Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Dynamit gjorde Alfred Nobel till ”dödens köpman”

Alfred Nobel tog år 1867 patent på dynamit. Sprängmedlet gjorde honom stenrik, men även ökänd, för uppfinningen tog livet av många tusen människor. Själv drömde han om att göra världen till en bättre plats.

Science & Society Picture Library/Getty Images

År 1847 står den italienske kemisten Ascanio Sobrero i sitt laboratorium i Turin och häller en droppe tjock, gulaktig vätska i en glas­kolv.

I åratal har han försökt framställa ett sprängmedel som är kraftfullare än krut. På kolvens botten ligger nu resultatet: nitroglycerin – en blandning av glycerin, svavelsyra och salpetersyra.

Droppen exploderar, och glasskärvor skadar Soberors ansikte.

Vätskan ska värmas, men Ascanio Sobrero hinner knappt ens tända en låga under kolven förrän vätskan exploderar, och glasskärvor skär honom i ansiktet.

Olyckan vanställer Ascanio Sobreros ansikte för livet, och omskakad beslutar han sig för att glömma allt om nitroglycerin.

Men Sobreros arbete är redan känt av kemister i Europa och USA, för italienaren har beskrivit sina experiment med nitroglycerin i vetenskapliga artiklar.

En av de intresserade kollegorna är en ung svensk kemist vid namn Alfred Nobel.

Till skillnad från Sobrero ser han en ljus framtid för ämnet – bland annat för att spränga tunnlar till järnvägar.

Först måste Nobel dock tygla nitroglycerinet – en livsfarlig uppgift, som kommer att kräva ett högt pris.

Familjen var oerhört driftig

Droppe exploderade med knall

Alfred Nobel fick sin första upplevelse av nitrogly­­cerin i laboratoriet hos sin ryske kemi­lärare, professor Nikolaj Zinin.

Inför studenterna hällde professorn en droppe nitroglycerin på ett städ.

När han slog på droppen med en hammare, exploderade sprängämnet.

”Det lät som ett pistolskott”, skrev ­Alfred Nobel senare.

Demonstrationen ägde rum i Sankt Petersburg 1854. Alfred Nobel var en va­ken, kemiintresserad tjugoettåring.

Lusten att arbeta med explosiva ämnen låg i släkten. Hans far hade 1838 flyttat till Sankt Petersburg för att tillverka sjöminor åt tsarens flotta. Fyra år senare reste frun och barnen efter.

Alfred hade hört talas om nitroglycerin redan 1850, när han studerade kemi tillsammans med Ascanio Sobrero i Paris, men demonstrationen hos professor Zinin gjorde att han fick upp ögonen för vätskans potential.

”Under vissa förhållanden detonerar vätskan med enorm kraft.”
Ascanio Sobrero, nitroglycerinets uppfinnare.

Minnet av Sobreros vanställda ansikte eller den italienske kemistens varningar kunde inte stoppa den unge Nobel.

”En enda upphettad droppe antänds och brinner kraftigt. Under vissa förhållanden detonerar vätskan med enorm kraft”, hade Sobrero skrivit som en varning i sina anteckningar.

Men Alfred var säker på sin sak: Nitroglycerin skulle bli en guldgruva för familjeföretaget.

Dynamit var en av de uppfinningar som Nobel försökte skydda med hjälp av 355 ­globala patent.

© Look and Learn/Bridgeman Images

Alfred Nobel var rena idésprutan

Alfred Nobel plågades hela sitt liv av melankoli och ensamhet.

För att motverka det försökte han hålla sin hjärna sysselsatt med att komma på tekniska lösningar – och det ledde till en uppsjö av idéer.

”Kommer jag på 300 idéer om året, och bara en av dem är användbar, är jag nöjd”, skrev Nobel till en vän. Av de 87 patent Nobel fick i Sverige och England, var 58 för vapen och sprängmedel.

  • Enkel gasmätning

    Gas användes i mitten av 1800-talet i bland annat hemmets lampor och i gasspisar.

    År 1857 tog Nobel patent på en gasmätare, som gjorde det enkelt att läsa av hur mycket gas husägaren hade förbrukat.

  • Bättre järn

    Dåtidens gjutjärn var ofta skört på grund av orenheter – 1847 kollapsade till exempel en ­engelsk gjutjärnsbro, när ett tåg var på väg över den.

    År 1879 tog Nobel patent på en metod för att kemiskt rena råjärn från orenheter.

