Bugatti – racerbanans kung
Egentligen var de stora lyxbilarna inte alls Bugattis melodi. Ettore var född i Milano i Italien och inledde sin karriär som motorkonstruktör i slutet av 1800-talet.
År 1909 grundade han sin egen fabrik i Mulhouse i östra Frankrike, och hans tåliga och lätta sportbilar blev snabbt en succé på de europeiska racerbanorna. Bugatti Type 35 sopade banan med varenda konkurrent under 1920-talet, och Ettore Bugatti blev en förmögen man.
Han beslutade då att utöka sitt affärsområde med ett helt nytt segment. Runtom i Europa byggde fabriker som Rolls-Royce, Hispano-Suiza och Isotta-Fraschini överdådiga lyxbilar för hand.
Bilarna för eliten gav fabrikerna både intäkter och prestige. Biltillverkarna levererade bara chassit med motor, växellåda, hjul, bromsar och så vidare. Sedan fick kunden fritt välja vilken karossverkstad som skulle bygga färdigt fordonet.
Bugatti ville få sin del av den lukrativa marknaden, och hjärtat i hans nya lyxbil skulle vara en gigantisk motor. Rolls-Roycen hade en 7,4-liters 6-cylindrig radmotor. För att överträffa den brittiska modellen måste Bugattis motor vara större.
Franska militären hade några år tidigare beställt flygplansmotorer av honom men de hade aldrig tagits i bruk. Nu använde Bugatti ett motorblock från en av dem som utgångspunkt för sin prototyp.
Resultatet blev en 8-cylindrig radmotor med nästan dubbelt så stor cylindervolym som Rolls-Royce-motorn, en effekt på uppemot 300 hk och en vikt på cirka 350 kilo – tre gånger så mycket som motorn i en modern familjebil.
Motorn monterades på ett 4,6 meter långt chassi ihop med en trestegs växellåda, enorma trumbromsar och hjul med en diameter på en meter.
Jättebilen kunde köra i 200 km/tim.
Amerikaner var extra förtjusta i stora bilar och för att hämta inspiration till sin kommande modell införskaffade Ettore Bugatti den största amerikanska bil han kunde hitta: en Packard Second Series Eight.
Efter att ha provkört och undersökt den, skruvade han bort karossen och monterade fast den på chassit till sin nya prototyp. Under provfärden tvingade Bugatti upp den över 3 ton tunga bilen i mer än 200 km/tim och kunde ta landsvägens mjuka kurvor i 160 km/tim. Förvissad om att bilens prestationer levde upp till hans krav, var Bugatti beredd att låta den möta världen.
Söndagen den 15 juli 1928 avgjordes ett viktigt race på den nyöppnade Nürburgring i Tyskland. 90 000 åskådare hade samlats för att se loppet men Bugatti stal hela uppmärksamheten från bilarna på banan när han rullade in på området.
Racerföraren Tim Birkin beskrev Bugattis entré: ”Det blev stor uppståndelse i folkmängden, som om något försökt tränga sig igenom den med svårighet. Så småningom lättade trycket. Fram genom massan av nyfikna tyskar kom en vidunderlig bil. I den, tillbakalutad som en romersk kejsare, satt konstruktören i egen hög person, ingen mindre än den store, sublime, Ettore Bugatti.
Påhittet att visa upp sin nya bil vid tävlingen var storartat. Hela Europas elit var samlad tillsammans med bilindustrins toppar, de mest inflytelserika motorjournalisterna och mäktiga män som Kölns överborgmästare, Konrad Adenauer.
Ingen annanstans kunde Bugattin ha fått större uppmärksamhet. Ettore var helt säker på att den nya modellen skulle få strykande åtgång. Pressen skrev entusiastiskt om den och Ettore Bugatti deklarerade segervisst att lyxbilen inte behövde presenteras på bilmässor.
Han skulle bara bygga 25 exemplar, och var säker på att kunderna skulle hitta till hans fabrik – trots att prislappen för chassit var astronomisk: 500 000 francs – ungefär dubbelt så mycket som en Rolls-Royce. I dag motsvarar det drygt 7,5 miljoner kronor.