-talet
Mekaniska ur började konstrueras.
1500-talet
De första fickuren konstruerades, men de blev inte vanliga förrän på 1800-talet.
1600-talet
Pendeluret utvecklades och gjorde att det gick att mäta tid mer exakt än tidigare.
De banbrytande mekaniska ur som började konstrueras i Europa under medeltiden fungerade däremot på ett annat sätt.
Precis som de kinesiska klockorna använde de en så kallad gång, eller spärrhake, för att reglera hur urverket snurrade. Men det som drev de europeiska klockorna var lod, det vill säga vikter som steg och föll. Det gjorde dem oberoende av till exempel kyla, vilket vattenuren inte var. Vattnet frös ju när det var kallt.
Brittisk noggrannhet gav utdelning
Vikterna i det mekaniska uret drev ett urverk, som i sin tur fick tidmätaren att röra sig. Och det var här den stora nyheten fanns – de mekaniska uren använde lodens rörelser för att mäta tid. Detta var de nya urens stora tekniska landvinning.
Att mäta tiden i en rörelse som går fram och tillbaka istället för att mäta ett flöde av vatten eller sand som i äldre ur innebar en revolution och la grunden till alla senare mekaniska klockor.
Det första säkert dokumenterade mekaniska uret konstruerades 1336 av engelsmannen Richard av Wallingford.
Abboten och vetenskapsmannen Richard av Wallingford med det ur som han konstruerade 1336.
Han skrev ner en så detaljerad beskrivning av hur hans klocka fungerade att den har kunnat rekonstrueras i modern tid. Under senare delen av 1300-talet spred sig Wallingfords uppfinning över Europa.
Kyrkan behövde precision
Klockorna fortsatte att utvecklas i Europas kloster, där man hade stort behov av punktlighet.
Gudstjänster skulle till exempel genomföras vid vissa bestämda tidpunkter på dygnet, även på natten, när solur inte gav någon vägledning.
Senare placerades de nya uren i klocktorn i städernas mitt, och fick då större betydelse för allmänheten. Dessa ur var dock inte särskilt exakta och det dröjde troligen framåt 1500- och 1600-talet innan de på allvar började påverka samhället i stort.
Men när de mekaniska klockorna väl fungerade punktligt spreds de i större antal och blev ett viktigt inslag i människors liv.
Klockor började bland annat användas för att reglera arbetstiden – till att börja med i gruvor och textilfabriker.
Så småningom spred sig klockans inflytande till allt fler delar av samhället.
Christiaan Huygens (1629–1695) var en multibegåvning. Utöver att konstruera exakta urverk forskade han på bland annat Saturnus ringar och acceleration.
Nederländaren Huygens gav uret precision
De första mekaniska uren var inte särskilt precisa och mätte bara timmar. Först i och med uppfinningen av pendeluret på 1600-talet, av den nederländske vetenskapsmannen Christiaan Huygens, blev det meningsfullt att använda visare för minuter och så småningom även sekunder.
Huygens klockor var så exakta att de gick ”bara” tio sekunder fel per dag. År 1761 vann den självlärde urmakaren John Harrison en tävling som den engelska flottan hade utlyst.
Uppdraget var att skapa ett ur som visade korrekt tid även ombord på krängande fartyg ute till havs. Harrisons klocka gick bara en femtedels sekund fel per dygn, oavsett om det rådde kraftig sjögång eller stiltje.
Ekonomihistorikern Lewis Mumford har lyft fram klockan som den viktigaste förklaringen till den industriella revolutionen i 1700-talets England.
Klockan gjorde det nämligen möjligt att betrakta tid som en vara, som kunde köpas och säljas.
Uren bidrog därför till att öka kraven på effektivitet. I det framväxande industrisamhället fick studiet av hur man bäst utnyttjar arbetstiden stor betydelse och begreppet ”tid är pengar” myntades.
Samtidigt började människor redan tidigt protestera mot klockans makt över deras liv. Kanske är det därför inte så underligt att många i dag tar av sig klockan under semestern – som ett sätt att markera att man då lever ett friare liv.