  • Tåligare syntetiskt gummi

    År 1893 tog Nobel patent på framställning av konstgummi, som var billigare än natur-gummi från Asien. Nobels ­uppfinning tålde dessutom kemiska rengöringsmedel.

  • Raketer tog flygfoton

    Om en fotograf på 1800-talet ville ta flygfoton fick han använda en varmluftsballong.

    Nobel konstruerade i stället en raket med inbyggd kamera. Hans flygfoto av Karlskoga är bevarat. 
    
  • Dynamit var mest lukrativt

    De flesta av Nobels patent gällde sprängmedel, och uppfinningen av dynamit gjorde honom förmögen.

    Senare tog han patent på flera förbättringar av dynamit – bland annat gummidynamit, eller spränggelatin, som var kraftfullare än vanlig ­dynamit.

    Det bestod av cirka nittio procent nitroglycerin och cirka tio procent nitrocellulosa.

Sprängde sönder isen

Tillsammans med sin far började Alfred experimentera med nitroglycerin i minfabrikens laboratorium.

Det största problemet var att det verkade krävas en detonator för att vätskan skulle detonera på ett kontrollerat sätt.

Som demonstrationen på städet hade visat exploderade droppen av bara slaget med hammaren.

Alfred testade att blanda krut i nitroglycerinet och antända det. En portion stor som en fingernagel räckte för att åstadkomma en kraftig låga, som i sin tur antände nitro­gly­cerinet.

Ex­pe­ri­men­ten fick dock avbrytas, när Ryssland 1856 förlorade Krim­kriget mot England och Frankrike.

Alla beställningar av minor från faderns fabrik annullerades, och 1859 gick Alfreds far i konkurs.

Sönerna stannade i Ryssland för att rädda spillrorna av bolaget, medan de ruinerade föräldrarna återvände hem till Sverige.

Upplevelsen ledde till en rädsla för ekonomiskt obestånd, som kom att prägla den unge Alfred för livet.

”Jag har emellanåt kämpat mot stora svårigheter, men har trots det aldrig – inte med en enda dag – överskridit en betalningsfrist. Det ger mig rätten att kräva samma precision av andra”, förmanade Nobel senare en bekant, som inte betalat tillbaka ett lån i tid.

Motgången fick inte Alfred Nobel att tappa lusten att arbeta med nitroglycerin.

Tack vare framför allt storebror Ludvig kom familjeföretaget i Ryssland på fötter igen – med produktion av bland annat verktyg och järnbeslagna kanonhjul.

Sprängmedlen blev kraftfullare

Genom historien har människan ständigt utvecklat nya och bättre sprängmedel. Nobels dynamit var tillräckligt säker för att gruvor, järnvägsbolag och många andra skulle våga använda sprängmedlet.

Framgångarna gav de tre bröderna möjlighet att stanna i Ryssland och fortsätta med experimenten.

I stället för att antända direkt med eld testade Nobel en stubin och tändhatt i form av en liten kopparkapsel med det ytterst explosiva ämnet kvicksilverfulminat.

Stubinen satt ihop med tändhatten i behållaren med nitroglycerin. Stubinens andra ände kunde dras till en position på säkert avstånd, där den tändes.

När lågan via stubinen nådde fram till tändhatten sprang hela behållaren i luften.

Vintern 1862 testade bröderna den primitiva laddningen på den tillfrusna floden Neva i Sankt Petersburg.

Explo­sionen slungade upp väldiga isflak och kaskader av vatten i luften.

Alfred Nobel var den förste som lyckats omvandla instabilt nitroglycerin till ett effektivt och praktiskt användbart sprängämne.

Säkerheten var hög på dynamitfabriken

Shutterstock

Vallar isolerade vid olycka

Alla dynamitfabrikens byggnader stod för sig själva – omgivna av höga vallar. På så sätt kunde bränder inte sprida sig.

Shutterstock

Tryckvåg leddes uppåt

Taken låg löst, så vid en olycka skulle ­explosionens tryckvåg ledas uppåt i stället för ut mot sidorna.

Shutterstock

På avstånd från städer

Nobels dynamitfabriker anlades utanför städerna. Det skulle förhindra explosionskatastrofer, och att en brand i staden spred sig till fabriken.

Shutterstock

Femtio gånger kraftfullare

Alfred skrev entusiastiskt till sin far, och utifrån sonens beskrivning började fadern experimentera i Sverige.

