När de första ångfartygen stävade ut på haven omkring år 1820 var ångmaskinerna svaga och opålitliga.
Om redarna skulle vara säkra på att deras skepp kom fram i tid, måste ångkraften kompletteras med segel.
Samtidigt höll en ny klass segelfartyg på att växa fram. Det tremastade klipperskeppet hade stor segelyta och fick väldig fart, och kunde utnyttja vinden från nästan alla riktningar.
Snabbaste resan från USA:s östkust till västkust år 1850 gick med segelfartyg söder om Sydamerika.
Nya hastighetsrekord sattes när klipprar fraktade årets teskörd från Kina till Europa och Amerika.
Resor som tidigare tagit minst ett halvår kunde nu genomföras på hundra dagar.
Först på 1860-talet började ångmaskinen utgöra ett hot mot seglen.
Och ända fram till år 1900 hade många handelsfartyg fortfarande master för att kunna spara på det dyra kolet.
Segelfartyg kontra ångare
Vindkraft var gratis
■ Snabba
■ Kunde gå långt utan stopp
■ Mer lastutrymme
Maskiner dög i alla väder
■ Kunde gå mot vinden
■ Var inte beroende av vind
■ Restiderna kunde planeras
Segel bäst på långfärder
På rutterna från Asien till Europa var segelfartyg fram till 1860-talet snabbare än ångare om de utnyttjade monsunvinden.
På sommaren blåser den konstant söderifrån, och på vinterhalvåret kommer den från norr.
Kolkraft vann till slut
Mer effektiva maskiner gjorde ångfartygen konkurrenskraftiga på 1860-talet.
År 1869 öppnades Suezkanalen, som förkortade restiden mellan Europa och Asien med veckor, men som var för trång för de stora segelfartygen.