Doktor Kellogg drev ut djävulen med cornflakes

Världens undergång väntade

Att leva hälsosamt var A och O för bröderna Kellogg. John och Will föddes 1852 respektive 1860 och växte upp i Battle Creek i den amerikanska delstaten Michigan. Staden var högborg för en av USA:s kristna sekter, sjundedagsadventisterna.

Hela familjen Kellogg var liksom sektens grundare, makarna Ellen och James White, övertygade om att domedagen var nära och att den enda vägen till frälsning var att leva ett hälsosamt, kristet liv.

Ellen White var adventisternas profet. Hon predikade att människans tillträde till paradiset förutsatte en sund kropp, eftersom människokroppen är given av Gud.

Därför skulle församlingen avstå från kött, tobak och alkohol, som ledde till synd och ett ”tillstånd lägre än djur”, som Ellen White skrev. Värst av allt var onani. Enligt adventisternas profet ledde ”självbefläckelse” till blindhet och cancer.

I Battle Creek fanns det flera kristna kuranstalter – adventisternas egen hette Western Health Reform Institute – som tusentals amerikaner varje år skrev in sig på för att genom bön och diet bli av med övervikt, högt blodtryck och stress.

När John Kellogg gick i skolan jobbade han extra som sättare i paret Whites tryckeri. Den unge pojken blev så inspirerad av Ellen Whites skrifter att han blev vegetarian och erbjöd sig att undervisa kurortens gäster om det sunda, kristna livets fördelar.

John, som var en skicklig talare, stärkte gästerna i deras övertygelse, och paret White bestämde sig för att bekosta den unge mannens dröm om att bli läkare.

Trots sin misstro mot vetenskapen ansåg de att John med en läkarutbildning skulle kunna locka fler kurgäster till Battle Creek.

Makarna White betalade trehundratrettio dollar för att deras tjugoettårige skyddsling skulle få en studieplats på Bellevue Hospital, Nordamerikas mest ansedda sjukhus.

Blåsor avskräckte från sex

När John hösten 1873 gick in genom gjutjärnsportarna till Bellevue Hospitals röda tegelbyggnader var tilltron till läkarskrået låg.

Under 1800-talets andra hälft hade USA omkring fyratusen praktiserande läkare och de flesta av dem hade ingen aning om vad de sysslade med.

Innan John föddes hade hans far fått en svår ögoninfektion. Med en skalpell skar den tillkallade läkaren ett sår i faderns nacke. I såret hällde han pulver av torkad, mald skalbagge av arten spansk fluga.

Läkaren hävdade att kroppens ”osunda” vätskor därefter skulle samlas i såret i nacken och lindra infektionen i ögat, men pappan blev i stället dödssjuk. Han överlevde bara med nöd och näppe.

På Bellevue Hospital fattade John intresse för anatomi och bestämde sig för att bli kirurg. Studierna var en prövning. Omkring var tjugonde amerikan led av syfilis, men patienterna dök upp först när sjukdomen var i sin sista fas.

”Äckliga, vätskande sår syns överallt och kan täcka hela kroppen. Kanske går näsan, tungan eller ett öga förlorat”, skrev John senare i sin bok om sunt, det vill säga sexuellt avhållsamt, leverne, Plain facts for old and young från år 1881.

Upplevelserna på sjukhuset i kombination med Johns starka kristna tro fick honom att avstå från sex resten av livet.

Våren 1875 fick John sin doktorsgrad i kirurgi och kunde resa hem till Battle Creek med huvudet fullt av idéer om bland annat hur bakterier skulle bekämpas.

Några år tidigare, på 1850-talet, hade den franske kemisten Louis Pasteur i sitt mikroskop påvisat förekomsten av bakterier. Många läkare var dock skeptiska, eftersom bakterier inte kan ses med blotta ögat.

Den unge doktor John Kellogg var emellertid övertygad om att de måste bekämpas. Tillbaka på adventisternas kuranläggning i Battle Creek krävde han att köket skulle städas dagligen och att alla grönsaker sköljdes före servering.

Åtgärderna gjorde att färre gäster drabbades av diarré, och anläggningens förbättrade rykte gjorde att det årliga antalet gäster ökade från tolv till hundrasex.

Med makarna Whites välsignelse tog John år 1876 över ledningen och döpte om anläggningen till Battle Creek Sanitarium. John ansåg att ordet ”sanatorium” lät som ”ett ställe för krigsinvalider”. Sanitarium kom däremot av sanitas, latin för ”hälsa”.

Kött väckte djuriska lustar

Med John Kellogg i chefsstolen blåste förändringens vindar genom Battle Creek Sanitarium.

