Fältkirurg uppfann den mobila blodbanken

Soldaterna dog av brist på blod

Konflikten i Spanien var ett inbördeskrig som gagnade mer i teorin än i praktiken. Francos kupp stöddes av både Hitler och Mussolini, som såg en chans att visa sin styrka och testa sina senaste krigsmaskiner. Regeringsstyrkorna fick sina vapen från Sovjetunionen.

När deras regeringar inte agerade började frivilliga från andra länder att strömma till Spanien för att slåss mot Franco.

De samlades i Internationella brigaden, en styrka som så småningom kom att omfatta hela 35 000 man från 60 olika nationer. Det var denna styrka som Bethune hjälpte med avancerad läkarvård.

Det fanns massor att göra. Frontlinjen gick rakt genom Madrid och såväl stadens sjukhus som de provisoriska fältsjukhusen var överfulla med patienter. Till och med lyxhotellen var fyllda till bristningsgränsen med sårade. Överallt rådde det brist på bedövningsmedel och medicin.

Men en sak bekymrade Bethune mer än allt annat: Unga soldater som skulle kunna räddas förblödde eller hamnade i chock av blodförlust innan de hann få vård.

När Bethune tillsammans med en journalist reste genom det krigshärjade landet slogs han av en tanke.

”Jag tror jag har en idé”, sade Bethune och slog handen i det lilla bordet mellan sätena. Om soldaterna nu hann förblöda innan de kom till sjukhusen, fick Bethune i stället köra ut blodet till soldaterna vid fronten. Fröet till världens första mobila blodbank hade såtts.

Transfusioner var primitiva

Bethunes plan hade en bakgrundshistoria. Under sin tid som läkare på Sacre Coeur-sjukhuset i Montreal i Kanada hade han utfört blodtransfusioner och sett hur blodtillförsel omedelbart räddade liv.

Nu tog Bethune på sig uppgiften att leverera donerat blod och utföra transfusioner på soldaterna direkt vid fronten. Det var dock lättare sagt än gjort.

Transfusioner hade utförts i århundraden men inte förrän nyligen hade forskarna kommit på ett sätt att spara och transportera blod. Ingen hade dock försökt frakta blod till fronten tidigare.

I Kanada hade Bethune oftast fört över blodet direkt från donator till patient med hjälp av två kanyler och en slang.

Endast i sällsynta fall förvarades blodet i kylskåp, och då bara i några timmar före transfusionen. I Spanien var han tvungen att frakta blodet långa sträckor på dåliga vägar.

Bethune lät sig inte avskräckas.

Han köpte en skåpbil av märket Ford att transportera blod och utrustning i. Jättebilen hade träpanel på utsidan och såg ut som en korsning mellan en hundkoja och en likbil.

Det gick inte att få tag på någon bra bil i Spanien så Bethune tvingades resa till London för att köpa den. Bak i bilen placerade han ett fotogendrivet kylskåp som skulle hålla blodet kallt.

När Bethune återvände till Madrid i mitten av december övertog han en lägenhet och inrättade den som sin blodbank.

Kylskåpet i bilen visade sig bli ett ständigt irritationsmoment eftersom temperaturen var omöjlig att reglera. Den första enheten blod som Bethune plockade ut ur kylskåpet var djupfryst.

Den fotogendrivna apparaten kunde inte hålla en jämn temperatur och problemet löste sig inte förrän Bethune bytte ut den mot ett kylskåp som drevs med butangas. Det gav en stabil temperatur under transporten.

Trots de inledande problemen kunde bilen snart börja köra runt. I ett brev till sina chefer i Kanada berättade Bethune förtjust att hans blodbank bara på några dagar hade fått 800 donatorer och att de snart skulle vara uppe i 1 000.

”Just nu tappar vi omkring 3,8 liter blod varje dag. Blodet hålls kallt i vårt kylskåp. När vi får en förfrågan från sjukhuset flyttas blodet till uppvärmda vakuumflaskor och bärs i ryggsäckar. På så vis är vi redo att börja arbeta med detsamma”, förklarade Bethune.

Gav transfusion under bombregn

Ambulansen körde i skytteltrafik dag och natt.

