I den amerikanska delstaten Massachusetts var den korta vinterdagen redan slut. I skenet från brinnande facklor slet hundratals män med ishackor och sågar.
Det rök ur munnarna på dem ock i fackelskenet såg de ut som fladdrande skuggor ute på den frusna sjön. De kunde inte tillåta sig att sluta arbeta. Ett oväntat töväder kunde förstöra isen och det skulle kosta en förmögenhet.
Männen delade upp isen i block. En del skulle till New Orleans och Charleston, annat till ännu mer fjärran hamnar som Havanna, Calcutta och Singapore.
”Den som ger upp vid första motgång blir aldrig en hjälte i kärlek, krig eller affärer.” Frederic Tudor
Uppe på stranden stod en kortväxt man klädd i en tjock päls. Ur fickan drog han upp en anteckningsbok och med sirlig handstil skrev han:
”Frosten täcker fönstren, hjulen knarrar, pojkarna springer, vintern härskar och is till ett värde av 50 000 dollar flyter framför mig på Fresh Pond-sjön.”
Mannens namn var Frederic Tudor och den jättelika istäckta sjön framför honom var hans rike. Många år tidigare, 1805, hade alla skrattat åt honom när han föreslog att man skulle frakta is till södern och sälja den.
Det var då det. I dag var det inte längre någon som hånade Frederic Tudor – ”Iskungen”.
Barn av ett krig
Kanonmullret från det amerikanska frihetskriget hade knappt hunnit tystna då Frederic Tudor föddes in i en välbärgad advokatfamilj år 1783.
Pojken var lika rastlös och full av idéer som den unga nationen själv. Tretton år gammal sattes han i latinskola i Boston men han upptäckte snart att böcker och teorier inte var något för honom.
I 1833 sendte Frederic Tudor et skip med 200 tonn is til India, der de færreste hadde sett is. Noen trodde at isen var en frukt som vokste på trær.
Han längtade efter det verkliga livet. Föräldrarna lät Frederic få sin vilja igenom – han fick börja som lärling i en butik.
Det var dock inte tillräckligt för att tillfredsställa den rastlöse och kreative pojken som senare försökte sig på en karriär som uppfinnare och utvecklade en länspump för att göra fartyg osänkbara.
Uppfinningen blev ingen succé.
När Frederic var 17 år skickades hans bror William till Kuba för en kurvistelse. Den äventyrslystne Frederic följde med.
På våren var Kuba ett karibiskt paradis med tropiska frukter, vita sandstränder och svalkande vågor. Sedan kom sommaren, med kvävande hetta, moskiter och malaria.
På vägen hem tillbringade Tudor flera veckor i Charleston i South Carolina. Där var det om möjligt ännu varmare.
”Hettan får tungan att hänga utanför munnen”, skrev han i sin dagbok.
Till och med drinkarna var ljumma och han längtade hem till Massachusetts – kalla, friska vintrar och sjöar fulla av klar, svalkande is. Han fick en idé.
Ingen vågar hyra ut till ismannen
Hemma i Boston köpte Tudor en anteckningsbok. På framsidan ritade han ett ishus av det slag han sett lokalborna lagra isblock i, nära familjens lantställe.
På första sidan skrev han: ”Den som ger upp vid första motgång utan att slå nästa slag når aldrig framgång och blir aldrig en hjälte i kärlek, krig eller affärer.”
De orden kom att bli hans motto under hela livet. Några dagar senare skrev han ned sin stora plan: ”Boston 1 augusti 1805. William och jag har i dag beslutat att samla alla våra tillgångar och sätta igång vårt projekt – att frakta is till Västindien under kommande vinter.
Det var på den karibiska ön Martinique som Tudor ville sätta sin plan i verket. Han skickade sin bror i förväg för att ingå ett avtal med lokalbefolkningen.
Under tiden förberedde sig Tudor genom att läsa allt om hur is sågades upp, förvarades och transporterades.
Sedan lät han ta upp tonvis med is från en sjö i närheten av där han bodde.
Isen skördades med såg
Precis som en bonde var Frederic Tudor helt beroende av vädret. Isen måste ha tid att växa innan den så småningom kunde skördas.
Is-skörden började när kölden var som hårdast. När isen var 40-50 cm tjock var den tillräckligt stark för att bära tyngden av de hundratals arbetare som krävdes för jobbet.
Töväder kunde förstöra isen när som helst, och skörden måste därför klaras av så snabbt som möjligt.
I början sågade Tudors män ut varje enskilt isblock med såg. Arbetet var mycket tidskrävande, och år 1825 utvecklade en av hans isleverantörer, Nathaniel Wyeth, en helt ny metod för att skära is.