Men i stället för att använda stubin hällde han nitroglycerin över krut och tände eld. Fadern ansåg att stora vinster väntade dem:

”Jag kan berätta för dig att ett riktigt framgångsrikt resultat uppnåtts med krut. Tillverkningen av detta (sprängämne, red.) kan bli en enorm verksamhet, speciellt i Ryssland. Du måste därför så snabbt som möjligt återvända hem för att hjälpa din gamle far med det fortsatta arbetet”, skrev han i juli 1863.

Livrädd att pappans experiment skulle sluta fatalt, ilade Alfred till Stockholm.

Att tillsätta mer krut skulle göra blandningen livsfarlig, och professor Zinin uppskattade att den gulaktiga vätskan var mer än femtio gånger så kraftfull som krut.

För Alfred Nobel var arbetet med att hitta rätt detonator långtifrån slut.

© Public domain

Fadern hade med ekonomiskt stöd från sina söner hyrt malmgården Heleneborg i Stockholm och inrett ett laboratorium i ett skjul i trädgården.

Där fortsatte fadern och sönerna försöken. Yngste brodern, sjuttonårige Emil, hjälpte också till.

Alfred, som nu var trettio år gammal, slet arton timmar om dygnet med att konstruera och testa olika detonatorer.

Han ignorerade hosta och yrsel, och vissa dagar glömde han bort att äta.

Det hårda slitet bar frukt: Alfred kom på att han kunde använda en urholkad träkork och fylla den med några gram krut.

Korken pressades in i öppningen på en metallbehållare fylld med nitroglycerin. Från korken stack stubinen ut.

Far och son testade detonatorn, och när lågan nådde krutet via stubinen exploderade behållaren med en smäll.

Krutkorken och behållaren gav en koncentrerad detonation, som utlöste vätskans sprängkraft med kolossal styrka.

I oktober 1863 tog Alfred Nobel svenskt patent på sin upptäckt, och beställningarna började strömma in.

En behållare med nitroglycerin var lättare att hantera och placera än löst krut och därmed idealisk för att spränga sig fram genom Sveriges bergiga landskap för att till exempel dra fram järnvägar.

Dynamit kräver mer än en tändsticka

Gamla västernfilmer kan ge intryck av att dynamitstavar exploderar bara de förses med en stubin, som man sätter en tändsticka till, men av säkerhetsskäl var Nobels uppfinning svår att antända.

För att få dynamit att explodera krävdes både stubin och en tändhatt, eller sprängkapsel, som kunde utlösa dynamitens våldsamma krafter.

Pbroks13

Stubin

1800-talets stubiner av svartkrut och ­jutefibrer brann med en hastighet av 60 centi­meter per minut.

Pbroks13

Tändhatt

Ett metallrör fyllt med svartkrut exploderade, när stubinen brann ner till den.

Pbroks13

Dynamitstav ­

Kraften i tändhattens ­explosion fick dynamitstaven att explodera. 150 gram dynamit räckte för att spränga bort en tjock trädstam.

Pbroks13

Demonstration skakade armén

Alfred Nobel insåg att nitroglycerinet kunde användas i krig, och i november 1863 demonstrerade han och hans far sprängmedlet för kungen och försvarsledningen.

Demonstrationen ägde rum på fästningen Karlsborg vid Vättern.

Åskådarna tittade på, medan Nobel hällde ämnet i fänghålet på en kanon framför fästningen.

Blandningen var emellertid för gammal, så att nit­ro­gly­ce­rinet sipprat ut, och ville inte antändas.

Nobel blev tvungen att tänka snabbt: han hällde lite av blandningen i en hastigt framskaffad järnkruka och tillsatte lite nytillverkat nitroglycerin för att utlösa en explosion.

Han tände stubinen, och när lågan nådde krukan hördes en öronbedövande smäll, och den improviserade granaten flög åttio meter genom luften.

Demonstrationen var ingen succé. Arméns representanter var förskräckta och ansåg att blandningens sprängkraft var alltför våldsam för att den skulle kunna användas på slagfältet.

Motgången avskräckte emellertid inte Nobel, som fortsatte arbetet med att få fram en stabilare och effektivare detonator.

Sommaren 1864 kom han på att han kunde använda en sprängkapsel i form av ett litet metallrör fyllt med krut.

När lågan nådde röret via stubinen blev explosionen ännu kraftigare, eftersom röret koncentrerade tändämnets detonation.

”Han såg mer ut som en blodig köttklump än som en människa.”
En tidnings beskrivning av ett offer för explosionen i Alfred Nobels laboratorium, 1864.

