Blybödeln: Amerikansk uppfinnare gjorde världen mindre smart

Vätskan är den kemikalie som General Motors och Standard Oil använder i sin så kallade etylbensin.

Ingenjören torkar obekymrat sina av etylbensin blöta händer på en näsduk innan han börjar med nästa demonstration. Han tar ett glas med den giftiga vätskan och håller upp det under näsan medan en klocka tickar sekund för sekund. Först efter en minut tar han bort glaset och säger: ”Jag skulle kunna göra det här varje dag utan utan att drabbas av några som helst hälsoproblem.”

Midgley och hans chefer i bilbranschen och oljeindustrin är väl medvetna om hur farligt det är att blanda bly i bensin, men det spelar ingen roll. De kan nämligen tjäna stora pengar på sin produkt, som i över ett halvt århundrade ska komma att förpesta planeten, sänka barns IQ och döda intet ont anande människor.

Midgley letar efter den perfekta bensinen

År 1889, då Thomas Midgley, Jr föds i Beaver Falls i delstaten Pennsylvania, ligger bilbranschen ännu i sin linda. Under Midgleys uppväxt börjar dock bensindrivna fordon fylla gatubilden i USA.

Utvecklingen beror inte minst på att man i början av 1900-talet hittar olja i Texas. För att framställa bensin behövs råolja, och de stora fynden gör produktionen både enklare och billigare än tidigare. Utvecklingen hjälps också på traven av att Henry Ford lanserar sin billiga bensinbil T-Forden år 1908.

Amerikanerna älskar sina bilar, även Midgley, som är i princip född med bensin i blodet, eftersom hans far driver en däckfirma.

Efter att ha gått igenom sin utbildning som maskiningenjör arbetar han i faderns firma – tills år 1916, då Charles Kettering, utvecklingschef på General Motors, anställer den 27-årige Midgley.

Kettering har revolutionerat bilbranschen genom att uppfinna självstarten, den lilla elektriska startmotor som sätter i gång bensinmotorn. Det har till bilisternas lättnad gjort den besvärliga starten med vev överflödig. Tack vare nya högkompressionsmotorer går nu bilarna dessutom snabbare.

Bilindustrin har dock ett stort problem: Motorerna knackar. Det är störande för bilisterna, som tvingas leva med att bilarna både för oväsen och vibrerar så mycket att motorernas prestanda försämras.

Branschen vet att problemet beror på ojämn förbränning i motorn och Ketterings stab av ingenjörer kommer fram till att det troligen är bensinen som är boven i dramat. Det bekräftas av den nyanställde Midgley när han genom att tillsätta jod i bensinen får stopp på det starka ljudet från en testmotor på laboratoriet.

Eftersom jod är både frätande och extremt dyrt i de mängder som krävs är dock inte jod det undermedel som kommer att lösa biltillverkarnas problem.

Från morgon till kväll testar därför Midgley andra ämnen för att få upp bränslets så kallade oktantal, vilket kan ge en mindre bullrig och lugnare körupplevelse. Han häller smält smör i bensinen och provar med kamfer och aluminiumklorid, som används i deodoranter, men utan framgång.

Det enda ämne som har önskad effekt på motorn är etanol. Etanol tillverkas dock genom jäsning och destillering av exempelvis vindruvor eller potatis, så den lösningen väcker ingen större förtjusning hos vare sig oljeindustrin eller General Motors.

Etanol skulle innebära att 10–20 procent av intäkterna från bränsleförsäljningen skulle gå till USA:s jordbrukare – helt oacceptabelt. Midgley behöver komma på något annat.

Ny produkt löser problemet

Den 9 december 1921 är en glädjens dag för Midgley och hans arbetsgivare. Ingenjören blandar ämnet tetraetylbly i ett kärl med bensin, som han sedan häller i testmotorn i laboratoriet i Dayton i delstaten Ohio. Motorn går som smort och för ovanlighetens skull genljuder inte rummet av de evinnerliga knackningar som i åratal har hörts i Midgleys laboratorium.

Kettering och de övriga cheferna är mycket nöjda med Midgleys upptäckt, som av ingenjören själv tillskrivs ”tur och religion samt en dos vetenskap”.

Allt med bensinen är emellertid inte positivt. Tetraetylbly är en blyförening och en mycket farlig kemikalie. Redan i antikens Rom visste de lärde att bly var en giftig metall, och under industrialiseringen var blyförgiftning en välkänd risk för fabriksarbetare.