Personalen, som utgjordes av frivilliga adventister, fick lyssna på timslånga föredrag, under vilka doktor Kellogg påpekade vikten av handtvätt, vädring och rena lakan i kampen mot bakterier, medan han rasade mot bland annat kött.

Förutom att de animaliska proteinerna ökade sexualdriften och därmed risken för könssjukdomar var de rena giftet.

”Proteiner ökar graden av inflammation i kroppen och förgiftar den”, underströk doktorn med emfas.

John Kellogg hävdade också att kött kryllade av bakterier som varken kunde kokas eller stekas ihjäl. Därför skulle kurgästerna i görligaste mån bara få rätter med grönsaker och frukt.

Om några gäster insisterade på att få animaliska produkter gav doktorn personalen tillåtelse att servera enstaka kötträtter och smör och mjölk som värmebehandlats.

Köttätarna serverades vid separata bord i matsalen för att ingen smitta från de animaliska produkterna skulle kunna spridas.

Den goda hygienen och anläggningens lantliga omgivningar i utkanten av Battle Creek lockade hundratals gäster under år 1877, vilket gjorde att doktor Kellogg ville bygga ut.

Efter att ha rådgjort med sin profet Ellen White tog adventisterna ett banklån på motsvarande femton miljoner kronor i dagens penningvärde.

Hon meddelade församlingen att Gud i en av hennes drömmar hade gett grönt ljus åt byggplanerna. Året därpå revs anläggningen, som bestod av en mangårdsbyggnad i två plan, för att ge plats åt en fyravåningsbyggnad med bland annat en sjuksköterskeskola.

Administrationen växte och år 1880 anställde John sin tjugoåttaårige lillebror Will som assistent.

Lönen på nio dollar i veckan räckte knappt för att Will skulle kunna mätta sin växande barnaskara, men han tackade ändå ja, eftersom han var trött på att sälja kvastar åt sin far, som var borstbindare.

Brodern hölls som slav

Från morgon till kväll stod Will till sin energiske storebrors förfogande. En typisk arbetsvecka var omkring hundratjugo timmar, vilodagen undantagen, och assistenten kunde glömma allt om semester och löneförhöjning.

Till Wills uppgifter hörde att putsa Johns skor och ansa hans skägg. Will hade ingen officiell titel, men hans hårda arbete för att driva stället var allmänt känt.

”Vill du ha något ordnat, gå till Will Kellogg”, lät det bland personalen.

Enligt Will själv var han ”bokhållare, kassör, paket- och försändelseassistent, bud och alltiallo”. Ofta såg gäster och personal doktorn på cykel medan Will sprang bredvid.

Medan doktor Kellogg trampade på bombarderade han Will med alla möjliga idéer till förbättringar av Battle Creek Sanitarium, som brodern försökte anteckna i ett block.

Inget låg doktor Kellogg varmare om hjärtat än gästernas tarmfunktion. Som barn hade John haft en spricka i ändtarmen. Det gjorde att han fick förstoppning, eftersom vartenda toalettbesök var ”som att få en bit taggtråd” dragen genom tarmen, som han senare beskrev det.

Detta barndomstrauma ville han använda för att hjälpa de miljontals amerikaner som led av fetma, högt blodtryck och förstoppning, eftersom de enligt doktorn varje morgon proppade i sig sockrade pannkakor, kaffe och kött stekt i ett tumstjockt lager fett.

”För mycket mat och mat av fel slag”, löd doktorns slutsats.

Därför var även socker och kaffe förbjudet på Battle Creek Sanitarium. I stället skulle gästerna dricka rent vatten från Battle Creeks åar och gå dagliga promenader i det fria iförda bekväma kläder, allt för att främja matsmältningen.

För damernas del innebar det att de skulle ta av sig korsetten.

Motion och vatten ökade ”tarmsaften”, doktor Kelloggs beskrivning av kroppens förmåga att lösa upp fetter till flytande näringsämnen.

Inspirerad av den samtida amerikanska kostgurun Horace Fletcher införde doktor Kellogg ytterligare matregler. Fletcher hävdade till exempel att varje bit mat skulle tuggas fyrtio gånger innan den fick sväljas.

På så vis togs maten upp på bästa sätt i kroppen.

När gästerna under middagen i matsalen utförde sin så kallade fletcherisering, det vill säga tuggade på, ackompanjerades de av en pianist som spelade en nykomponerad ”tuggmarsch”, så att alla kunde hålla takten när de tuggade.

Sin egen maghälsa övervakade doktor Kellogg noga. Varje dag skulle Will smörja hans ändtarm med ett laxermedel.