Det såg ut att vara en avgörande upptäckt, men Alfred hann inte glädjas åt den, förrän en katastrof inträffade.

Hans bror Emil höll tillsammans med ett par assistenter på att framställa nitroglycerin i skjulet på Heleneborg, när bland­ningen blev för varm och sprängde skjulet och ett lager av färdigt sprängmedel i luften.

I den intilliggande byggnaden blåstes Alfred omkull av tryckvågen och täcktes av glassplitter från de krossade fönster­rutorna.

Explosionen fick ”omgivande byggnader att skaka i grunden”, stod det dagen därpå i Aftonbladet.

När branden i skjulet släckts hittade man fem döda. En av dem var Emil.

De dödas kläder hade blåsts av från kroppen, armar och ben hade slitits av.

En över­levande fördes till sjukhuset på en bår.

”Han såg mer ut som en blodig köttklump än som en människa”, berättade Aftonbladet.

Sprängoljan sålde som smör

Händelsen blev en chock för Alfred. Varken han eller pappan hade trott att det nya nitroglycerinet kunde explodera utan detonator.

Precis som med pappans konkurs i Ryssland blev olyckan och Emils död emellertid inget familjen pratade om.

I stället arbetade Alfred vidare i hopp om att få fram en säkrare version av sprängmedlet.

”Nobel kan väl lika gärna lägga en mina under huset?”
Klagomål på Nobel från en granne, 1865.

Grannarna till Heleneborg var oroliga och rädda att explosionen i skjulet skulle upprepas.

”Nobel kan väl lika gärna lägga en mina under huset?” klagade en av grannarna.

Myndigheterna var också bekymrade och utfärdade ett förbud mot ”att framställa och lagra sprängämnet inom ett bostadsområde”. Alfred fick hyra en pråm och gav sig ut i Stockholms skärgård.

I ett laboratorium på båten fortsatte arbetet med vad Alfred kallade ”Nobels patenterade sprängolja”.

Vätskan var ingen olja, och dynamit var den inte heller, men Nobel stod bara ett litet steg från sitt avgörande genombrott.

År 1865 fick Nobel myndigheternas tillåtelse att bygga en nitroglycerin-fabrik åtta kilometer utanför Stockholm.

För att skaffa startkapital grundade han och pappan Nitroglycerin Aktiebolaget.

Trots ämnets dåliga rykte efter explosionen övertygade Nobel ett antal investerare att köpa aktier i bolaget.

En av dem var Sveriges rikaste man, ­affärsmannen Johan Wilhelm Smitt.

Den investeringen behövde Smitt inte ångra, för ”sprängoljan” var en dundersuccé. På några månader steg fabrikens produktion från femtio kilo till två ton.

Järnvägar drogs fram överallt i Europa, och gruvdriften expanderade snabbt. Med Nobels ”olja” kunde gruvarbetare spränga bort dubbelt så mycket berg som de kunde göra med krut.

Ett halvt kilo sprängolja kostade cirka åttio kronor i dagens penningvärde – ett överkomligt pris för att halvera arbetstiden.

Efterfrågan var så stor att Nobel under 1860-talet uppförde fabriker i Sverige såväl som i Tyskland, Norge, Finland och Österrike.

”En av de förfärligaste olyckorna i historien.”
Amerikansk tidning, 1866.

Mängder av bedragare försökte genast snylta på Nobels framgång genom att sälja dåliga plagiat, som exploderade i händerna på folk.

Nobel fick lägga en hel del tid på att ta avstånd från kopiorna.

Den dåliga publiciteten gjorde dessutom att sprängoljan blev svår att sälja på nya marknader som USA.

År 1866 reste Nobel därför över Atlanten för att demonstrera att hans produkt var enkel och säker att använda.

Journalister och nyfikna Newyorkbor flockades vid kajen, när Alfred Nobel klev i land den 15 april.

Många amerikaner uppfattade svensken som både fascinerande och skrämmande, för landets tidningar skrev flitigt om dödliga incidenter med nitroglycerin.

”En av de förfärligaste olyckorna i historien”, stod det till exempel i amerikans­ka tidningar, när ett fartyg lastat med nitroglycerin bara två veckor före Nobels ankomst exploderade vid Panamas kust.

Nyheten om sprängmedelsolyckan i Panama spreds över hela världen 1866.

© Harper's Weekly Magazine

I en annan olycka hade portieren på ett hotell i New York i sista ögonblicket burit ut en låda med nitroglycerin på gatan.

