Hur väcktes vi innan väckarklockor fanns?

De första systematiska försöken att vakna innan solen gick upp kan dateras till antiken, då man experimenterade med vattenur.

De första systematiska försöken att vakna innan solen gick upp kan dateras till antiken, då man experimenterade med vattenur.

Shutterstock

Innan elektrisk belysning uppfanns på 1800-talet gick de flesta till sängs vid mörkrets inbrott och gick upp med solen.

De första försöken att väckas utan naturens hjälp gjordes under antiken med hjälp av vattenur.

De påminde om timglas och bestod av vattenbehållare, ur vilka vattnet rann via ett litet hål.

I vattnet låg till exempel små kulor, som föll ur och träffade en metallskiva, när vattnet runnit ut.

Det sägs att den grekiske filosofen Platon (427–347 f.Kr.) hade ett vattenur, så att han skulle komma upp till sin morgonundervisning.

På andra sidan jorden använde kineserna ljusur för att vakna. Det bestod av ett vaxljus, som innehöll spikar.

När ­ljuset brann ner lossnade de tunga ­spikarna och föll ner i en metallåda, varpå bullret väckte den sovande.

En del knocker-uppers väckte kunderna med hjälp av blåsrör.

© Topfoto/Ritzau Scanpix

Mekaniska ur dök upp i Europa på 1300-talet.

En del kunde visserligen ställas in för att väsnas vid en viss tidpunkt, men de var dyra och otillförlitliga.

Många valde därför alternativa väckningssätt; britter kunde till exempel anlita knocker-uppers – personer som höll sig vakna för att väcka sina kunder.

Väckningen skedde genom att de bankade på kundens fönster med en käpp eller sköt småsten mot det med ett blåsrör.

Väckarklockor blev vanliga först på 1870-talet, då det amerikanska bolaget Seth Thomas Clock Company tog patent på ett litet, praktiskt ur.