Ubåtsprovningarna i Themsen blev ett dragplåster för Londonborna, som förundrade såg på.

Världens första ubåt dök fem meter

En stängd roddbåt överdargen med oljat skinn glider ut i Themsen. Medan årorna plaskar dyker fartyget långsamt ned under vattentytan. När den kommer upp till ytan igen jublar åskådarna. De har bevittnat sjösättningen av världens första ubåt.

31 augusti 2015 av Øyvind Bordal

Den första ubåten tog in vatten

År 1620 sjösatte den holländske uppfinnaren Cornelius Drebbel världens första undervattensbåt. Den roddes med åror och styrdes med ett roder. Ubåten byggdes på uppdrag av den engelske kungen och flottan som troligen övervägde om den skulle kunna användas i krigföring.

Den första dykningen lyckades, bortsett från att ubåten tog in vatten. Det avskräckte­ dock inte Drebbel som byggde och sjösatte ytterligare två ubåtar mellan år 1620 och 1624. Den sista hade plats för 12 roddare och fyra passagerare.

Dykning var långtifrån okänt vid den här tiden. Dykarklockor av trä och metall som dykaren höll över huvudet och överkroppen, användes när man bärgade gods från sjunkna skepp. Dykaren gick på havsbottnen tills syret i klockans luftficka började ta slut. Då simmade han upp till ytan, där sjömän på ett skepp lyfte upp klockan med rep. I förhållande till dykarklockan var Drebbels ubåt revolutionerande.

Det finns inga originalritningar eller specifikationer för Drebbels tre ubåtar, och de uppgifter som bevarats fram till i dag är omgärdade av spekulationer. Men säkert är att minst en av dem bestod av ett ramverk av trä, överdraget med oljat skinn, samt en vattentät lucka högst upp.

Så långt är forskarna eniga. Men en del menar att t.ex. Drebbels ubåtar hade ett eller flera glasfönster, till skillnad från senare konstruktioner som av just det skälet hade svårt att navigera säkert. Andra anser att glas, fogar och ramar inte kunde stå emot vattentrycket.

Forskarna hävdar också att Drebbel måste ha navigerat efter kompass och uppskattat hur snabbt och långt roddarna kunde ro på en bestämd tid. Det är i princip jämförbart med hur dykare gör när de de simmar i blindo i grumligt vatten.

Grisblåsor användes i Drebbels ubåt

Drebbel har lagt ned mycket energi på att lösa problemen kring ballast, som skulle få båten att dyka. Den lösning som de flesta forskare räknar med att han använde var vattentäta grisblåsor som kunde fyllas och tömmas på vatten. Grisblåsorna satt monterade under roddarnas säten och var kopplade till slangar ut genom skrovet.

Konstruktionen liknar en blåsbälg. Slangarna kunde snöras åt med rep som lossades vid dykning så att blåsorna fylldes med vatten. På så vis dök ubåten. Vid uppstigning pressade roddarna sina respektive ”blåsbälgar” platta och snörde sedan åt slangarna.

Det gjorde att ubåten steg. Systemet är i stort sett detsamma som används i moderna ubåtar. De tar in vatten i stora tankar tills de blir tunga, och ”blåser” ut vattnet igen när de ska ta sig upp till ytan.

Syretillförseln i ubåten är omdiskuterad

Den punkt, som har lett till flest spekulationer bland forskarna är frågan om lufttillförseln. Forskarna vet att minst en av Drebbels ubåtar kunde hålla sig under vattnet under lång tid. Det berättas i gamla­ dagböcker och papper att den sista ubåten kunde segla under vatten från Westminster till Greenwich och tillbaka igen.

Det lär ha tagit åtskilliga timmar. Samtida skildringar berättar om snorkelslangar som gick från ubåten och upp till ytan och som hölls uppe av en flytande tunna. Det gav en stabil lufttillförsel till manskapet, men var inte tillräckligt för en besättning på 16 man. Det måste ha funnits någon annan syrekälla under flera timmars färd under vattnet.

Drebbel kände till syrets hemlighet

Omkring 40 år senare, år 1662, noterade den engelske skribenten Boyle att han hade mött en skicklig matematiker som hade deltagit i Drebbels testseglatser på Themsen. Den nu mycket gamle mannen kunde berätta att Drebbel ombord på ubåten hade en kemisk vätska, som kunde ”ersätta kvintessensen av luft” – det vill säga syre. Den kemiska vätskan kunde ”hålla hjärtats låga vid liv”, skriver Boyle.

Andra gamla källor pekar på att Drebbel var alkemist, den tidens kemister, och att han använde sina kunskaper om kemiska processer för att utveckla en metod att framställa syre. Det är möjligt att man utvann syre från upphettad salpeter. Om detta är sant var Drebbel hela 200 år före sin tid.