Lådan, kvarglömd av en gäst, hade börjat ryka, när utsipprande salpetersyra frätte på träet.

Mannen hade knappt hunnit sätta ner lådan på trottoaren, förr­än den exploderade.

Fönster krossades, och en meterdjup krater bildades i trot­toa­ren. Mirakulöst nog omkom ingen.

Dödsstraff för att sälja oljan

Rädslan för nitroglycerin fick den amerikanska Kongressen att föreslå en lag, enligt vilken oaktsamt handhavande av nitroglycerinhaltiga sprängmedel skulle bestraffas med döden.

Dessutom hade Nobels fabrik i Hamburg sprungit i luften, medan han var på väg till New York – möjligheten att lyckas i USA såg ut att vara minimal, men Nobel inledde en PR-offensiv och i annonser i New Yorks dagstidningar meddelade han att han skulle de­­mon­­strera sin sprängolja i ett sten­­brott på Manhattan.

En journalist från The New York Times var på plats och berättade imponerat om begivenheten.

”Nobel öppnade en flaska och hällde ut lite av innehållet på en sten. Han satte till en tändsticka, och vätskan brann. Sålunda oskadd kastade han en behållare och en flaska med den explosiva substansen från en hög klippa och ner på marken, vilket visade att nedslag inte räckte för att få den att explodera.”

Reportaget utlöste en läsarstorm, för många uppfattade det som ett naivt intygande av en livsfarlig produkts säkerhet.

I läsar­brev utmålades Nobel som en djävul i människoskepnad, en handels­resande i död och en massmördare. Reaktionen förvånade Nobel, som hävdade att kritikerna ”förkastat all logik”.

”Ingen kan förvänta sig att ett effektivt sprängmedel kan göras tillgängligt för den breda allmänheten utan förluster av människoliv”, löd hans rättframma försvar i en tidningsartikel.

Beväpnad med revolver smugglade Nobels vän ut aktier ur Frankrike.

© Shutterstock, thomas ER

Förmögenhet smugglades ut ur Frankrike

Efter Alfred Nobels död reste hans ­betrodde vän Ragnar Sohlman 1897 på ett hemligt uppdrag till Paris.

Han skulle förhindra att skatteindrivare kom över Nobels stora förmögenhet.

Alffred Nobel hade i många år bott i Paris, och hans arv riskerade därför att beskattas enligt fransk lag.

Sohlman, som Nobel utsett till testamentsexekutor, kom på en djärv lösning för att kringgå det franska skatteväsendet: Han fick den svenske konsuln i Paris att skaffa sig tillträde till Nobels privatbostad, varpå han proppade sina väskor fulla med aktiebrev och sedlar.

På det svenska konsulatet stoppade
Sohlman värdepapperen i kuvert och körde sedan till järnvägsstationen för att posta breven till London och Stockholm.

Både Sohlman och konsuln bar pistol, medan de körde till postkontoret på stationen Gare du Nord.

Uppdraget lyckades, och Sohlman reste vidare till Ryssland för att säkra Nobels tillgångar där.

Dynamit tack vare lera

Nobel var dock inte döv för kritiken.

Under sin vistelse i USA fortsatte han experimentera och kom på att om han tillsatte metanol till sprängoljan, så blev den mindre känslig för slag och stötar och därmed lättare att transportera.

När lagen om nitroglycerinhaltiga sprängämnen godkändes i juni 1866, sänktes straffet för oaktsam hantering till fängelse, men sprängämnet skulle enligt lagen förvaras i säkra, förslutna behållare och fraktas i lådor märkta ”Farligt”.

Nobel tog amerikanskt patent på sin sprängolja och bildade United States Blasting Oil Company.

Order vällde in från hela USA – i synnerhet guldgrävare i landets västra del var förtjusta i ”jättepulvret”, som de kallade sprängmedlet.

Nöjd med sina framgångar reste Nobel till Europa för att återuppbygga sin ­fabrik i Hamburg.

De tyska myndigheterna hade under tiden skärpt säkerhetskraven – alla byggnader skulle stå åtskilda från varandra för att hindra bränder vid eventuella olyckor, och Nobel fick inte lov att experimentera i ett laboratorium på land.

Nobel använde sitt gamla knep och inrättade ett laboratorium på en båt, som låg förankrad på floden Elbe.

Vid laboratoriets arbetsbänk gjorde han till slut sitt stora genombrott, även om det höll på att kosta honom livet.

