Slavhandlare räddade amerikanska sjömän från Saharas heta helvete

Vassa skär fläker upp skrovet

Ett ljud, som av dånande slag, får kapten Riley att krypa ihop. Han stirrar mot babord, chockad.

Han kan inte se någonting, men ljudet av Atlantens vågor som brakar in mot en klippig kust går inte att missta sig på.

”Det är inte sant!” tänker Riley.

”Alle man på däck!” vrålar han för full hals. Elva sjömän, mer eller mindre påklädda, rusar upp på däck. Riley beordrar dem att hala seglen och kasta i båda ankarna.

Men det är redan för sent. Plötsligt går en våldsam stöt genom skeppet. Alla ombord kastas omkull när Commerce kilar sig fast på en undervattensklippa som fläker upp skrovet.

Redan innan han kommit på fötter inser Riley att han råkat ut för varje kaptens mardröm: han har förlorat sitt skepp.

Commerce sitter stenhårt fast och kan inte röra sig i sjögången, varenda våg träffar som ett jättelikt hammarslag.

Vattenkaskader slår in över däcket och männen måste klamra sig fast för att inte spolas över bord.

Riley lyckas hålla huvudet kallt. Förr eller senare kommer Commerce att slås i småbitar av de ständiga vågorna, men hon är ett nytt segelfartyg, välbyggt av nordamerikanskt ekvirke, och det kommer att dröja ett tag innan hon går sönder.

Riley vet att det finns mycket som måste göras. Han skickar ned folk under däck för att hämta upp några tunnor vatten, vin och saltat kött ur de delvis vattenfyllda lastrummen.

Andra sjömän får order om att göra räddningsbåtarna klara. Commerce har två sådana – en större långbåt, som har segel, och en liten roddbåt.

Besättningen placerar tunnorna med mat och dryck i långbåten. De kan fortfarande inte se land.

Och medan fartyget skakas av vågorna, men fortfarande håller ihop, väntar Riley på att månen ska gå upp kring midnatt.

I månskenet kan männen skymta bränningarna på babords sida. Kusten verkar inte vara mer än 150 meter bort, och fartyget har en tross som skulle kunna räcka dit.

Riley bestämmer sig för att använda en klassisk räddningsmetod: att förbinda skeppet och kusten med en livlina.

Trossen surras fast i den lilla jollen, och Riley och en annan man – Porter – går ombord. Båten firas ned i det skummande havet och de båda männen börjar ro.

Men jollen hinner bara precis förbi fartygsskrovet innan en jättevåg får den att kantra. Riley och Porter försvinner under vattenytan men lyckas ta sig upp igen.

En gris simmar i land

På 1800-talet är många sjömän rädda för vatten, men som tur är kan de båda amerikanerna simma. De förs av vågorna in mot land och kastas upp på stranden.

Jollen spolas upp bredvid dem, och den sitter fortfarande fast i trossen. Porter och Riley pustar ut en stund, sedan letar de upp någonting stadigt att fästa trossen vid.

Kollegerna ute på fartyget spänner trossen. Nästa steg blir att föra i land mat och dryck med långbåten.

Två män åtar sig uppgiften och allt går bra, ända tills ännu en jättevåg bokstavligen kastar den tungt lastade båten upp på en stenig strand. Botten trycks in med ett brak.

Nu är långbåten satt ur spel och bara livlinan finns kvar. En efter en lämnar de kvarvarande männen Commerce och glider ned i det upprörda havet.

De klamrar sig fast vid den spända trossen och tar sig in mot land, meter för meter. Som genom ett under klarar alla av strapatserna.

Medan männen pustar ut på stranden får de syn på något underligt: en levande gris, som de har haft med sig ombord, kommer simmande bland de skummande vågorna och tar sig i land.

Grisen vill tydligen ha ­sällskap, och kommer fram till de genomblöta männen. Därmed har Commerces dramatiska förlisning inte kostat ett enda liv.