När den färglösa vätskan tetraetylbly år 1853 framställdes för första gången av den tyske kemisten Carl Jacob Löwig konstaterade man snart att kemikalien var mycket giftig. Den gav upphov till andningsbesvär och kunde leda till hallucinationer, kramper och till och med kvävning.

Midgley är medveten om vissa av dessa risker, för efter att ha arbetat med blyet i ett drygt år märker han effekterna på sin egen kropp.

”Jag känner att lungorna har blivit påverkade och att jag måste upphöra med allt arbete och få en rejäl dos frisk luft”, konstaterar han i januari 1923, varefter han tar en månads paus från sitt arbete.

Bly är ”en gudagåva”

Hälsoeffekterna av blybensinen diskuteras inom General Motors, men sina personliga upplevelser till trots hävdar Midgley att ”den genomsnittliga gatan sannolikt kommer att vara så fri från bly att det inte ens kommer att gå att registrera utsläppen”.

Giftämnet ska med andra ord inte få sätta stopp för de enorma intäkter som väntar uppfinnaren och hans chefer.

”Tänk så mycket pengar vi kommer att tjäna på den här produkten”, skriver Midgley till Kettering i mars 1923, då ingenjören och General Motors sedan länge har säkrat patentet på etylbensin.

Några månader senare inleder General Motors och oljejätten Standard Oil ett samarbete, där de via bolaget Ethyl Corporation ska stå för produktionen av tetraetylbly och tillsammans tjäna stora pengar på den giftiga blybensinen. Standard Oils utvecklingschef Frank Howard har bara lovord för den nya typen av bensin, som han kallar ”en gudagåva”.

Hälsomyndigheterna är emellertid inte helt övertygade om blybensinens förträfflighet. De uttrycker en viss oro, men Ethyl Corporation svarar att bolaget kan tänka sig att betala för en grundlig studie av hälsoeffekterna.

I september 1923 vänder sig därför företaget till det amerikanska ministeriet för gruvdrift för att få experterna där att göra en bedömning. Ministeriet och dess anställda är kända för att se genom fingrarna med många av industrins olater, allt för inte att begränsa näringslivets möjligheter.

Fabriksarbetare blir dödssjuka

Medan Ethyl Corporation väntar på studiens slutsats sätter företaget i gång arbetet med de nyligen upprättade etylfabrikerna.

På den första fabriken, som slår upp dörrarna på hösten 1923 i Deepwater i den amerikanska delstaten New Jersey, använder personalen inte någon särskild säkerhetsutrustning när de framställer tetraetylblyet. Inom loppet av 30 dagar dör flera medarbetare av blyförgiftning för att deras nervsystem och njurar har förstörts.

Dödsfallen tystas ner och snart rullar tankbilar ut med blybensin till landets bensinmackar.

På våren 1924 dör emellertid två anställda igen, nu på en fabrik i Dayton i Ohio. Många av fabrikens övriga medarbetare får hallucinationer och beter sig underligt. De påstår bland annat att de ser fjärilar och andra inbillade djur, som kryper på väggarna.

Blyet får dem att tappa förståndet, ett problem som återkommer på många håll under hösten 1924. Nu får pressen nys om de besynnerliga händelserna på etylfabrikerna.

I oktober skriver New York Times om åtskilliga förgiftade medarbetare som har kommit hem i sinnesförvirrat tillstånd efter att ha arbetat på etylavdelningarna på Baywayraffinaderierna i New York och New Jersey. En av dem är William McSweeney, som känner sig dålig en torsdag efter jobbet och på fredagen är skvatt galen.

”Tidigt morgonen därpå kontaktade hans svägerska polisen och berättade att han betedde sig underligt. En polis som skickades till adressen för att tala med herr McSweeney tvingades tillkalla tre kollegor för att lugna honom och föra honom till Alexiansjukhuset, där han behövde förses med tvångströja”, står det i tidningen, som även nämner Walter Dymock, som med liknande symptom ”gick upp på natten och föll ut genom sitt sovrumsfönster på tredje våningen”.

Dymock överlevde dock fallet och fördes till sjukhus.

Värre gick det för Ernest Oelgert, som fredagen den 24 oktober blev så paranoid att han sprang skräckslagen omkring på fabriken. ”Tre av dem ger sig på mig”, skrek han och flydde från fantasivarelserna som jagade honom. Två dagar senare var han död.

”Dessa män blev troligen sinnessjuka för att de arbetade för mycket”, löd den lakoniska förklaringen från en av cheferna på Baywayraffinaderiet i New Jersey när New York Times bad om en förklaring på de mystiska händelserna.