När medlet började verka följde Will med in på toaletten och agerade sekreterare när John dikterade sina nya idéer. Som alltid lydde den kuvade Will sin storebror.

Idealpatienten: tjock och stressad

Under 1880-talet utvecklade doktor Kellogg sitt sanatorium till ett revolutionerande hälsopalats. Han köpte bland annat maskiner i vilka gäster genom att vrida på ett handtag fick ett slag i magen av en platta.

Tillverkaren påstod att slagen gav motion åt magmusklerna och löste upp eventuella förstoppningar.

Med donationer från adventisterna lät doktorn även inreda rum med centralvärme, elbelysning och rinnande vatten, som tilltalade rikare gäster.

Intresset växte ännu mer, när Will annonserade i tidningarna om att anläggningen avvisade psykiskt sjuka, epileptiker och personer med ”ofördelaktigt utseende”.

”De flesta gäster är personer med kroniska besvär i form av orolig mage och svaga nerver”, löd doktor Kelloggs beskrivning av idealpatienterna.

År 1886 hade anläggningen drygt åttahundra gäster. I två nya, könsuppdelade flyglar erbjöds gästerna femtio olika behandlingsformer, däribland bastu och vattengymnastik i bassänger.

Gemensam simning var tillåten, men endast för gifta par. Medhavda barn placerades i särskilda daginrättningar.

Gästen Marion Baxter skrev entusiastiskt hem efter ett gymnastikpass: ”De undervisar i värdet av vartenda ben och understryker ständigt att kroppen är Guds tempel.”

När Battle Creek fick en järnvägsstation år 1888 exploderade antalet gäster till flera tusen om året. Kurorten fick ett eget sjukhus där patienter med exempelvis tarmvred opererades av doktor Kellogg.

Från att ha varit en blygsam kurort hade Battle Creek Sanitarium växt till ett välmåendets palats med mahognytrappor, kristallkronor och äkta mattor, och i matsalen spelade en orkester populära melodier.

Alla var dock inte nöjda. En av dem som hade invändningar var adventisternas profet.

”Kurorten har perverterats från sitt ursprungliga syfte till att påminna om ett lyxhotell”, knorrade Ellen White.

Även vissa gäster klagade. En kvinna påtalade till exempel att frukostbufféns hårda skorpor hade knäckt en av hennes tänder. Klagomål var ”dåligt för affärerna”, menade Will, som övertalade sin bror att ändra kosten.

I början av år 1894 inledde bröderna sina experiment för att hitta en frukostprodukt som både skulle tilltala gästerna och ge bra avföring.

Fibrer skulle bekämpa sexlusten

För John Kellogg var produktens viktigaste funktion att minska människors aptit på kött, eftersom kött ökade könsdriften.

Ett vegetariskt morgonmål skulle hjälpa kurgäster som ”kämpade med att betvinga onda lustar”, som doktorn sa. För honom var orgasmen ”en spastisk förlamning som gör kroppen utmattad”.

Under brödernas experiment förde Will anteckningar om alla försök. Bäst resultat gav en deg av vetemjöl med kokta hela korn och majskorn. Tack vare majsen blev de rostade flingorna spröda.

När skålarna med nyrostade flingor ställdes fram på frukostbuffén stod gästerna i kö för att smaka. Cornflakes såldes i anläggningens butik tillsammans med religiösa böcker och broschyrer.

Priset var femton cent, cirka nitton kronor i dagens penningvärde, för ett paket med trehundra gram. Sommaren 1895 översteg försäljningen av cornflakes femtiosex ton i brödernas gemensamma företag Sanitas Food Company.

Will köpte en tom fabriksbyggnad i Battle Creek, där han lät inrätta ett bageri i industriformat. Redan från år 1898 såldes över hundra ton cornflakes årligen till kunder runtom i USA.

Will insåg att cornflakes var en guldgruva, eftersom flingorna underlättade frukostbestyren för miljontals husmödrar.

Han bönade och bad sin storebror att söta flingorna, så att de skulle smaka bättre, men doktor Kellogg sa nej. Socker var dåligt för kroppen.

Will gav sken av att foga sig, men i smyg fortsatte han experimentera med malt, socker och salt. Först år 1901 upptäckte doktorn Wills experiment, varefter ett storgräl utbröt.

”Doktorn tappade fattningen. Han angrep min far och skällde ut honom”, mindes Leonard, en av Wills söner, som bevittnade bråket.

Grälet blev droppen för Will. Han sa upp sig och startade ett eget bolag för produktion av söta cornflakes. John Kellogg, som hade patent på de spröda majsflingorna, försökte få det amerikanska patentverket att stoppa Will.

