Svensk slagkraft under ytan
1904 byggdes den svenska marinens första ubåt. Under kalla kriget var ubåtsvapnet som störst och stod sig väl gentemot omvärlden. Här är de svenska ubåtarnas historia!

Fyra av sex svenska ubåtar i Drakenklassen med Vargen i spetsen.
Det är tyst och mörkt i manöverrummet. Bara det svaga suset från luftkonditoneringsanläggningen hörs i bakgrunden. I mörkret syns instrumentbelysningarna svagt. Då och då avbryts tystnaden av korta precisa order och rapporter mellan vaktens personal.
Det är september och ubåten befinner sig på 47 meters djup i östra delen av Östersjön. Vid bestämda tider svävar den upp några meter för att ta emot trafiklistan på långvågsradion. Sedan ner igen till bästa spaningsdjup.
Plötsligt rapporterar sonaroperatören: »Svag aktiv sändning i bäring 126. Frekvens 3,2 kHz frekvensmodulerad sändning. Klassificeras som jagare typ Udaloy, stort avstånd.»
Vakthavande officeren (VO) lägger snabbt ut bäringen i sjökortet samtidigt som VO2 tar emot den från sonaroperatören till strids- och eldledningsutrustningen. Därmed startar automatisk måldatainmätning och beräkning av målets kurs, fart och avstånd. VO konstaterar att bäringen pekar rakt ner mot Irbensundet.
Det är precis där underrättelseofficerarna har bedömt att den sovjetiska invasionsflottan skulle löpa ut till sjöss. Nu gäller det att snabbt bedöma åt vilket håll målen förflyttar sig. Kanske måste ubåten flytta på sig för att uppnå optimalt skjutläge.
Så här skulle det ha kunnat gå till om Sverige utsattes för en kustinvasion under det kalla kriget. Då hade ubåtssystemet under flera decennier metodiskt byggts upp till en stark och viktig länk i det svenska marina försvaret.
Ubåtarna började som dykbåtar
Trots mer än 100 år på nacken är ubåten ett relativt ungt vapensystem. Att det kunde utvecklas till ett fungerande koncept var främst förbränningsmotorns förtjänst. Den möjliggjorde framdrift i ytläge, kombinerat med batteridrift i undervattensläge. Dessförinnan utnyttjades handkraft och ångmaskineri för framdriften, vilket hade avsevärda nackdelar, både när det gällde uthållighet och den tid det tog att förbereda för dykning.
Dåtidens ubåt – egentligen bör den kallas dykbåt – var ett ytfartyg som, när en fiende siktades i horisonten, kunde dyka och genomföra anfall med torpeder. Om hotet var litet kunde anfallet även utföras i ytläge med kanon. Spaning bedrevs huvudsakligen på ytan med kikare vilket normalt innebar korta upptäcktsavstånd.