Kannibaler och slavhandlare längs kusten

Amerikanerna har emellertid strandat på sämsta tänkbara ställe: på västkusten vid den enorma Saharaöknen.

Enligt seglivade myter är invånarna här kannibaler, och de påstås antingen döda skeppsbrutna vita eller sälja dem som slavar.

Den första delen av ryktet är rent nonsens; invånarna är muslimer och får inte äta människokött. Men den andra delen är dessvärre sann.

Vit slavhandel och försäljning av ilandspolat gods utgör en viktig del av inkomsterna för de fattiga folkstammar som lever i det karga och ofruktbara landskapet.

Riley unnar sina män en välbehövlig vila, men så snart solen går upp beordrar han dem att dra båtarna längre upp på land.

Fartygets penningkista, som han fört i land med långbåten, låter han gräva ned.

Kistan innehåller ­tusentals dollar, och innan den försvinner under sanden låter Riley sina män ta så mycket pengar de kan få plats med i fickorna och under kläderna.

Kaptenen har en känsla av att pengarna kan komma till nytta om männen blir tillfångatagna.

Amerikanerna har knappt hunnit gräva ned kistan förr­än de ser en ensam figur närma sig på stranden. Det är en äldre man, han ser ut som en vilde.

Han har mörk hy och en svart kalufs som spretar åt alla håll. Munnen är bred och ger honom ett hyena-aktigt utseende. Männen ger honom genast öknamnet ”Hyenan”.

Riley går honom till mötes på stranden. Men främlingen är skygg och försvinner samma väg som han kommit.

Riley gissar att han snart ska komma tillbaka med förstärkningar. Amerikanerna har inga vapen. Riley tycker därför att det bästa de kan göra är att reparera långbåten och försöka komma därifrån fortast möjligt.

En av sjömännen, som är en utmärkt simmare, erbjuder sig att simma ut till Commerce och försöka hämta de saker de behöver.

Efter ett tag återvänder han med några verktyg och spik, och männen börjar genast laga båten.

Strax därefter kommer Hyenan tillbaka, tillsammans med flera av sina hustrur och några unga pojkar.

Hyenan har en kroksabel och några av pojkarna bär spjut, men de har inga skjut­vapen och det blir ingen öppen konfrontation med amerikanerna.

Främlingarna koncentrerar sig på att bärga det gods som driver i land från Commerce.

Stämningen är mycket spänd. Så snart långbåten är klar återvänder amerikanerna till skeppsvraket.

Beger sig söderut med fikon och en gris

Amerikanernas chanser att kunna rädda sig med hjälp av långbåten är mycket små.

Om de beger sig åt nordväst kan de hoppas komma till Kanarieöarna, som fågelvägen ligger drygt 160 km från Kap Bojador.

På Gran Canaria finns närmaste trygga hamn, men sjömännen kommer att ha den starka södergående havsströmmen emot sig hela vägen – det blir svårt, om inte omöjligt, att ta sig dit.

Alternativet är att segla söderut längs kusten och för­söka nå den engelskockuperade, tidigare franska, handelsstationen Saint-Louis vid Senegalflodens mynning.

Det är en seglats på omkring 950 km, men å andra sidan kommer den södergående strömmen att hjälpa dem ­under större delen av färden.

Männen väljer att bege sig söderut. De tar med sig det som finns kvar sedan havet och Hyenan gjort sitt: lite vatten, lite saltat fläskkött, några flaskor vin och ett paket med två kilo fikon – samt sin fyrbenta maskot, grisen.

Männen sitter trångt på långbåtens tofter och den överlastade båten ligger farligt djupt i vattnet.

För att undvika kustens förrädiska undervattensskär och de våldsamma bränningarna tvingas Riley styra långt ut till havs.

Gång på gång slår vågorna in över båten. Det första dygnet bjuder på vindar av stormstyrka, och männen sitter konstant i vatten upp till anklarna trots att de turas om att ösa vatten med två hinkar.

Det är precis så att båten håller sig flytande.

