Bröderna Lumière uppfann filmapparaten

En av filmerna handlade om en trädgårdsmästare som skulle vattna i sin trädgård, men då kom en busig pojke och ställde sig på slangen så att vattnet försvann. När trädgårdsmästaren tittade in i slangens mynning för att se vad som var fel, klev pojken av slangen och mannen fick vattenstrålen rakt i ansiktet.

Det var historiens första filmkomedi, och åskådarna tjöt av skratt. Många parisare trodde fortfarande inte ett enda dugg på vad biobesökarna berättade – men de kunde ändå inte låta bli att själva besöka Grand Café.

”Förbipasserande stack in huvudet för att fråga vad Cinématographe Lumière egentligen var för någonting. De nyfikna som vågade komma in, lämnade lokalen en stund senare med ett häpet uttryck i ansiktet”, skrev den berömde parisiske porträttfotografen Clément Maurice i ett brev till en vän.

Och snart stod hela Paris i kö utanför biografen, berättade Clément Maurice: ”Många kom till­baka tillsammans med vänner som de stött ihop med på boulevarden. Framåt kvällen stod folk i kö ända från Rue Caumartin, mer än en kvarts mil bort (ca 400 m, red:s anm.).”

Två drivande eldsjälar

Bakom namnet Cinématographe Lumière stod bröderna Auguste och Louis Lumière. Under flera år hade de arbetat med att konstruera en filmkamera och en filmprojektor. Ihärdighet och en enastående blick för detaljer hade varit brödernas kännetecken under hela deras liv.

När de väl fattat intresse för någonting var de tvungna att undersöka det in i minsta detalj. Redan som barn ägnade de sig åt att göra egna uppfinningar – eller förbättra andras. ”En dag utan att man lärt sig något nytt, är en förlorad dag”, sade Auguste Lumière.

Familjen Lumière kom från Besançon i östra Frankrike nära den schweiziska gränsen. Här föddes Auguste år 1862 och hans lillebror Louis två år senare.

När Tyskland angrep Frankrike år 1870 flyttade familjen till det tryggare Lyon. Där blev brödernas far, Antoine Lumière, snart känd som en lysande fotograf som skapade vackra, kolorerade porträtt.

I faderns ateljé kunde pojkarna leva ut sin uppfinningsrikedom. Medan Antoine var upptagen med att fotografera ägnade sig hans söner åt att försöka förbättra tekniken bakom fotograferandet.

Parallellt med sina studier i kemi, fysik och teknik hjälpte pojkarna sin far i mörkrummet, och på fritiden experimenterade de ivrigt med att förbättra de ljuskänsliga glasplåtar som användes i den tidens kameror.

Bröderna svor att om deras uppfinningar blev en succé skulle de dela alla intäkter lika, och bådas namn skulle stå på patentet. Det löftet höll bröderna i hela sitt liv.

Medan storebror Auguste var inkallad till militärtjänstgöring fortsatte den 17-årige Louis med experimenten. Familjen hade ont om pengar, och därför fick lillasystern Juliette, 11 år, rycka in som oavlönad laboratorieassistent.

Arbetet resulterade i en mycket ljus­känslig glasplåt som fick namnet Etiquette Bleue. Med Louis extra ljuskänsliga fotoplåt i apparaten kunde fotografen ta mycket skarpare bilder, eftersom exponeringstiden blev avsevärt kortare.

Men det hade varit mycket dyrt att utveckla Etiquette Bleue och familjen var nära konkurs då Auguste återvände från det militära.

Fadern Antoine höll på att ge upp, men Auguste protesterade. Lösningen blev att Antoine och Auguste drev företaget medan Louis fortsatte att tillverka plåtar. Snart började fotografer få nys om familjen Lumières fantastiska fotoplåtar, och Etiquette Bleue exporterades till hela världen.