Verket avslog hans begäran, eftersom de söta majsflingorna ansågs vara en separat uppfinning.

John valde då att i stället förödmjuka sin bror genom att varje månad skicka Will en lönecheck för hans arbete i Sanitas Food Company. Trots att Will hade slutat ägde han tjugofem procent av bolagets aktier.

Från varje check drog doktorn därför av sjuttiofem procent.

De rika och berömda flockades

Efter brytningen med Will koncentrerade sig John på sin hälsoanläggning. På eget förlag gav han ut hälsoböcker som han tjänade miljoner på.

Doktorn kunde diktera tvåhundra ord i minuten till fyra sekreterare, som turades om. Arbetet kunde ta upp till tjugo timmar. För att hålla doktorn i form under tiden masserade en sjuksköterska hans tinningar.

I kulisserna muttrade adventisterna över utvecklingen på Battle Creek Sanitarium och när en brand år 1902 förstörde byggnaderna hävdade Ellen White att lågorna var Guds straff.

Doktor Kellogg struntade i sin tidigare mentor och uppförde för egna pengar en ny, lika luxuös anläggning. Den slutgiltiga brytningen med adventisterna kom när Ellen White år 1907 uteslöt doktorn ur sekten.

Det stoppade emellertid inte doktor Kellogg, som envist fortsatte att sprida sitt hälsoevangelium, bland annat genom föredragsturnéer i både USA och utomlands.

Doktorn kallade livsstilen med motion, vatten och en köttfri kost för biologic living, ett begrepp som i dag kanske skulle motsvaras av wellness.

Doktorn började också experimentera med att behandla patienter med särskilt hård mage med elektrisk ström i ändtarmen. Europeiska kurorter tvingades införa behandlingsmetoden sedan deras gäster läst om den i doktor Kelloggs böcker.

De följande årtiondena lockade Battle Creek en strid ström av rika och berömda gäster, bland andra Tarzanskådespelaren Johnny Weissmuller, presidenten Warren G. Harding och flygpionjären Amelia Earhart.

Alla fick lämna ett avföringsprov, som anläggningens laboratorium analyserade under mikroskop. Utifrån provsvaren presenterade personalen en behandlingsplan med dieter och kurer som gästen skulle följa under sin vistelse.

En av de mest kända gästerna var industri- och finansmannen John D. Rockefeller. Efter sin vistelse på Battle Creek Sanitarium skröt han under en lunch i sin herrklubb med att hans matsmältningssystem ”gick som en klocka”.

Den enorma framgången förändrade varken John Kelloggs kristna tro eller hans livsföring. Hela livet avhöll han sig från kött, alkohol och sex med sin fru.

Livslång fejd om frukostflingor

Trots sina stora framgångar kunde doktor Kellogg inte låta bli att snegla missunnsamt på Wills firma, Battle Creek Toasted Corn Flake Company, som år 1906 sålde hela tjugofemtusen förpackningar i månaden.

Kampen om rätten att tillverka cornflakes var inte över. John krävde en andel av Wills framgångar.

Det slutade med att Will fick betala brodern motsvarande fyrtiosju miljoner kronor i dagens penningvärde för att få ensamrätten att sälja cornflakes under namnet Kellogg’s.

Efter det gick det spikrakt uppåt för Will Kellogg, som på tio år byggde upp en enorm verksamhet.

Liksom på Battle Creek Sanitarium hade han sinne för detaljer. Han testade bland annat dagligen produkterna och frågade personalen om eventuella problem.

Tack vare sitt stora engagemang och sin enastående talang för marknadsföring skapade Will en enormt omfattande internationell verksamhet.

Efterfrågan på Wills frukostprodukter var så stor att bolaget klarade sig igenom börskraschen år 1929. Det kunde man inte säga om Battle Creek Sanitarium, där antalet besökare samma år minskade från femtusen till trehundra.

Till råga på allt kom den ekonomiska depressionen efter en omfattande och kostsam utbyggnad. Med haltande ekonomi fortsatte doktorn, tills stället år 1938 tvingades stänga med tom kassa.

Bröderna försonades aldrig och Will Kellogg var inte där när hans bror dog av lunginflammation år 1943. I slutänden lyckades Will bäst.

När han gick i pension år 1939 hade Kellogg’s frukostprodukter femtio procent av den globala marknaden. Försvagad av ålderdom bad den blinde Will Kellogg ofta om att köras runt i rullstol i någon av fabrikshallarna.

Will tyckte om maskinernas buller. För honom var det ljudet av framgång. Fram till sin död år 1951 var Will Kellogg känd som The Corn Flake King.