Världens första ubåt dök fem meter
En stängd roddbåt överdargen med oljat skinn glider ut i Themsen. Medan årorna plaskar dyker fartyget långsamt ned under vattentytan. När den kommer upp till ytan igen jublar åskådarna. De har bevittnat sjösättningen av världens första ubåt.

Ubåtsprovningarna i Themsen blev ett dragplåster för Londonborna, som förundrade såg på.
Den första ubåten tog in vatten
År 1620 sjösatte den holländske uppfinnaren Cornelius Drebbel världens första undervattensbåt. Den roddes med åror och styrdes med ett roder. Ubåten byggdes på uppdrag av den engelske kungen och flottan som troligen övervägde om den skulle kunna användas i krigföring.
Den första dykningen lyckades, bortsett från att ubåten tog in vatten. Det avskräckte dock inte Drebbel som byggde och sjösatte ytterligare två ubåtar mellan år 1620 och 1624. Den sista hade plats för 12 roddare och fyra passagerare.
Dykning var långtifrån okänt vid den här tiden. Dykarklockor av trä och metall som dykaren höll över huvudet och överkroppen, användes när man bärgade gods från sjunkna skepp. Dykaren gick på havsbottnen tills syret i klockans luftficka började ta slut. Då simmade han upp till ytan, där sjömän på ett skepp lyfte upp klockan med rep. I förhållande till dykarklockan var Drebbels ubåt revolutionerande.
Det finns inga originalritningar eller specifikationer för Drebbels tre ubåtar, och de uppgifter som bevarats fram till i dag är omgärdade av spekulationer. Men säkert är att minst en av dem bestod av ett ramverk av trä, överdraget med oljat skinn, samt en vattentät lucka högst upp.
Så långt är forskarna eniga. Men en del menar att t.ex. Drebbels ubåtar hade ett eller flera glasfönster, till skillnad från senare konstruktioner som av just det skälet hade svårt att navigera säkert. Andra anser att glas, fogar och ramar inte kunde stå emot vattentrycket.
Forskarna hävdar också att Drebbel måste ha navigerat efter kompass och uppskattat hur snabbt och långt roddarna kunde ro på en bestämd tid. Det är i princip jämförbart med hur dykare gör när de de simmar i blindo i grumligt vatten.
Grisblåsor användes i Drebbels ubåt
Drebbel har lagt ned mycket energi på att lösa problemen kring ballast, som skulle få båten att dyka. Den lösning som de flesta forskare räknar med att han använde var vattentäta grisblåsor som kunde fyllas och tömmas på vatten. Grisblåsorna satt monterade under roddarnas säten och var kopplade till slangar ut genom skrovet.
Konstruktionen liknar en blåsbälg. Slangarna kunde snöras åt med rep som lossades vid dykning så att blåsorna fylldes med vatten. På så vis dök ubåten. Vid uppstigning pressade roddarna sina respektive ”blåsbälgar” platta och snörde sedan åt slangarna.
Det gjorde att ubåten steg. Systemet är i stort sett detsamma som används i moderna ubåtar. De tar in vatten i stora tankar tills de blir tunga, och ”blåser” ut vattnet igen när de ska ta sig upp till ytan.
Syretillförseln i ubåten är omdiskuterad
Den punkt, som har lett till flest spekulationer bland forskarna är frågan om lufttillförseln. Forskarna vet att minst en av Drebbels ubåtar kunde hålla sig under vattnet under lång tid. Det berättas i gamla dagböcker och papper att den sista ubåten kunde segla under vatten från Westminster till Greenwich och tillbaka igen.
Det lär ha tagit åtskilliga timmar. Samtida skildringar berättar om snorkelslangar som gick från ubåten och upp till ytan och som hölls uppe av en flytande tunna. Det gav en stabil lufttillförsel till manskapet, men var inte tillräckligt för en besättning på 16 man. Det måste ha funnits någon annan syrekälla under flera timmars färd under vattnet.
Drebbel kände till syrets hemlighet
Omkring 40 år senare, år 1662, noterade den engelske skribenten Boyle att han hade mött en skicklig matematiker som hade deltagit i Drebbels testseglatser på Themsen. Den nu mycket gamle mannen kunde berätta att Drebbel ombord på ubåten hade en kemisk vätska, som kunde ”ersätta kvintessensen av luft” – det vill säga syre. Den kemiska vätskan kunde ”hålla hjärtats låga vid liv”, skriver Boyle.
Andra gamla källor pekar på att Drebbel var alkemist, den tidens kemister, och att han använde sina kunskaper om kemiska processer för att utveckla en metod att framställa syre. Det är möjligt att man utvann syre från upphettad salpeter. Om detta är sant var Drebbel hela 200 år före sin tid.
Drebbel var dock praktiker och inte någon metodisk vetenskapsman. Han skrev ned mycket lite om sina upptäckter och uppfinningar, och därför kan man inte i dag med säkerhet bevisa att Drebbel kunde framställa syre med hjälp av salpeter.
Cornelius Drebbel lämnade inte några konstruktionsritningar efter sig och ingen vet i dag hur hans tre ubåtar såg ut. Men den tredje ubåten var troligen utrustad som på skissen, bl.a. med vattenfyllda grisblåsor som fungerade som ballast.