Svält och törst leder till fatalt misstag

Ingen av dem kan sova ordentligt – det finns inte plats att ligga ned. Männen kan i bästa fall få en kort tupplur med huvudet mot grannens axel.

Men sömnbristen är inte det värsta; resan blir ett helvete eftersom männen för första gången får känna av en outhärdlig törst.

Riley har ransonerat både det lilla vatten som finns ombord, och all annan dryck. Varje man får bara en munfull vin eller vatten per dygn.

Dessutom tvingas männen två gånger per dygn fukta munnen med sin egen urin, som de fyller på i de tomma flaskorna. Inte en droppe vätska får gå till spillo.

Maten tar snart slut. Den 1 september – deras tredje dag till sjöss – bestämmer sig männen för att slakta grisen.

Blodet fångas upp i en hink och varje man får en näringsrik och stärkande slurk.

Därefter skärs grisens lever och andra inälvor i små tärningar, och besättningsmännen äter alltihop rått. Till sist är det dags för köttet och skinnet. Varenda liten bit blir uppäten.

Festmåltiden hjälper upp humöret ett tag, men redan dagen därpå börjar de uttorkade männen ge vika under den gassande solen.

Några av dem sitter som i trans, ­andra visar tecken på begynnande galenskap.

De lutar sig ut över relingen, doppar hela huvudet i havet och dricker även lite saltvatten, vilket är livsfarligt. Det gör bara törsten ännu värre.

Den eftermiddagen, efter en lång och stekhet dag, ger Riley upp. Han tror inte längre att de kan rädda sig med långbåten, som har börjat läcka.

Under den ständiga, hårda pressen från havet går båten upp i fogarna, och på flera ställen har spikarna börjat krypa ut.

Den provisoriska lagningen håller inte. Mitt i amerikanernas förtvivlan fattar Riley ett ödesdigert beslut.

För att ingjuta nytt mod i sina män föreslår han att de ska vända om och segla tillbaka till Commerce.

Halvt bedövade av utmattning och vätskebrist håller männen med sin kapten, vänder båten och beger sig norrut igen.

Om Riley och hans besättning hade vetat var de befann sig, skulle de naturligtvis ha fortsatt.

Den hårda vinden hade fyllt seglen under flera dagar och en stark södergående ström gav ytterligare skjuts.

Båten hade flugit fram över havet och amerikanerna var mycket nära ­Saint-Louis och andra vita som kunde ha hjälpt dem.

Bara 100 km till – cirka en dagsresa under de gynnsamma förhållandena – och sedan skulle Commerces besättning ha hamnat söder om Sahara, där naturen var mindre skoningslös, där det fanns gott om dricksvatten och där befolkningen dessutom var vänligt inställd till vita sjömän.

Britterna i Saint-Louis hade nämligen satt i system att hjälpa nödställda sjömän. Ortsborna visste att britterna betalade bra för varje levande sjöman de förde in till fortet.

Dusören var på 30 pund – en enorm summa som kunde ge en afrikan en behaglig tillvaro resten av livet.

Bara 100 kilometer till så skulle hela Commerces besättning troligen ha blivit räddad och så småningom kunnat återförenas med familjerna hemma i USA.

Krossade mot kusten för andra gången

Rileys ödesdigra beslut kostar amerikanerna ytterligare tre dagar på havet, medan de kryssar norrut mot vinden.

Till sist klarar varken besättningen eller båten mer. Uttorkade som russin under den gassande solen tvingas männen sätta kurs mot land.

Långbåten kastas runt av de kraftiga bränningarna och slås sönder mot de hårda klipporna längs kusten.

Hela besättningen tar sig i land, men inser snart att ­deras chanser att överleva är minimala. Från den smala stranden reser sig lodräta, oöverstigliga bergssidor mot himlen.

I väster ligger Atlanten, i öster Saharas oändliga sanddyner. Männen är dödströtta och uppgivna, och faller i sömn på stranden.

När de vaknar väntar ännu en förfärlig dag. Kusten i söder tycks vara den enda framkomliga vägen, och de börjar vandra i den riktningen.