I slutet av 1800-talet hade företaget 300 anställda och tillverkade uppemot 15 miljoner fotoplåtar per år. Men även om den konstnärlige Antoine arbetade med att förfina sin teknik inom porträttkolorering, insåg han att porträttfotots gyllene era snart kunde vara förbi.

Allt fler människor köpte sig en egen kamera och började ta bilder själva. Framtiden låg snarare i att vidareutveckla kameran och tekniken bakom den. Antoine Lumière hade en idé.

I början av 1890-talet visade han sina söner en filmremsa av det starka och smidiga materialet celluloid. Filmen, som tillverkats av amerikanen George Eastman, var mycket enklare att arbeta med än de stora och sköra glasplåtarna.

Det sade klick. Auguste och Louis bestämde sig på stående fot för att bygga en helt egen kamera till Eastmans nya film. Tack vare intäkterna från Etiquette Bleue kunde de ägna sig åt arbetet på heltid.

Edison bjöd på peepshow

Miljontals människor över hela världen var lika fascinerade av bilder som familjen Lumière. Forskare, uppfinnare, fotografer, folk inom nöjesbranschen – alla var lika intresserade av fotografering. Men rörliga bilder tycktes fort­farande bara vara en ouppnåelig dröm.

Den tidens häftigaste föreställningar bestod i färglagda ljusbilder som visades på stora dukar, eller ”filmförevisningar” i form av en zoetrope.

Den enkla apparaten bestod av en cylinder med smala, lodräta springor i. Genom springorna såg åskådaren teckningar som fanns på insidan av cylindern, t.ex. bilder av en galopperande häst. När cylindern roterade såg det ut som om hästen rörde sig.

Men publiken ville ha mer än flimrande teckningar, och förväntningarna på en riktig film var inte alldeles orim­liga.

Detta var uppfinningarnas tid, och tidningarna skrev ständigt om nya, banbrytande påfund: motordrivna fordon, elektriska glödlampor, radiovågor och röntgenstrålar som kunde ”se” genom huden. När sådana mirakelapparater var möjliga kunde det bara vara en tidsfråga innan det gick att visa rörliga bilder.

En av de första som kom på en lösning var den amerikanske uppfinnaren Thomas Edison. Han konstruerade ett kinetoskop – en låda med titthål i, som kunde användas av en person i ­taget. Inuti kinetoskopet fanns en remsa av Eastmans film, som drogs framför en glödlampa, vilket gav rörliga bilder.

Förevisningar, som kallades peepshows, visades över hela världen, från New York till Moskva. Under en förevisning i Paris 1894 fick Auguste Lumière chansen att kika in i Edisons filmapparat – och han blev knappast imponerad av tekniken.

”Jag gillade de små animerade bilderna som marscherade genom maskinen”, sade han senare. ”Men jag tänkte på hur fantastiskt det skulle vara om vi lyckades projicera upp de där bilderna på en duk och visa dem för en hel grupp människor samtidigt.”

Auguste inspirerades av kinetoskopet och kunde inte släppa tanken på att försöka ta fram en fungerande biograf.

16 timmars arbetsdag

Om den drömmen skulle kunna bli sann, krävdes en enorm arbets­insats. Både kamera och projektor måste konstrueras från grunden – men detta var ingenting som avskräckte Auguste.

”Jag bestämde mig för att försöka lösa det problemet med detsamma”, sade den äldre brodern Lumière målmedvetet.

Han återvände till Lyon och berättade om sitt ”problem”. Fadern och lillebror Louis nappade genast på idén. Lumière hade chansen att bli först med att skapa en användarvänlig kamera – som dessutom skulle kunna användas som projektor och spela upp filmerna för en större grupp människor.

Men innan Lumières kamera kunde tas i bruk fanns det en oändlig massa problem som måste lösas. Bröderna behövde bland annat uppfinna en särskild mekanism som drog fram filmen inuti kameran och såg till att den blev belyst, bildruta för bildruta.

Under vintern 1894 arbetade Auguste och Louis febrilt i sitt laboratorium. Det var inte ovanligt med arbetsdagar på 16 timmar.