Under ett försök råkade Nobel spilla en droppe nitroglycerin, och medan den obönhörligt föll mot laboratoriets golv, kastade han sig åt sidan – övertygad om att hans sista stund var inne.

Desmond Tutu följde med på tv, när hans sydafrikanska landsmän Mandela och de Klerk 1993 mottog Nobels fredspris för att tillsammans ha avskaffat apartheid.

© Louise Gubb/Getty Images

Prisutdelning skulle säkra Nobels eftermäle

Utsikten att bli ihågkommen som ”dödens köpman” fick Nobel att agera. Några månader innan han dog överförde han sin förmögenhet till en fond, som skulle dela ut prestigefyllda priser.

När advokaterna 1896 öppnade ­Alfred Nobels testamente bröt ­helvetet lös.

Den barnlöse miljardärens familj, vänner och tidigare kollegor fick dela på en miljon kronor – cirka 75 miljoner i dagens penningvärde.

Resten av förmögenheten på 2,1 miljarder kronor i dagens penningvärde skulle gå till fem priser, som Nobel instiftat.

Familjen bestred testamentet i domstol, och den svenske kungen Oscar II försökte få ordalydelsen ändrad, så att endast svenskar skulle kunna få Nobels priser.

Kungens krav avvisades, och förvaltarna av Nobels arv ingick två år senare ett avtal med familjen.

Nu började det svåra arbetet: att tolka Nobels ord om vilka som skulle belönas med hans årliga priser och en stor summa pengar.

Enligt testamentet skulle räntan på Nobels förmögenhet varje år delas ut till personer som under det gångna året gynnat mänskligheten.

Nobel hade specificerat fem kategorier, men hur forskare och fredsmäklare gjorde sig förtjänta av priset var oklart.

Till exempel skulle litteraturpriset enligt Nobel gå till ”den som producerat ett unikt verk i en ideell riktning”.

Nobels vän, matematikern Gösta Mittag-Leffler, förklarade: ”Han avsåg allt som intar en kritisk eller problematiserande syn på ­religion, monarkin, äktenskapet och samhället som helhet.”

Den tanken höll inte alla med om, och arbetet med att tolka Nobels sista vilja tog sådan tid att de första priserna kunde delas ut först fem år efter hans död.

Fysikern Wilhelm Röntgen mottog priset i fysik för sin upptäckt av röntgenstrålning, och Jean Henri Dunant mottog fredspriset för att ha grundat Röda Korset och för sitt bidrag till Genèvekonventionerna.

Men inget hände.

Förutom pengar får Nobel-prisets mottagare en medalj med Nobels porträtt på.

© RED/Imageselect

Äran är värd flera miljoner

Nobelpriserna delas ut varje år, och de ursprungliga fem priserna har med tiden blivit sex: ett pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne instiftades 1968 av Sveriges riksbank.

Alfred Nobels testamente ­specificerade bland annat att Vetenskaps­akademien skulle utse mottagarna av ­priserna i kemi och fysik.

Kontroversiellt för sin tid var att fredsprisets mottagare skulle utses av en fem personer stor kommitté tillsatt av det norska stortinget.

Pristagarna får nio miljoner kronor vardera.

Förbryllad undersökte Nobel golvet och fann att det var täckt av ett lager fin, torkad lera, som han utan att tänka på det hade dragit med sig in från sina promenader längs flodstranden.

Nobel undersökte noggrant leran, och fann att den innehöll kiselgur – en porös och lätt jordart, som består av fossila urtidsalger.

Genom att blanda en fjärdedel kiselgur med tre fjärdedelar nitroglycerin fick han en rödaktig deg, som visade sig utgöra en avsevärt mycket stabilare form av sprängmedlet.

”Mitt nya explosiv, dynamit, är bara nitroglycerin i kombination med ett mycket poröst silikat. Jag har gett det ett nytt namn – inte för att dölja dess natur, utan för att understryka dess sprängkraft i ny form”, skrev Alfred Nobel i sin svenska patentansökan.

Namnet ”dynamit” hänvisade till det grekiska ordet för kraft – ”dynamis”.

År 1867 fick Nobel sitt patent, och dynamiten var redo att erövra världen.

Lantbrukare avlägsnade stubbar med dynamit.

© Bridgeman Images

BÄTTRE

  • Gjorde byggprocesser kortare

    Dynamiten blev populär vid byggen och anläggningsarbeten, bland annat bygget av världens första tunnelbana i ­London med början på 1860-talet.

