Nordiska sjömän skeppsbrutna i Asien

Tredjestyrmannen Bo Zimmermann ligger och sover i sin koj, när han brutalt slungas ut på golvet. Han kommer snabbt på fötter och rusar ut på däcket, där han ser att Tornator står nästan en meter upp på ett rev.

Namnet Tornator har lastfartyget inte haft längre än sedan 1940 – från början hette fartyget Selandia. Det byggdes 1912 som världens första oceangående fartyg utrustat med dieselmotor. Nu kämpar det berömda fartyget och besättningen för livet i en iskall bukt vid foten av vulkanen Fuji.

Asiens olja lockade

Selandia var en enorm satsning, när det danska handelssällskapet Østasiatisk Kompagni (ØK) år 1911 beställde henne från varvet B&W i Köpenhamn. Lastfartyget skulle vara 112,8 meter långt, och förutom stora lastrum skulle det finnas plats för 22 passagerare ombord.

Ingen hade tidigare försökt bygga ett oceangående fartyg av den storleken med något annat än en ångmaskin för att driva propellrarna. Men ØK ville ha dieselmotorer av den typ som den tyske ingenjören Rudolf Diesel hade uppfunnit endast fjorton år tidigare. Dieselmotorer drevs med olja, som ØK kunde köpa billigt i Asien.

Det tog B&W ett drygt halvår att fullborda projektet, och den 17 februari 1912 kunde Selandia stäva ut på sin jungfruresa till Thailand. De följande åren gick hon i fast trafik mellan Köpenhamn och Bangkok. Efter hand som tiden gick, och dieselmotorer blev vanliga, falnade intresset för den tidigare världssensationen. Redan 1936 var Selandia ett bedagat, 24-årigt lastfartyg, och ØK sålde henne.

När tyskarna den 9 april 1940 invaderade Norge och Danmark låg Selandia på varv i Norge. Efter att reparationerna avslutats såldes hon vidare till Finland-Amerika Linjen, varpå de nya finska ägarna döpte om henne till Tornator. Ännu en gång sattes fartyget in på rutten till Asien.

Den 7 mars 1941 lämnade hon hamnstaden Linhammar i Petsamo på Finlands dåvarande nordkust och satte kurs mot Yokohama i Japan. I lasten låg 6 500 ton svenskt stål och finskt papper. Som icke krigförande nation kunde Finland fritt segla på världshaven, och Tornator gick därför västerut och via Panamakanalen nådde det Japan i maj 1941.

Fartyget skulle ha tagit med en last tobak tillbaka till Finland, men avresan fick ställas in efter att det meddelats att Finland gått med i världskriget på tysk sida. De finska ägarna till Tornator valde då att låta det japanska rederiet Yamashita Kiesen chartra fartyget – inklusive den finska besättningen.

Därmed var Tornator i säkerhet långt från krigets härjningar. Det trodde i alla fall ägarna. Några månader senare bombade emellertid japanska flygplan USA:s örlogsbas Pearl Harbor, och världskriget spred sig till Stilla havet. I stället för att gå i linjetrafik i lugna vatten blev varenda en av seglatserna mellan Japan och Kina nu ett vågspel med livet som insats för besättningen på Tornator.

Knäcktes på mitten

Efter flera händelselösa seglatser gick fartyget den 25 januari 1942 på ett rev i närheten av vulkanen Fuji. Där satt fartyget ohjälpligt fast, som styrman Bo Zimmermann förklarade:

”Om vi bara hade haft kranar, så hade vi kastat lasten över bord, men att ösa med skyfflar, som vi försökte, fick inte fartyget att stiga så mycket som en tum.”

Morgonen därpå gav kaptenen 16 man order att gå i land, där de inhystes på ett uselt hotell. Värden kunde inte erbjuda vare sig möbler eller värmeapparater, och kocken serverade endast torkad fisk och te bryggt på torkad tång.

Efter ett par dagar klättrade Bo Zimmermann upp i ett fyrtorn för att med morsesignaler uppmärksamma de kvarvarande på Tornator på att männen på land behövde proviant. Han och en kollega rodde sedan ut till fartyget, som efter tre dygn på revet kämpade för livet.

”Vi fick väldigt mycket proviant med oss i land, och efter bästa förmåga lagade vi mat i en gryta, som stod mitt på bastmattan. Så satt vi hela natten – som indianer kring en lägereld”, berättade Zimmermann.