Bröderna slängde i sig sina måltider tillsammans, och under kvällsmötet pratade de om sina senaste upptäckter och gjorde upp planeringen inför nästa arbetsdag. Och när den långa arbetsdagen var slut sade de godnatt i den lilla korridoren mellan de båda flyglarna i deras gemensamma hus i Lyon.

Konstruktionen av kameran försiggick i Paris hos ingenjören Jules Carpentier. Han var övertygad om att brödernas idé var genomförbar – han hade rentav lagt ned arbetet med sin egen film­apparat för att ägna sig på heltid åt Lumières.

Men det fanns ständigt nya problem som behövde åtgärdas. Till exempel blev den inbyggda lampan så varm att den smälte ned den ebonitskiva som fungerade som slutare under filminspelningen. Eboniten fick bytas ut mot mässing.

Även själva frammatningen av filmen krånglade, då tänderna i trämekanismen inte passade exakt med perforeringen i Eastmans filmremsa.

Konkurrenten Edison var ett hot

Under flera månader var brevväxlingen intensiv mellan bröderna i Lyon och konstruktören i Paris. Särskilt Louis Lumière försökte skynda på Carpentier – men bad även om ursäkt för att han var så ”förskräckligt trätgirig”.

Alla tre visste att det var bråttom. Även om bröderna lyckats få en prototyp av kameran att spela in bland annat en kort film av arbetare som lämnade Lumières glasplåtfabrik, var konkurrensen med andra uppfinnare stenhård. Många andra hade kommit betydligt längre med sina egna kameramodeller.

Konkurrensen innebar att Eastmans filmfabrik inte lyckades hänga med i efter­frågan på film, och till slut tvingades Louis Lumière tigga till sig flera rullar ­råfilm från den franska filmtillverkaren Planchon – ”vi har inte en minut att ­förlora!”

Svåraste konkurrenten var den amerikanske uppfinnaren Thomas Edison som fruktade att brödernas kinematograf skulle göra hans kinetoskop osäljbart.

Edison skickade ständigt förfrågningar om att få köpa brödernas apparat eller åtminstone få detaljerad information om den. Louis Lumière sade vänligt men bestämt nej varenda gång.

Och så till slut, den 13 februari 1895, kunde bröderna ta patent på en film­kamera med projektor. Efter flera förbättringar och ett antal privata förevisningar av filmer som bröderna själva spelat in, var kinematografen redo för sin officiella premiär i Paris.

Filmens segertåg över världen

Trots att lokalen var ett oansenligt rum i Grand Café blev världens första biograf en enorm succé som alla talade om.

Föreställningen varade cirka 20 minuter och innehöll tio korta filmer med titlar som ”Arbetarna lämnar Lumières fabrik i Lyon” (46 sekunder), ”Havet” (38 sekunder) och komedin ”Trädgårdsmästarens hämnd” (49 sekunder).

Bröderna hade inte bara byggt en lätthanterlig kamera som bara vägde fem kilo och kunde tas med överallt; ­kameran kunde dessutom användas som projektor och visa filmen på duk. Uppfinningen var ett tekniskt stordåd och bröderna Lumière fick snart beställningar från hela världen.

VIDEO – Se Lumières snöbollskrig från 1897 (färglagd):

Bröderna Lumière lät sig dock inte ryckas med av framgångarna. I nästan ett halvår efter den första filmvisningen skickade Louis mängder med avslag till både kungar och kejsare. Inte ens Thomas Edison fick köpa någon apparat förrän bröderna ansåg att deras kamera var redo för massproduktion.

Men trots att kameran och filmerna blev mycket populära trodde bröderna inte att intresset för deras uppfinning skulle hålla i sig längre än några månader, och därför gav de sig in i nya ­projekt.

I stället tog andra uppfinnare chansen. De såg filmmediets möjligheter och arbetade vidare med de rörliga bilderna, som så småningom även fick ljud (1928) och kunde visas i färg (1932).