    Dynamit bidrog även till Suezkanalens färdigställande. Bygget hade pågått sedan 1859, men tog fart rejält de sista åren, när dynamit ersatte krut som sprängmedel.

    Kanalen stod färdig 1869.

  • Billigt i drift

    Nobels sprängmedel var billigare än svartkrut att använda.

    Eftersom dynamit var effektivare, till exempel för att spränga en tunnel, gick det åt mindre av den än när man använde krut.

    Även gruvarbetare föredrog dynamitstavar i jakten på guld och diamanter.

  • Räddade människoliv

    Till skillnad från krut exploderade dynamit inte om en gnista träffade sprängmedlet, inte heller om man tappade dynamitstaven.

    Därmed var Nobels uppfinning säkrare att hantera än andra sprängmedel och räddade många människoliv.

Nobels nitroglycerin och dynamit användes i granater.

© Shutterstock

VÄRRE

  • Krig krävde fler dödsoffer

    När dynamit ersatte svartkrut mångfaldigades granaters sprängkraft.

    Under första världskriget krävde explosionerna hundratusentals människoliv.

    Dynamit användes även i långa tunnlar, som soldater grävde in under fiendens skyttegravar för att kunna spränga dem i luften.

  • Inget är säkert

    Även om dynamit var säkrare än svartkrut och nitroglycerin att använda, hade även Nobels uppfinning sina svagheter.

    Nitroglycerinet ”svettades” ut ur dynamitstavar, när de blev gamla.

    Då kunde det bildas en pöl i botten av en låda, så att dynamiten exploderade, om lådan tappades.

    Kraftiga stötar kunde också få dynamiten att explodera.

    År 1904 omkom nio personer i Boston i USA, när en spårvagn körde över en låda med 25 kilo dynamit.

  • Terroristernas favoritvapen

    Rebeller och terrorister i hela världen tog snabbt till sig ­dynamiten, för den lämpade sig perfekt för bombattentat; till exempel omkom Rysslands tsar Alexander II år 1881, när attentatsmän kastade en dynamitladdning mot honom.

    Samma år drabbades Storbritannien av en rad bombdåd, som blev kända som The Dynamite Outrages.

    Bakom dåden låg irländska nationalister, som kallade sig fenier.

    De fortsatte med sina blodiga härjningar fram till 1885.

Nobel blev en rik vagabond

De följande fem åren reste dynamitens uppfinnare kors och tvärs genom Europa för att demonstrera sprängämnet på byggen och i gruvor.

Intresset var enormt, och under 1870-talet hade Nobel sprängmedelsfabriker i mer än nittio länder. Försäljningen ökade från elva ton till femtusen ton om året.

I Tyskland kalla­des Nobel för ”der Dynamiten-könig” – dynamitkungen.

Nobel var en arbetsnarkoman, som dygnet runt formulerade kontrakt, talade med journalister och korresponderade med advokater om patentansökningar på nya marknader.

Ofta arbetade han i en kupé, medan tåget rullade. ”Mitt rullande fängelse”, som Nobel kallade tågen.

När Alfred Nobel dog 1896 lämnade han efter sig en förmögenhet av 31,2 miljoner svenska kronor. Förmögenheten har under årens lopp vuxit och utgörs i dag av fyra miljarder svenska kronor.

© Shutterstock

De många resorna och Alfred Nobels växande förmögenhet gav honom öknamnet ”Europas rikaste luffare”.

Men resorna tärde.

Förutom av snuva och magsmärtor led fyrtioårige Nobel av gikt.

År 1873 köpte han en fastighet i Paris, en stad som han hade älskat sedan studietiden, och slog sig till ro.

Sofie Hess var sjutton år yngre än Nobel och uppvaktades ­flitigt av honom, tills hon blev gravid med en annan man.

© AKG-images/TT News Agency/TT NYHETSBYRÅN

Älskarinnan fick bra betalt

År 1876 mötte Alfred Nobel sitt livs ­kärlek i kurorten Baden nära Wien.

Det 26-åriga butiksbiträdet Sofie Hess var betydligt livligare än de damer som Nobel mötte vid tillställningar i Paris.

Enligt dåtidens moral kunde ogifta par inte bo ihop, så Nobel hyrde en lägenhet i Paris åt Sofie.

Att gifta sig med henne tycks inte ha fallit honom in – han var alltför uppslukad av sitt uppfinnande – men att han hyste varma känslor för Sofie visar några av de 218 bevarade brev som han skrev till henne.