På vissa ställen försvinner stranden. Klipporna går ända ut i havet och männen tvingas ut på livsfarliga klättringar över spetsiga skär medan stora vågor slår upp omkring dem.

De vandrar i flera dagar, och kommer till sist fram till en plats där de kan klättra upp över klippbranten.

Men synen som möter dem är nästan outhärdlig: en oändlig öken. Männen är halvdöda av törst, som de bara tillfälligt kan lindra med sin egen urin.

De är på väg att ge upp. Några säckar ihop och vägrar att resa sig igen. Men varenda gång lyckas kapten Riley få upp de utmattade männen på fötter igen och tvinga dem att fortsätta.

I flera dagar stapplar de tolv männen framåt utan att veta vart de är på väg. Men plötsligt en kväll pekar den 24-årige sjömannen James Clark ut i mörkret och säger:

”Jag tycker att jag ser ljus.”

Det är skenet från en lägereld. Medan amerikanerna långsamt kämpar sig närmare, ser de att ljuset inte kommer från en, utan från många lägereldar.

Ett större antal nordafrikanska beduiner och massor av kameler är samlade kring en brunn.

Mötet med beduinerna kommer ­säkert att leda till att sjömännen tas som slavar, men just nu är döden deras enda alternativ; de kan inte längre ­klara sig på egen hand.

Sjömännen får dricka kamelurin

Amerikanernas ankomst orsakar vilt tumult i lägret. Män med kroksablar rusar fram för att ta dem tillfånga, och ­både män och kvinnor slåss för att slita kläderna av sjömännen och roffa åt sig en del av bytet.

Snart uppstår ett våldsamt bråk mellan beduinerna. Männen drar sina sablar och hotar varandra, medan de gapar och skriker.

Vem såg de vita männen först, och vem äger dem? Det är det bråket handlar om. Under ­tiden står amerikanerna och ser på, maktlösa. De är ­nära att dö och vill bara ha lite vatten.

Men sjömännen får vänta. Först vattnar beduinerna sina kameler, vilket tar flera timmar. Därefter kan de vita få lov att dricka ur samma tråg.

De vansinnigt törstiga sjömännen doppar hela huvudet i det smutsiga vattnet och dricker i stora klunkar.

Dagen därpå börjar resan in i öknen. Bou sbaa-­stammen, som Riley och hans män råkat i klorna på, ska avgöra sin dispyt om äganderätten till slavarna genom ett stamråd.

Resan till mötesplatsen blir ett helvete för amerikanerna, som efter att ha druckit­ smutsigt vatten gång på gång kryper ihop i våldsamma diarréattacker som tömmer deras vätskereserver.

Stamrådet blir ännu en katastrof för sjömännen. Amerikanerna delas ut till olika ägare och förlorar därigenom tryggheten i gruppen. Några stannar kvar i lägret medan andra förs bort och försvinner spårlöst i Sahara.

Plågorna fortsätter under fångenskapen. Sjömännen gestikulerar för att visa att de är väldigt hungriga, men beduinkvinnorna visar med tomma händer att de inte har någonting att ge dem.

Det låter märkligt, men det är faktiskt sant. De utfattiga beduinerna får sällan själva fast föda, förutom när de slaktat en get eller en gammal ­kamel.

Å andra sidan kan de leva i månader på zrig – en blandning av syrad kamelmjölk och vatten.

Under perioder av extrem brist på vatten består blandningen av mjölk och kamelurin, som beduinerna dricker regelbundet eftersom de anser att det är nyttigt. Ibland får fångarna en skål zrig, ibland får de ingenting alls.

Amerikanerna befinner sig ständigt i ett livshotande tillstånd av uttorkning.

Samtidigt utsätts de för total förnedring när de stapplar omkring bakom kissande kameler och försöker fånga upp lite av den livsviktiga vätskan med bara händerna.

Dagarna flyter i varandra för de utmattade männen när de slumrar under Saharas stekande sol.