Ibland tvingades Bethune eller någon av hans medarbetare köra genom barrikader och spärreld för att genom-föra transfusioner i mörka källare medan huset över dem skakades av bomber.

”I en burk fylld med varmt vatten värmde jag upp en flaska med nästan iskallt blod. Under tiden lade Loma (assistenten) fram en liten blank spruta med pump och undersökte venen i mannens armveck”, berättar Bethunes kollega Hazen Sise om en blodtransfusion vid fronten, och fortsätter:

”Granaterna började falla allt tätare, fönstren skakade och instrumenten hoppade runt i sina glasbehållare ... Loma satte in nålen och vi började koppla till slangarna.” Tack vare blodtransfusionen kunde den lokale läkaren börja operera patienten.

Bethune försåg donatorer med mat

Det var värt alla vedermödor när Bethune och hans kolleger fick uppleva hur en svårt sårad patient kunde återvända till livet på ett nästan mirakulöst sätt efter en enkel blodtransfusion.

”Den skadade var blek, svettades och befann sig nästan i koma, men så började vi pumpa in blod i venen på armen och förändringen var mirakulös”, skrev Sise entusiastiskt. ”Man kunde se mannen återfå livet, det var den finaste belöning vi kunde få.

Att bokstavligen slita dem ur dödens klor (...) se dem lyssna och se sig omkring ... På bara några minuter väcktes de till liv framför dina ögon. Det var extraordinärt.”

Trots framgångarna var Bethunes arbete inte problemfritt. Francos trupper blockerade livsmedelsförsörjningen till stora delar av landet och under kriget dog omkring 25 000 människor av svält och undernäring.

Bethune gjorde allt för sina donatorer, han försåg dem till och med med konserverat kött och sherry, men Madridbornas hälsa var så dålig att det började gå ut över kvaliteten på blodet.

Barcelona låg däremot långt från fronten och där var invånarna relativt välnärda och lämpliga som donatorer. Bethune inledde ett samarbete med den spanske läkaren Frederic Durán-Jordà, som hade inrättat en blodbank i staden i samband med att kriget bröt ut.

Från och med nu skulle Barcelona vara centrum för bloddonationerna. Efter tappningen förvarades blodet i förseg-lade flaskor och skicka-des med Bethunes ambulanser till städerna vid fronten, bland annat till Madrid, Valencia och Córdoba.

I februari 1937 kunde Bethune rapportera att han hade lyckats samla alla transfusionsenheter på socialisternas sida under en gemensam ledning och att han hade organiserat deras arbete:

”Vi betjänar hundra sjukhus och mottagarstationer längs fronten”, skrev Bethune stolt. ”Vi samlade in och gav 38 liter blod i januari. Räkna med att det ökar till 95 liter denna månad. Detta är den första samordnade blodtransfusionsservicen i den militära och den medicinska historien.”

Efter framgångarna började Bethune planera för hur hela den socialistiska armén skulle kunna utrustas med mobila blodbanker.

Men innan han hann sätta sina nya planer i verket inlemmades hans blodbank under arméns officiella medicinska enhet, Sanidad Militar, och påtvingades ett kontrollråd som bestod av två spanska läkare.

Bethune skickades diskret på en föreläsningsturné till Nordamerika och vägrades därefter inresetillstånd i Spanien.

Officiellt lämnade Norman Bethune Spanien i bästa samförstånd med kolleger och myndigheter, men i själva verket misstänktes han för spioneri.

Bethunes assistent, journalisten Kajsa Rothman från Karlstad, förmodades vara spion- åt Franco eftersom hon inte ville berätta om sitt förflutna.

I själva verket hade hon tidigare i livet bl.a. vunnit en maratontävling i dans och arbetat som journalist, men det var när hon tjänstgjorde på en resebyrå i Barcelona som hon lät sig värvas som frivillig för att arbeta som sjuksköterska och ambulansförare på regeringssidan.

Bethune och Rothman blev förälskade – det blev början till slutet för hans spanska mirakel.

Norman Bethunes karriär som fält-kirurg hade varit relativt kort, men hans mobila blodbank blev ett genombrott. Under andra världskriget blev de mobila blodbankerna räddningen för hundra-tusentals soldater.