Mary Rose var ett av kung Henrik VIII:s största och bäst bestyckade fartyg, när det den 19 juli 1545 sjönk i en strid mot den franska flottan i sundet The Solent mellan Isle of Wight och det engelska fastlandet.
Mary Rose var rustat för strid
Kanoner
Räckvidd: upp till 413 m
Vikt: upp till 2,2 ton
Antal: 78–91 stycken
Långbågar
Räckvidd: upp till 328 m
Bågens längd: 1,87–2,11 m
Antal: 250 stycken
Svärd
Räckvidd: närstrid
Klinga: 88,5 cm
Bars av officerare
Vraket bärgades 1982, och har sedan dess gett forskare ovärderliga kunskaper om fartyg och sjömän från den engelska flottans första tid.
Urstarka bågskyttar
Flera hundra man försvann i vågorna tillsammans med Mary Rose. De döda låg ostörda, täckta av slam och fin sand, tills arkeologer på 1980-talet bärgade deras kvarlevor.
Sammanlagt 92 fullständiga skelett har hittats. Bland de döda som experter med säkerhet har identifierat är en bågskytt.
Mannen var över 182 centimeter lång – betydligt längre än dåtidens genomsnitt på 173–174 centimeter – och muskulöst byggd.
Muskelstyrka var nödvändig, för långbågarna krävde en dragkraft av omkring 90 kilo.
Experter har återskapat bågskytten med 3D-teknik.
Genom att jämföra skelettdelar från Mary Rose med ben från en kyrkogård i Norwich har forskarna konstaterat att skeppets besättning – varav omkring en tredjedel var bågskyttar – hade förhöjd muskelstyrka i båda överarmarna.
De döda från kyrkogården var endast starkare i höger arm.
Enkel träkompass
Besättningen på Mary Rose omfattade omkring 700 man.
Förutom sjömän och soldater ingick ett flertal yrkesmän som kanonjärer, kockar, timmermän och en läkare.
Till yrkesmännen hörde även navigatören, som höll skeppet på rätt kurs. Han förvarade sina instrument i en låda i sin hytt.
I lådan fanns bland annat en träkompass, som arkeologer har bärgat.
Kompassen var försedd med en järnnål, som navigatören gjorde magnetisk genom att stryka den med en bit av mineralet magnetit.
Den magnetiska nålen pekade alltid åt norr.
Kanoner av brons eller gjutjärn
gav Mary Rose stor eldkraft. Kanonerna kunde avfyras genom kanonportar – en helt ny uppfinning, som tillät att fartyget bestyckades även på de lägre däcken.
Tunnorna i lasten
innehöll mat och dryck åt besättningen. Eftersom vatten lätt blev dåligt medfördes i stället svagt öl. Varje man fick 4,5 liter om dagen.
Soldater beväpnade med spjut
stod redo på skeppets däck. Efter att ha mjukat upp motståndaren med kanonkulor och pilar lade Mary Rose sig intill fienden, så att soldaterna kunde borda fartyget.
Timmermannen reparerade
och underhöll skeppet. Han hade sin egen hytt med plats för en säng och åtskilliga lådor med verktyg.
Långbågeskyttar avfyrade
sina pilar från det översta däcket. Skyttarna skyddades av luckor, som lyftes bort, när striden inletts.
Besök Mary Rose
För att det 500 år gamla vraket inte ska torka sprutade konservatorer först det med vatten och sedan med konserveringsmedlet polyetylenglykol (PEG) – en process som tog 34 år.
Besökare kan beskåda resultatet på Mary Rose-museet i Portsmouth i södra England.