Den sönderbrända huden faller av i stora flagor och de får blödande sår i hårbotten och på axlarna. Beduinerna sitter mest i sina skuggande tält, men dit får inte fångarna komma in.

I tälten är det kvinnorna som bestämmer, och de vill inte ha in kristna.

Männen i lägret är helt likgiltiga gentemot männen och visar ingen barmhärtighet, men å andra sidan inget öppet hat heller.

Däremot är många av kvinnorna elaka, kallar fångarna för ”otrogna” och spottar dem i ansiktet.

Slumpartat möte ger nytt hopp

En dag rider två främmande män in i lägret. De tycks vara både köpmän och krigare – beväpnade med gevär och kroksablar.

Riley anar instinktivt att det oväntade besöket kan leda till en vändpunkt. Han är den ende av sjömännen som kan tala främmande språk som franska och spanska, och även lite knagglig arabiska – tillräckligt för att kunna göra sig förstådd.

Språkkunskaperna har han skaffat sig under årtionden av förhandlingar i främmande hamnar över hela världen.

Riley närmar sig nykomlingarna – bröderna Hamet och Seid – för att tigga lite vatten och för att få prata med dem. Båda planerna lyckas.

Den äldre brodern, Hamet, är en nyfiken man.

Han vill veta vem Riley är. Kaptenen berättar att han strandat med sitt skepp och att han nu letar ­efter någon som kan hjälpa honom hem.

Därefter kastar han sig ut i en påhittad historia om att han en gång har träffat Marockos härskare och att han i hamnstaden Swearah har en god vän som kommer att belöna de tappra män som räddar honom och hans besättning.

Om nu Hamet bara skulle vilja köpa dem fria från nuvarande ägaren och ...

Hamet är totalt avvisande. Det vore alltför farligt att ta med sig vita slavar till Swearah eftersom det vimlar av ­rövare och krigiska beduiner längs vägen.

Men trots avslaget lyckas Riley så ett frö, som får fäste. Genom en ödets nyck har nämligen både Riley och Hamet hamnat i en sits där ingen av dem kan klara sig på egen hand, men tillsammans kan de ha en chans.

Hamet har stora skulder sedan han förlorat en förmögenhet då hans karavan på väg mot Timbuktu attackerades av rövare i öknen.

Riley skulle kunna rädda Hamet ur denna skuldsits. Och om någon kan hjälpa amerikanerna till Swearah, så är det Hamet. Han känner Sahara som sin egen ficka.

Hamet stirrar på Riley och säger bryskt:

”Du ljuger!”

”Nej”, bedyrar Riley. Han har faktiskt en god och mycket rik vän i Swearah.

”Vad heter han?” frågar Hamet.

Riley håller masken och svarar kort och gott:

”Konsul.”

Riley är inte säker på om det finns någon konsul från västvärlden i Swearah, även om det är en stor och viktig marockansk hamnstad med drygt 35 000 invånare.

Men han chansar på att åtminstone britterna har en man på plats där. Hamet spänner ögonen i Riley.

”Om du försöker lura mig skär jag halsen av dig”, säger han och ser verkligen ut att mena det.

Döden ligger på lur längs vägen mot frihet

Hamet börjar förhandla med beduinerna som äger besättningen från Commerce. Först köper han Riley fri för två grova kjortlar, en bunt strutsfjädrar och lite blått tyg.

Den garvade förhandlaren lyckas pruta ned priset för fyra ­andra sjömän, varav den billigaste bara kostar en gammal sliten matta.

Fem sjömän – fler än så vill Hamet inte försöka smuggla förbi öknens krigiska folkstammar ända till Swearah. Trots att Riley bönar och ber vägrar Hamet att ta med sig fler.

Han och hans bror har bara fyra kameler och djuren kan inte bära fler amerikaner under den långa färden – oavsett hur magra männen är.

Under två utmattande veckor vandrar och rider männen genom en snustorr och stenig terräng. De spanar ständigt efter vattenhål och någonting att äta.

Vid flera tillfällen är amerikanerna nära att dö av törst, men varje gång lyckas Hamet hitta vatten att ge dem i sista stund.

