Spökskepp drev omkring utan någon ombord

Otursförföljt fartyg

En månad före det dramatiska mötet på Atlanten hade Mary Celeste hissat segel och lämnat Staten Island i New York. Destinationen var Genua i Italien, och i lasten fanns bland annat 1 701 tunnor alkohol som skulle användas vid tillverkningen av italienska viner.

Resan var Mary Celestes första med den nye kaptenen Benjamin Briggs, en erfaren sjöman som inte hade låtit sig skrämmas av skeppets turbulenta historia.

Ända sedan den 31 meter långa och 282 ton tunga brigantinen byggdes i Kanada år 1861 hade den under sitt första namn, Amazon, råkat ut för en lång rad allvarliga incidenter.

Fartygets första kapten hade dött i lunginflammation på skeppets jungfrufärd. Nästa kapten seglade Amazon rakt in i en fiskebåt varefter skeppet fick läggas i docka och repareras. Då bröt en eldsvåda ut på det otursförföljda fartyget.

Den tredje kaptenen förde Amazon till Europa – där kolliderade det hårt olycksdrabbade fartyget med en annan båt i Engelska kanalen.

Efter dessa dramatiska resor följde flera år av lyckosamma och lugna resor för Amazon till de västindiska öarna samt Central- och Sydamerika tills skeppet år 1867 såldes till en amerikan.

Han döpte om skeppet till Mary Celeste och lät den erfarne och hårdföre Benjamin Briggs köpa en andel i byten och arbeta som ny kapten.

Hustru och dotter seglar med

Före avfärden var Briggs full av optimism.

”Vårt skepp är i utmärkt skick och jag hoppas att vi får en fin färd. Jag har dock aldrig varit ombord på henne tidigare och vet inte hur hon seglar”, skrev han i ett brev till sin mor.

Modern tog hand om Briggs sjuårige son Arthur hemma i delstaten Massachusetts, medan Briggs hustru Sarah och parets tioåriga dotter Sophia skulle med på färden över Atlanten.

Kvällen innan Mary Celeste avseglade från New York åt Briggs middag med sin gamle vän David Reed Morehouse. De båda garvade sjömännen hade i unga år arbetat på samma fartyg.

Morehouse var nu kapten på Dei Gratia, och under middagen visade det sig att hans fartyg av en slump skulle färdas längs samma rutt som Mary Celeste: tvärs över Atlanten, genom Gibraltar sund och in i Medelhavet.

Följande morgon, den 5 november 1872, väntade Morehouse fortfarande på de tunnor med fotogen som skulle lastas på Dei Gratia när Mary Celeste stävade ut. Förutom Briggs och hans lilla familj bestod besättningen av sju erfarna sjömän från USA, Tyskland och Danmark.

Besättningen är borta

När Morehouse stöter på Mary Celeste en månad senare ger han genast order om att sätta en jolle i vattnet.

Kaptenen kan inte förstå varför Mary Celeste inte redan är i Italien. Hon lämnade New York hela sju dagar före Dei Gratia.

Förste styrman Oliver Deveau och ytterligare två sjömän hoppar i jollen. De tre männen söker igenom hela Mary Celeste och blir bara mer och mer förbryllade. Skeppet är öde och övergivet.

Hela fartyget är enligt Deveau ”en stor, våt röra” och bara en av skeppets tre pumpar fungerar. Luckorna till lastrummet är låsta och ingen av tunnorna med alkohol saknas även om det när lasten lossas i Genua visar sig att nio av dem är tomma.

Livbåten är borta

De tre männen noterar att besättningens ägodelar och värdeföremål är orörda. Fru Briggs lilla salongsorgel av rosenträ står framme med ett nothäfte ovanpå. Hennes symaskin står på ett bord, liksom en öppen flaska hostmedicin.

Sophias leksaker är prydligt uppställda och kläder, pipor, rakknivar och en penningpung ligger i skeppskistorna. Dessutom har Mary Celeste både mat och vatten för sex månader ombord.

Deveau hittar skeppets loggbok och bläddrar ivrigt efter en ledtråd. Men Briggs har inte skrivit om några oförutsedda händelser. Färden över Atlanten har av allt att döma varit lugn och stillsam.

Den sista anteckningen i boken är daterad tio dagar tidigare, då Mary Celeste befann sig 160 kilometer väster om Azorerna, cirka 800 kilometer från den plats där de befinner sig nu.