Branschen försvarar ”vansinnesbensinen”

Bara på Bayway dör fem arbetare, medan 35 andra drabbas av magkramper, förlamningar och andra klassiska symptom på blyförgiftning. Allt tyder på att dödsfallen och sjukdomarna beror på ”vansinnesbensinen”, som arbetarna och pressen börjar kalla Midgleys uppfinning.

Berättelserna väckte ramaskri inom den amerikanska befolkningen, inte minst när det går upp för invånarna att giftämnet finns i deras bränsle.

General Motors och Standard Oils svar blir att bjuda in landets journalister till pressträffen på Broadway den 30 oktober 1924, där Midgley häller tetraetylbly över sina egna händer.

Under den timslånga pressträffen hävdar Standard Oils hälsokonsult William Gilman Thompson att den beklagliga situationen helt och hållet beror på ”oförutsedda olyckor”, som har inträffat till följd av ”plötsliga ångor från stora destilleringskolvar”.

Thompson avfärdar att blybensinen på något vis skulle vara farlig: ”Trots att det finns bly i blandningen är dessa akuta symptom helt andra än dem som förekommer i samband med kronisk blyförgiftning hos exempelvis målare. Att karakterisera produkten som ’mysteriebensin’ eller ’vansinnesbensin’ är grovt missvisande.”

Trots att Midgley och Thompson envetet försöker avvärja katastrofen väljer New York, Philadelphia och flera andra storstäder i USA att förbjuda blybensinen. Bil- och oljebranschen vägrar emellertid ge upp. Det står alldeles för många miljoner dollar på spel.

Ministerium fredar den giftiga bensinen

Just som allmänheten och myndigheterna i flera delstater har vänt sig mot blybensinen blir ministeriet för gruvdrift i november 1924 färdigt med den studie som dess medarbetare påbörjat året innan. För General Motors och Standard Oil kommer ministeriets slutsats som en skänk från ovan.

Rapporten, som har tagits fram mot bakgrund av relativt få djurförsök, tonar ner riskerna med blybensinen och ger Midgley och kompani exakt det omdöme i New York Times som de har drömt om.

”Etylbensin är inte farlig för människor, konstaterar ministeriet för gruvdrift efter att ha genomfört långa experiment med avgaserna. Ytterligare dödsfall är osannolika”, står det i tidningen.

Flera experter är oeniga med studiens slutsats. Fysiologen Yandell Henderson anklagar ministeriet för att vara mutat av rapportens sponsor och Yaleprofessorn anser att framtidsutsikterna är dystra nu när den giftiga bensinen tillåts flöda fritt i landet.

”Det här är nog den största enskilda folkhälsofrågan som det amerikanska folket någonsin ställts inför. Om den blyhaltiga bensinen dödar tillräckligt många människor tillräckligt snabbt för att göra intryck på befolkningen kommer kanske kongressen att ge oss det förbud som krävs”, säger professorn.

Henderson och andra hälsoexperter gör den korrekta bedömningen att avgaserna från etylbensinen kommer att förorena luften längs gator och torg i så hög grad att folk som bor i tätt trafikerade områden riskerar att bli förgiftade.

Definitiva bevis saknas dock, och bil- och oljeindustrin har bara hån till övers för kritikerna.

”Ni säger att det är farligt. Vi säger att det inte är det. Motbevisa oss”, lyder det gång på gång från General Motors och Standard Oil, som entusiastiskt ser storstäderna upphäva sina förbud mot blybensinen.

Kritiska röster som Hendersons drunknar i industrins ändlösa reklam för den nya bensinen, som utlovar ”högre hastighet, mer kraft i backarna, snabbare acceleration och ett slutgiltigt farväl till knackningarna (från motorn, red.)”.

”Etylbensin har gjort det möjligt. Kör med etyl i en högkompressionsmotor och få ditt livs upplevelse”, står det i en annons i tidskriften National Geographic.

I ren iver över att kunna susa fram utan knackningar från motorn slutar folk att tänka på förgiftningsrisken. På sommaren 1925 har Midgleys bränsle intagit marknaden och sålt 1 100 miljoner liter blybensin. I början av 1930-talet kör 90 procent av alla bilar i USA på blybensin.

Produkten blir en så stor framgång att den amerikanske hälsodirektören Hugh S. Cumming börjar hjälpa Ethyl Corporation att sälja sin produkt i Europa. Cumming lovar bland annat de europeiska hälsomyndigheterna att blybensinen är helt ofarlig.