Den 8 oktober kommer de utmärglade sjömännen och deras räddare fram till Kap Bojador, där Commerce gick på grund fem oändligt långa veckor tidigare.

Därifrån sätter de kurs norröver, men tvingas gång på gång leta sig längre in i landet för att undkomma rövarband.

Gruppen kämpar sig uppför och nedför hundra meter höga sanddyner och tvingas till och med äta det oaptitliga maginnehållet från en get för att hålla sig vid liv.

Flera gånger räddar utfattiga beduiner männen från att svälta ihjäl genom att dela med sig till främlingarna av det lilla de har.

På andra ställen jagar rika bybor iväg de utmärglade vandrarna med våld och hot, trots att åkrarna är fulla med både lök och kål.

Hamet möter Konsul till sist

Strax utanför Swearah lämnar Hamet amerikanerna för att förvissa sig om att han kan få de nästan 1 000 dollar som Riley har lovat honom i belöning.

Den 25 oktober rider Hamet ensam in i staden för att leta upp den herr Konsul som Riley har berättat om.

Han frågar en man i staden om han känner till någon vit man som heter Konsul.

Det finns bara ett konsulat i Swearah – Storbritanniens – och därför vet den tillfrågade mannen genast vem Hamet letar efter.

Främlingen visar vägen, och Hamet verkar aldrig ha upptäckt att ”konsul” inte är ett namn utan en titel, och att Riley har ljugit.

Den brittiske konsuln, William Willshire, tar emot Hamet i sitt hem och ­läser brevet som köpmannen överlämnar.

Brevet är skrivet av Riley, som har adresserat det till ”engelske, franske, spanske eller amerikanske konsuln eller vilken kristen handelsman som helst i Swearah”.

I brevet förklarar Riley amerikanernas förtvivlade situation och vädjar innerligt om hjälp.

Willshire inser genast vad det handlar om. Som brittisk konsul har han inga formella skyldigheter när det handlar om amerikanska medborgare, men han är en god människa och vill gärna hjälpa de nödställda.

Konsuln lovar Hamet att dusören – plus två förstklassiga dubbel­pipiga gevär – ska överlämnas men inte en sekund innan amerikanerna befinner sig i säkerhet hos honom.

Hamet accepterar utan minsta protest. Nu när han är så nära att kunna bli av med sin skuld törs han inte ställa några krav eller försöka pressa upp priset ytterligare.

I stället rider han söderut i raskt tempo för att hämta besättningen från Commerce.

Magra sjömän tas emot med tårar

Den 7 november närmar sig kapten Riley och de fyra andra sjömännen utkanten av Swearah. Konsul Willshire står redo att ta emot dem.

Konsuln får en chock. I dag vet alla hur utsvultna och kraftlösa fångar från Nazitysklands koncentrationsläger såg ut, men den här novemberdagen 1815 är Willshire fullständigt oförberedd på den syn som nu möter honom.

Under de drygt två månader som har gått sedan Commerce förliste har sjömännen förlorat mer än hälften av sin kroppsvikt.

De är vandrande skelett täckta av ett lager sönderbränd hud. Synen får Willshire att brista i gråt. Han rusar fram mot Riley, omfamnar honom och säger:

”Välkommen i mina armar, käre man.”

Riley kramar om konsuln. Han är alldeles för rörd för att kunna säga någonting. Inga ord i världen kan uttrycka hans enorma lättnad och tacksamhet.

Willshire tar amerikanerna med sig hem. Så snart de lortiga och illaluktande männen fått i sig lite mat och dryck, får de lägga sig i badet och tvätta sig för första gången på månader.

Under tiden beställer Willshire hem en barberare som kommer och rakar av deras långa, nedlusade skägg. Will­shire insisterar även på att männen ska väga sig.

Det blir ännu en chock.

Kapten Riley, som före skeppsbrottet var en bredaxlad och kraftigt byggd man på 120 kg, väger nu mindre än 45 kilo.