Kaptenens sextant, kronometer och navigationstabeller är dock försvunna. Samma sak gäller fartygets livbåt. Deveau noterar dock att besättningen varken har kastat ankar eller surrat fast rodret, vilket är brukligt vid en evakuering.

På det stora hela är skeppet i gott skick och fullt sjödugligt. Männen från Dei Gratia hittar inga tecken på våld eller strid. Alla spår pekar mot att Briggs och hans besättning snabbt och abrupt, kanske i panik, har lämnat skeppet.

Rättegång på Gibraltar

Tillbaka på Dei Gratia rapporterar Deveau till kapten Morehouse, som kort noterar i sin loggbok att det övergivna fartyget är Mary Celeste på väg från New York till Genua.

Han undlåter att notera vem som är kapten på skeppet, och beskriver inte heller hur Mary Celeste såg ut när hans män hittade det.

Efter att ha skrivit ned sin anteckning seglar Morehouse till den brittiska kronkolonin Gibraltar. I kölvattnet följer Deveau med Mary Celeste.

Väl där kräver Morehouse bärgningslön för att ha hittat Mary Celeste. Detta är ett belopp som ska betalas ut av de amerikanska försäkringsbolag som den övergivna båten är försäkrat hos. Snart har en rättsprocess dragits igång.

Den brittiska amiralitetsrätten i Gibraltar, som handhar rättegången, finkammar Mary Celeste. Förhör efter förhör hålls medan rykten och anklagelser haglar från alla håll.

Vissa spekulerar i att pirater har plundrat Mary Celeste och mördat besättningen. Andra att skeppet har råkat in i en kraftig storm, eller att besättningen har druckit sig berusade och dödat kapten Briggs och hans familj.

Morehouse får hittelön

Förhörsledaren står fast vid teorin att besättningen på Dei Gratia kan ha dödat personerna ombord på Mary Celeste för att inkassera bärgningslönen. Den amerikanska tidningen Boston Post lutar däremot åt piratteorin:

”Det antas nu att den fina brigantinen Mary Celeste (…) övermannades av pirater”, skriver tidningen den 24 februari 1873.

Ryktet att besättningen verkligen har mördats tar ny fart när brittiska myndigheter under Briggs säng hittar en gammal kniv som det möjligen kan vara blod på. Även på däck hittar man röda fläckar. I båda fallen visar det sig dock vara rost.

Efter tre månader avkunnas domen: Rätten kan inte slå fast vad som har hänt ombord på Mary Celeste eller varför besättningen är borta. Britterna har inte hittat några bevis för vare sig sjöröveri, myteri, våld eller mord.

Besättningen på Dei Gratia är därför inte längre misstänkt, och domaren tilldelar Morehouse hans bärgarlön för att ha fört Mary Celeste i hamn.

Det belopp som domaren slår fast motsvarar emellertid bara en sjättedel av de 46 000 dollar som Mary Celeste och lasten är värderad till. Beslutet ger nytt liv åt misstanken att rätten trots allt inte är helt övertygad om att besättningen på Dei Gratia är oskyldig.

Mary Celeste vägrar sjunka

Efter domslutet seglas Mary Celeste till Genua där lasten lossas. Men de amerikanska myndigheterna är inte nöjda med den ouppklarade rättssaken. De försöker därför att på egen hand klara upp fallet genom att fråga ut lokalbefolkningen i hamnarna på Azorerna – utan resultat.

I ett sista försök meddelar myndigheterna alla utstationerade amerikanska konsuler och officerare att de ska hålla utkik efter personer som passar in på beskrivningen av kapten Briggs, hans hustru, dotter eller de sju sjömännen. Ingen rapporterar någonsin några fynd.

Efter den tragiska resan säljs Mary Celeste – enligt uppgift med stor förlust. Under de följande 13 åren byter Mary Celeste ägare 17 gånger.

Ingen av dem har något gott att säga om fartyget som seglar längs USA:s kust där det med jämna mellanrum går på grund, börjar brinna eller förlorar sin last, sina segel eller sjömän.

Den siste ägaren försöker i januari 1885 fullt medvetet att sänka skeppet i Karibiska havet i ett försök att lura försäkringsbolaget. Planen går emellertid om intet när skeppet vägrar sjunka trots att det går på grund på ett korallrev utanför Haiti.

I ett sista desperat försök sticker ägaren skeppet i brand, men även den planen misslyckas. Han döms i stället till fängelse för försäkringsbedrägeri.

Mary Celeste lämnas kvar där hon ligger, och med tiden glider skeppet av revet och försvinner i vågorna.