Sjömännen hade precis somnat efter festmåltiden, när resten av besättningen från Tornator klampade in. Storm och höga vågor hade fått fartyget att knäckas på mitten. Efter fem dagar på revet var dödskampen över för Tornator. Fredagen den 30 januari 1942 – 30 år efter dess jungfrufärd – tog havet det en gång så berömda dieselfartyget.

Morgonen därpå fördes finländarna med tåg till Yokohama. Japanska myndigheter lovade att de skulle få komma hem, men även om Finland nu stred på samma sida som Japan var det en svår uppgift.

Inget fartyg som skulle till Europa kunde ta med 28 extra sjömän ombord, så lösningen blev att dela upp besättningen från Tornator i mindre grupper. Trots det dröjde det tio månader, innan de första kom iväg.

Kapten Kurt Brander, maskinchefen Arne Ekbom, telegrafisten Saarela och stewarden Bjennäs fick i november 1942 gå ombord på det tyska tankfartyget Hohenfriedberg.

”Efter att ha rengjort tankarna och tagit ombord en last av kokosfett i Manila och bunkerolja i Singapore stävade vi strax före jul mot Europa”, berättade Arne Ekbom.

Fartyget seglade genom Sundasundet mellan Sumatra och Java. I området hade ett stort sjöslag utkämpats mellan japanska och allierade örlogsstyrkor, men i nattens mörker lyckades tankfartyget smyga ut i Indiska oceanen.

Granatregn

Lika bra gick det inte för andra besättningsmän från Tornator. Det tyska lastfartyget M/S Ramses försökte – under falsk norsk flagg – också smyga sig genom Sundasundet.

Ramses medförde en last rågummi till Tysklands krigsindustri, 78 krigsfångar samt 10 finska sjömän. Dessvärre upptäcktes fartyget av två allierade örlogsfartyg. Den tyske kaptenen beordrade alla i livbåtarna och sänkte sedan sitt fartyg. Alla ombord plockades upp av de allierade fartygen och internerades i Australien.

För Arne Ekbom och de tre andra finländarna ombord på Hohenfriedberg gick det inte mycket bättre. Efter att ha korsat Indiska oceanen kom fartyget 105 dagar senare till havet öster om Azorerna – 1 600 kilometer väster om Portugals kust.

Där hade kaptenen på Hohenfriedberg stämt möte med tre tyska ubåtar, som skulle ta över finländarna och krigsfångarna och föra dem till Frankrike. Ingenting skulle emellertid gå som planerat.

Ekbom, Brander, Saarela och Bjennäs från Tornator var precis i färd med att lämna Hohenfriedberg för att ro över till ubåtarna, när granater började slå ner farligt nära dem. Arne Ekbom berättade senare:

”I ett regn av granater sprängdes fartyget (Hohenfriedberg, red.), och vi gav oss iväg i två livbåtar. Den tredje kantrade, och alla hamnade i vattnet. Vi kunde ju inte ro bort från granatelden, så vi började plocka upp våra kamrater.”

De tre tyska ubåtarna försvann ner under ytan för att attackera den brittiska kryssaren, som skyndade sig att ta till flykten – med tyskarna i hälarna. Kvar på den oändliga Atlanten satt finländarna och de andra överlevande i två överfyllda livbåtar.

När mörkret föll, och alla innerligt hoppades att få se ett periskop bryta havsytan, blev de skeppsbrutna allt kallare samtidigt som modet sjönk.

”Vinden tilltog i styrka, och det var kallt, i synnerhet för de män som kommit direkt från maskinrummets värme – för att inte tala om de män som fallit i vattnet och var helt genomblöta”, berättade Arne Ekbom.

Till slut fick en av ubåtarna syn på en av de nödraketer som de skeppsbrutna avfyrade med jämna mellanrum. Skyndsamt plockades alla ombord.

Endast sårade fick liggplatser

Dåtidens ubåtar var trånga och klaustrofobiska. De många skeppsbrutna gjorde att männen i U 264 var packade som sillar.

”Efter sju dygn till havs – då endast de sårade hade liggplatser och vi fick turas om att sitta ner – var ubåten framme i Saint-Nazaire”, berättade Arne Ekbom.

Den 5 mars 1943 satte U 264 i land de fyra finländarna i Frankrike. Hemresans sista etapp tillryggalades med tåg genom det tyskockuperade Europa.

Arne Ekbom och de tre andra anlände till Finland senare under våren 1943 – ett och ett halvt år efter grundstötningen utanför Japan, och 27 månader efter att Tornator stävat ut från Petsamo. Resten av besättningen återvände hem först efter kriget – bortsett från en man, som gifte sig med en japansk kvinna och stannade kvar i landet.