Han spände en specialtillverkad plog med ett stort sågblad för en häst. Plogen kunde skära upp 30 cm djupa, snörräta rader i isen.
Samtidigt markerade en metallarm med ett litet sågblad var plogen skulle skära nästa fåra. Processen upprepades sedan åt andra hållet, och allra sist skars isblocken loss helt med en såg.
Med den nya metoden kunde Tudor massproducera jämnstora isblock som höll bättre än de grovt uppsågade blocken.
Senare uppfann Wyeth en ännu större isplog, som kunde skära två djupa fåror på en gång.
Därpå försökte han hyra ett fartyg. Redarna tyckte att han var helt galen. Ingen ville hyra ut ett skepp för en last som skulle smälta bara några dagar efter avfärd. De var rädda att smältvattnet skulle förstöra både skrov och övrig last.
Tudor köpte då briggen Favourite för 4 000 dollar. Några dagar efter avsegling skrev tidningen Boston Gazette: ”Detta är inte ett skämt. Ett fartyg anmäldes vid tullhuset med en last is. Det hade kurs mot Martinique. Låt oss hoppas att projektet inte halkar omkull.”
Affärerna börjar i Karibien
På våren 1806 anlände Tudor till Martinique med sin islast. Resan hade tagit tre veckor och en stor del av isen hade smält på vägen. Tudor lät sig dock inte nedslås. Han började genast dela ut flygblad med reklam för den is som hade klarat hela resan söderut.
”I dag den 7 mars, och ytterligare tre dagar, säljer vi ett parti IS i gott skick fraktat till denna hamn från Boston. Obs! Medtag ett tygstycke att packa isen i, då bevaras den under lång tid.”
Frederic Tudor byggde stora lager för sin is i Indien. Ett av dem låg i staden Madras och kunde hålla isblocken kalla i månader. Huset byggdes senare om till ett palats.
Brödernas förhoppning var att Martiniques befolkning skulle vallfärda för att köpa is att kyla mat och inte minst drycker med. Men det vara bara ett fåtal lokalbor som dök upp, och bland dem var det ytterst få som förstod hur de skulle hantera den smältande isen:
”Befolkningen använder de mest underliga metoder för att förvara isen. Några bär den gatan fram under middagssolen, en del lägger den på ett fat framför dörren och beklagar sig när den smälter.
Andra lägger isen i en hink med vatten, eller till och med i salt!” skrev en frustrerad Tudor till sin svåger.
Han var dock säker på att hans is skulle bli populär. Det gällde bara att övertyga de potentiella kunderna. Och att tänka långsiktigt.
Tudor skänkte därför gratis is till öns mest populära barer för att de skulle börja sälja kylda drinkar. Han hoppades att kunderna aldrig mer skulle acceptera ljumma drycker när de väl hade vant sig vid de kalla drinkarna.
Projektet på Martinique kostade Tudor 4500 dollar. Ändå var han övertygad om att världen skulle börja älska hans is.
Tudor blir affärsman
År 1807 seglade Frederic Tudor ännu en gång mot Karibien med en last is. Nu var målet Kuba – där idén om ishandeln hade fötts.
Inledningen lovade inte gott. Under ett möte med guvernören vägrade tolken först att översätta amerikanens ström av ord. Han tyckte idén var alldeles för absurd för att ens presentera den för guvernören! Men till slut fick Tudor sitt avtal – sex års monopol på all handel med is på Kuba.
Med monopolet säkrat investerade Tudor i ett stort antal ishus där isen skulle lagras sedan den lossats. Det krävde stora lån, men han hade hela tiden kalkylerat med att förlora mycket pengar de första åren.
Alla var dock inte lika tålmodiga. År 1812 blev han dragen inför rätta av en av sina kreditorer.
”I måndags arresterades jag och låstes in i Bostons fängelse på grund av skulder. Det var säkert oundvikligt, men jag hade hoppats slippa, eftersom mina affärer efter sju års slit nu äntligen ser lovande ut”, skrev Tudor.
När Frederic Tudor var barn såg han ofta hus för förvaring av is i Massachusetts. Men söderns hetta krävde bättre isolering.
Tjocka väggar och sågspån höll isen kall i månader
Frederic Tudors största utmaning var att förvara isen.
I de stora islagren vid Massachusetts stränder kunde isen ligga i flera år. Svårare var det att frakta isen ombord på fartyg genom de heta, tropiska områdena.
Det var därför nödvändigt för Tudor att hitta ett material som han kunde isolera isblocken med så att de inte skulle smälta i värmen.
Det bästa isoleringsmaterialet visade sig vara sågspån, som dessutom var mycket billigt.