”Mina tankar får göra resan på egen hand, och de kommer alltid lojalt att vara hos dig – nu och i framtiden”, stod det i ett brev till Sofie från 1878.

Förhållandet tog slut 1891, när Sofie blev gravid med en annan man.

Trots det testamenterade Nobel en årlig livränta motsvarande 700000 kronor i dagens penningvärde till henne.

För att undvika en skandal köpte Nobels dödsbo alla brev som Sofie sparat. De publi­cerades först 1976 av Nobelstiftelsen.

Drunknade i tiggarbrev

Dynamitförsäljningen gjorde Nobel stenrik, och han levde i lyx omgiven av tjänstefolk.

Han åkte runt i Paris i en vagn dragen av importerade ryska rashästar, och han korresponderade med forskare och konstnärer, bland andra den franske författaren Victor Hugo.

Varje dag läste han tidningar på svenska, engelska, franska, tyska och ryska för att hålla sig orienterad.

”Vad monsieur Nobel tjänar på en dag.”
Nobels kvicktänkta hushållerska.

Nobels enorma rikedom gjorde det även möjligt för honom att vara välgörare – en roll som han tyckte om.

När Nobels hushållerska skulle gifta sig frågade han vad hon önskade sig i bröllopsgåva.

”Vad monsieur Nobel tjänar på en dag”, svarade den unga kvinnan.

Nöjd med det kloka svaret överförde Alfred 40 000 franc, motsvarande drygt en miljon kronor i dagens penningvärde – en enorm summa för det unga paret.

På sin blygsamma fritid skrev Nobel dikter och dramer, men han led även av depression, som han kallade för ”besök av Niflheims andar”.

Niflheim är det dystra isriket i nordisk mytologi. När Nobel hade ont i själen, försjönk han i arbete och tidsfördriv som att besvara brev.

”Posten kommer med minst två dussin förfrågningar om pengar – upp till minst 200 00 kronor”, skrev Nobel till en vän.

Breven fick Alfred att minnas sin fattiga barndom i Stockholm, innan familjen flyttade till Sankt Petersburg, och han gav gärna åt unga, obemedlade sökande.

I ett brev till sin väninna Bertha von Suttner skrev Nobel om sin filantropi:

”Jag frågar inte var er far är född, eller vilken Gud ni tillber. Hjälpsamhet – av rätt slag – känner inga nationella gränser och söker inget erkännande.”

Bertha von Suttner var österrikisk baronessa och hade varit Nobels sekreterare. Hon var en av få som han anförtrodde sig åt.

De skrev regelbundet till varand­ra. Nobel blev intresserad av den spirande fredsrörelsen, som baronessan brann för.

Trots en jätteförmögenhet byggd på sprängmedel till minor och torpeder var Nobel pacifist på sitt eget sätt.

”Jag skulle vilja uppfinna en substans eller maskin så förskräckligt effektiv och förödande att den för alltid gör krig omöjliga”, hade Nobel sagt enligt baronessans dagbok. Allmänheten hade emellertid en helt annan bild av honom.

På en av väggarna i Stockholms stadshus hänger en minnesrelief, som visar Alfred Nobel som han ville bli ihågkommen: ”Vetenskapens och fredstankens främjare", förkunnar texten.

© Shutterstock

År 1888 passerade Nobel en tidnings­kiosk och såg rubriken ”Dödens köpman är död”. Sedan tidigare visste Alfred att öknamnet användes om honom.

När han läste artikeln insåg han att journalisten förväxlat honom med brodern Ludvig, som några dagar tidigare dött i Cannes.

Den felaktiga dödsrunan fick Alfred att grubbla på hur han skulle kunna skapa sig ett bättre eftermäle, och slippa bli känd som mannen som blev rik på ”nya sätt att lemlästa och döda”, som tid­ningen formulerade det.

Ensam och sjuk isolerade Nobel sig 1890 från omvärlden. Han gömde sig i sin villa i den italienska staden San Remo för att njuta av Medelhavets klimat. Trött på livet skrev han sin sista vilja.

”Jag tänker testamentera en del av min förmögenhet till instiftandet av ett fredspris”, skrev Alfred i ett brev till Bertha von Suttner i januari 1893.

Tre år senare avled han – endast 63 år gammal.

Läs också:

Uppfinningar

Hur gammal är oljetankern?

1 minut
Uppfinningar

Nobelpriset i siffror

4 minuter
Kulturpersonligheter

Profet eller bluffmakare: Nostradamus förutsägelser vållar osämja

3 minuter

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj