Den omöjliga maskinen

I över tusen år har uppfinnare suttit vid ritborden i hopp om att kunna konstruera en maskin som kan driva sig själv. Men de har inte lyckats befria vare sig vatten, vind eller magnetism från fysikens lagar. Alla har gett upp och kommit till samma slutsats: Evighetsmaskinen är en omöjlighet.

I över tusen år har uppfinnare suttit vid ritborden i hopp om att kunna konstruera en maskin som kan driva sig själv. Men de har inte lyckats befria vare sig vatten, vind eller magnetism från fysikens lagar. Alla har gett upp och kommit till samma slutsats: Evighetsmaskinen är en omöjlighet.

Bridgeman

Vad är en evighetsmaskin?

En evighetsmaskin är en maskin som alstrar mer energi än den förbrukar. I teorin kan den därför snurra för alltid. Redan år 1775 deklarerade Vetenskapsakademin i Paris att det var omöjligt att konstruera en sådan maskin.

da Vinci försökte förgäves

Den italienske multikonstnären da Vinci menade att evighetsmaskiner var en bluff. Ändå gjorde han sina försök att bygga dem.

Konstnären och uppfinnaren Leonardo da Vinci kämpade länge med att försöka konstruera en mängd evighetsmaskiner. Han ritade bland annat en evighetsugn, som utnyttjade principen att luft utvidgar sig i värme.

da Vincis mest berömda ”evighetsmaskin” var tänkt att drivas med vatten. Ett enkelt system av rör, skruvar och en vattenkvarn skulle i teorin kunna pumpa runt vattnet i en evig cykel.

Till slut avfärdade Da Vinci evighetsmaskinen som omöjlig.

© Mary Evans

Många har senare försökt återskapa da Vincis maskin i verkligheten – men förgäves. Å andra sidan inspirerade hans teckningar till flera av de första vattenpumparna.

I grund och botten var Leonardo da Vinci skeptisk till idén om en evighetsmaskin, och han undersökte i detalj varför tidens konstruktioner inte fungerade.

Efter dessa studier avfärdade han maskinen som omöjlig, med orden:

”Du, som söker evighetsmaskinen, hur mycket fruktlösa hjärnspöken har du jagat? Gå, och finn din plats bland alkemisterna!”

Italiensk ingenjör ritade en evighetsmaskin

Den italienske ingenjören Taccola försökte i många år konstruera ett så kallat överbalanserat hjul. Själva principen var det inget fel på.

Flera ledade ekrar skulle få ett hjul att snurra med hjälp av sin tyngd. Längst ned skulle de i utsträckt tillstånd påverkas mest av tyngdkraften och sätta fart på maskinen.

På vägen upp böjdes ekern vid en led och påverkades inte så mycket av tyngdlagen. I teorin skulle denna skillnad i tyngd hålla hjulet evigt snurrande. I praktiken kräver de hopvikta ekrarna mer energi, vilket tar ut den extra kraft som de utsträckta ekrarna ger.

Blåsbälg skulle rotera kring sig själv

År 1518 ritade den italienske filosofen Mark Marcantonio Zimara en evighetsväderkvarn. Kvarnen bestod av en gigantisk blåsbälg, som blåste ned luft i en stor tratt. I andra änden av tratten blåste luften runt stora kvarnvingar.

Idén var att kraftiga metallvajrar i kvarnen skulle trycka ihop och dra isär blåsbälgen, och på så sätt skulle maskinen kunna gå på i all oändlighet.

Zimara kom dock inte med några förslag på hur maskinen skulle sättas i rörelse. Och i likhet med alla andra maskiner skulle friktionen i kvarnhjulets nav förr eller senare oundvikligen bromsa kvarnen.

Magneten drivs runt av kraft från andra magneter som stöter bort den.

© Gutenberg.org

Magneter skulle snurra för evigt

Världens första försök att konstruera en evighetsmaskin genomfördes i Bayern på 700-talet. I likhet med många senare maskiner drevs ”det magiska hjulet” av magneter.

Den grundläggande idén är att en magnet som monterats på ett nav skjuts runt av motsatta magneter. I längden kommer dock friktionen från navet alltid att bromsa maskinen.

Gömd man styrde den perfekta maskinen

År 1813 presenterade den amerikanske uppfinnaren Charles Redheffer stolt sin nya evighetsmaskin på en utställning i New York.

Tusentals åskådare strömmade till för att se den magiska maskinen, bland andra ångfartygets uppfinnare Robert Fulton.

Efter minutiösa iakttagelser märkte Fulton att maskinen rörde sig mycket oregelbundet – som om kugghjulen tog en liten paus då och då.

Ingen kunde förstå den sinnrika mekaniska konstruktionen, som av allt att döma fungerade.

© Massachusetts Historical Society

Fulton anklagade därför Redheffer för fusk och menade att han skulle kunna hitta en dold kraftkälla inne i maskinen.

Fulton slet bort ett par brädor och fick omedelbart syn på en vajer som ledde upp till våningen ovanför. Där satt en äldre man och snurrade på ett gammalt vred med ena handen, medan han glupskt åt ur sin matsäck med den andra.