Under seglatsen till Indien år 1833 isolerade Tudor hela lastrummet med en blandning av halm, bark och sågspån, och det mesta av isen kom fram i gott skick.
Samma teknik använde han i ishusen, vars tjocka väggar, isolerade med sågspån, höll isen sval i tropikerna.
Med hjälp av sina vänner fick han ihop tillräckligt med pengar för att betala av skulden och släpptes ut ur fängelset. Motgången hade emellertid inte knäckt honom, nu tänkte han erövra städerna i USA:s sydstater.
År 1817 öppnade han ett ishus i Charleston och året därpå i Savannah. Han hade samma strategi som på Martinique: En aggressiv marknadsföring och fina introduktionserbjudanden.
I sina flygblad skrev han att det bästa sättet att transportera isen var att packa in den i en matta. ”De kan köpas i lämplig storlek i ishuset för 1 dollar stycket.”
Frederic Tudor hade blivit affärsman med stort A.
Indierna jublar över Bostons is
År 1819 ägde Frederic Tudor en mängd ishus i USA, på Kuba och på Martinique. Isförsäljningen gick strålande. Han skrev till en vän att han bara under årets första månader hade sålt is för 30 000 dollar och räknade med att sälja för 8 000 dollar till.
”Om det finns någon verklig lyx så måste det vara denna”. En samtida historiker om Tudors isimport.
Några månader senare tvingades han dock konstatera att hela hans kapital var borta på grund av en varm vinter och en allmän lågkonjunktur. Deprimerad skrev han: ”Jag äger inte så mycket som en enda dollar. Det är över!”
Det tog honom tre år att komma på fötter igen och då började han till och med att expandera sitt isimperium. Denna gång satsade han på destinationer hundratals mil bort.
I många år hade han drömt om att frakta is till Indien. Han var övertygad om att de brittiska kolonierna törstade efter is som kunde hålla drinkar och gurksmörgåsar kalla.
År 1833 lastades 200 ton is på fartyget Tuscany i Bostons hamn. Målet var Calcutta i Indien och resan tog hela fem månader. Trots att skeppet korsade ekvatorn två gånger kom man fram med inte mindre än 100 ton is i behåll.
Isen från Boston blev en sensation bland både brittiska kolonisatörer och infödda. ”Om det finns någon verklig lyx så måste det vara denna”, skrev en samtida indisk historiker entusiastiskt.
Se hur isen utvanns:
Väderförhållandena var avgörande för en bra isskörd. När det är som kallast, och isen har vuxit sig tjock, kan utvinningen påbörjas.
1: Isen görs fri från snö
Innan isskörden kan börja, måste all snö plogas bort, tills isytan är helt ren och slät.
2: Plog skär fåror
Med en hästdragen isplog skär arbetarna upp isytan i ett rutmönster, med upp till 30 cm djupa fåror.
3: Blocken skärs loss
Den sista delen av isblocken skärs loss med vanliga issågar.
4: Isen tas upp
Allra sist drar man upp de lösa blocken ur vattnet med ishackor. De fraktas till närmaste islager.
För andra blev upplevelsen närmast en chock. ”En indier var modig nog att röra vid isen men trodde att han brände sig, lindade in handen i kjorteln och stormade iväg, tätt följd av oroliga åskådare”, berättade Tudors kapten efter en av de följande resorna.
Isen var så populär att Calcuttas invånare samlade in pengar för att bygga en lagerlokal för den.
”Tanken på att ha den renaste is tillgänglig hela året är oemotståndlig”, skrev en indier.
Alla använder is
När handeln med Indien kommit i gång kunde Tudor äntligen betala alla sina kreditorer. Nu började alltfler affärsmän i Boston till slut inse att ishandel faktiskt inte var någon galenskap, utan en lukrativ verksamhet.
År 1855 arbetade tolv bolag med ishandel bara kring Boston. Samtidigt blev det allt vanligare med isskåp i hemmen – ett enda isblock kunde kyla mat och dryck i flera dagar.
150 år efter Tudors död används fortfarande is för att kyla mat och dryck i Indien. De fattigaste har sällan råd med kylskåp.
Trots tilltagande konkurrens var Frederic Tudor nöjd. Hans vision att sälja is till jordens hetaste trakter hade blivit verklighet. År 1864 dog han som en välbärgad man, 80 år gammal.
Efter Tudors död fortsatte ishandeln med full styrka. Bara under åren 1879–80 köpte amerikanerna över 5 miljoner ton is. Först när kylskåpen började massproduceras på 1920-talet var äventyret över.
Det sista ishuset i Massachusetts stängde år 1942. I dag kan turister se de forna ishusen som står övergivna i Indiens många hamnstäder; minnesmärken efter iskungen Frederic Tudor som vägrade ge upp.