Drebbel var dock praktiker och inte någon metodisk vetenskapsman. Han skrev ned mycket lite om sina upptäckter och uppfinningar, och därför kan man inte i dag med säkerhet bevisa att Drebbel kunde framställa syre med hjälp av salpeter.­

Cornelius Drebbel lämnade inte några konstruktionsritningar efter sig och ingen vet i dag hur hans tre ubåtar såg ut. Men den tredje ubåten var troligen utrustad som på skissen, bl.a. med vattenfyllda grisblåsor som fungerade som ballast. Klicka på ikonerna för att få ett intryck av en del av funktionaliteterna.

 

Modern kopia av Drebbels ubåt sjösatt framgångsrikt

År 2002 byggde forskare en kopia av Drebbels ubåt med hjälp av verktyg och teknik från 1600-talet. De testade en lång rad detaljer, bland annat årportarnas vattentäta packningar och den trycktäta luckan.

Testerna visade tydligt att ett tekniskt geni låg bakom konstruktionerna. Även med dagens kunnande krävdes det stora ansträngningar för att få fartyget att fungera. Några gånger blev det nödvändigt för forskarna att kompromissa med de historiska källorna. Båten byggdes i ekträ och sammanfogades med spik, samt tätades med en blymassa. Det oljade skinnet­ användes inte, eftersom man menade att sådant inte funnits på de två sista ubåtarna.

Kopian var nästan sju meter lång, hade fyra åror och drevs av två man. Den sjösattes i en engelsk insjö. Två man dök ned och rodde under vatten i tio minuter utan problem, varefter de steg upp till ytan igen.

Idé om ubåtar fanns redan under forntiden

Drebbel byggde sina ubåtar för den engelska kungen och flottan. Men han var långtifrån den förste som fick idén om en undervattensfarkost. Enligt forntida källor dök Alexander den store och några av hans soldater till exempel år 332 f.Kr. ned i havet i en glasklocka under en flottblockad­ av hamnstaden Tiros. Dessutom finns det skildringar av kinesiska skepp, som kunde­ segla längs havsbottnen för 2.200 år sedan. Det finns dock inga arkeologiska­ fynd efter dessa ubåtar, och man vet inte med säkerhet om de har existerat.

Den första väldokumenterade idén till en ubåt är från 1578. Den engelske matematikern William Bourne ritade en sluten roddbåt av skinn och trä, men den prövades aldrig i praktiken. Ritningarna samlade damm i 40 år, tills Drebbel tog vid. Både Bourne och Drebbel var anställda vid engelska flottan, så Drebbel har givetvis sett Bournes ritningar i flottans bibliotek.

Drebbel var en praktisk da Vinci

Drebbel var holländare, men han hade redan omkring år 1600 skaffat sig ett rykte som ett slags mirakelman vid det engelska hovet, som anställde honom. Vid hovet utmärkte han sig genom att uppfinna en så kallad perpetuum mobile – en evighetsmaskin – som verkade genom förändringar­ i det atmosfäriska trycket, som in sin tur drev ett urverk.

Eftersom urverket drevs av tryckskillnader i luften, uppfattades den alltså som en evighesmaskin och uppfinningen blev känd över hela Europa.­ Urverket visade såväl datum, årstid som klockslag och det sägs ha varit inbyggt i en guldglob. Den holländske uppfinnaren utvecklade senare ett slags termostat utifrån evighetsmaskinen. Termostaten användes i världens första termostatstyrda ugn och senare i en äggkläckningsmaskin där termostaten höll äggen jämnt varma.

Men Drebbel kunde mycket annat också. Vid hovet gjorde han succé med en konsert där luftdrivna instrument spelade musiken. Han hade många talanger och ägnade sig åt både kemi, optik, måleri och grafik på hög nivå. Kemikunskaperna hade han inhämtat under sin lärotid hos en holländsk alkemist, och det engelska hovet hade stor glädje av Drebbels fyrverkeri­uppvisningar.

Drebbel anses vara ubåtens uppfinnare

Drebbels status vid hovet blev allt högre, och när han testade sin tredje ubåt påstås kung Jakob I ha deltagit i en av seglatserna som passagerare. Den engelska flottan avvisade dock uppfinningen som en oanvändbar leksak. Varför flottan tackade nej till ubåtarna vet dagens forskare ingenting om. Kanske ansåg de att ubåtar var ett fegt sätt att föra krig på.

Dessutom var Drebbels ubåtar inte lika pampiga prestigeprojekt som stora krigsfartyg med utsmyckningar och vajande fanor.

Inte ens kungens intresse och välvilja kunde ändra på detta. Drebbels uppfinning var långt före sin tid – trots det blev seglatserna på Themsen under åren 1620 till 1624 bara ihågkomna som ännu ett underhållande inslag vid det engelska hovet. Drebbel sattes att tillverka sprängämnen och när hans störste beskyddare, Buckingham, blev mördad gick det utför med hans karriär.

Sina sista år tillbringade Drebbel som utfattig föreståndare för ett värdshus i ett av Londons fattigkvarter. Han dog 1633, i stort sett bortglömd av sin samtid. Men i dag kallas han ubåtens uppfinnare.

Är du nyfiken på att kliva ombord på en ubåt? Då kan du göra en djupdykning i vårt stora tema.

 

Kanske är du intresserad av...