För varje år ökar försäljningen av bilar explosionsartat och allt större mängder bly förgiftar planetens invånare. Först på 1960-talet kommer blybensinen i fokus igen.

Blyet minskar barns IQ

I årtionden tänker vanliga människor inte på att bilarnas avgaser innehåller bly. Det börjar emellertid förändras när vetenskapsmannen Clair C Patterson under den andra hälften av 1960-talet påvisar föroreningarna.

Egentligen arbetar den amerikanske geokemisten med att bestämma jordens ålder med hjälp av blyisotoper, men under arbetets gång finner Patterson att hans laboratorium har förorenats av bly.

Genom att borra sig ner i den grönländska inlandsisen kan han kartlägga atmosfärens koncentration av bly genom historien. Pattersons forskning visar att blyföroreningarna har ökat kraftigt efter andra världskriget, då världens vägar fylldes med alltfler fordon med etylbränsle i tankarna.

Patterson kan nu visa att Midgleys bensin har skadat planeten med ett enormt utsläpp av bly på flera miljoner ton om året. Det farliga ämnet finns inte bara i trafikerade städer. Blyet sprids med vinden och infekterar grödor i jordbruksdistrikten, vilket har fått livsmedlens genomsnittliga blyhalt att öka.

Fram till 1970-talet ökar pressen på bensinbolagen. Då dokumenterar den amerikanske forskaren Herbert Needleman att de stora mängderna bly i luften i årtionden har minskat barns intelligens, trots att de aldrig har haft några egentliga förgiftningssymptom.

Professorn har undersökt tusentals barns mjölktänder, där blyet lagras, och även IQ-testat barnen. Det visar sig att barn med höga halter av bly i kroppen har nedsatt koncentrationsförmåga, sämre språk och lägre IQ (i genomsnitt sex poäng) än barn som inte har utsatts för föroreningarna.

”Fem procent av barnen i min studie berövades möjligheten att bli riktigt intelligenta till följd av exponering för bly. Det blir omkring 875 000 amerikanska barn som hade kunnat bli riktigt smarta, men som inte är det på grund av blyet”, sammanfattar Needleman.

Resultatet är uppseendeväckande. Som om det inte vore illa nog att blyet kan ge folk kramper och hallucinationer. Mänskligheten blir också mindre intelligent av den osynliga plågan. Bensinbranschen försöker desperat så tvivel kring Needlemans forskning, men nu har tiden – och folkstämningen – vänt mot det blyhaltiga bränslet.

Bensinen blir blyfri

Efter att ha förgiftat planeten i över 50 år håller bensinbolagen på 1970-talet på att få slut på argument för att fortsätta tillsätta bly i bränslet.

Experternas och allmänhetens krav på renare luft leder till utveckling av katalysatorer, som ska begränsa bilarnas farliga avgaser. Eftersom en katalysator inte fungerar med blyhaltig bensin hotas industrins etyläventyr på allvar.

Avvecklingen av Midgleys giftiga bensin går dock långsamt, för lagstiftningen hänger inte riktigt med. År 1986 förbjuds till slut blybensin helt i USA – och snart förbättras folkhälsan.

Mellan åren 1976 och 2016 minskar mängden bly i den amerikanska befolkningen med 93,8 procent. Först år 2021 – efter nästan 100 år på marknaden – då bränslet förbjuds i Algeriet, är blyhaltig bensin inte längre tillåten någonstans i världen.

Hur många liv och sjukdomsfall Midgleys uppfinning har orsakat är det svårt för forskarna att fastslå, inte minst för att även blytillsatser i målarfärg och konservburkar har bidragit till förgiftningen. Världshälsoorganisationen (WHO) uppskattar dock att blyrelaterade sjukdomar i årtionden har kostat cirka en miljon människor livet varje år.

Blybödeln dör av sin egen uppfinning

Trots att Thomas Midgley, Jr inte personligen fick något blod på händerna kommer hans etylbensin och hans kännedom om dess giftighet för evigt att stämpla uppfinnaren som en skrupelfri person med miljontals människors liv på sitt samvete. Ingenjören lever dock inte tillräckligt länge för att uppleva förbudet mot hans uppfinning eller forskarnas dom över dess tragiska skadeverkningar.

År 1940 får amerikanen med den olyckliga förmågan att kläcka livsfarliga idéer diagnosen polio. Sjukdomen förlamar delar av hans kropp – naturligtvis konstruerar han då en apparat med block och talja som kan lyfta honom ur sängen.

Även den uppfinningen kostar människoliv, den här gången hans eget. År 1944 fastnar den 56-årige Midgley i repet och kvävs till döds.